När jag såg Sverigedemokraternas reklamaffischer i tunnelbanan var de oftast skändade med smuts eller dylikt och det var svårt att se vad där stod. Det var en bild av partiledaren och sedan en lista på saker han stod bakom att försöka genomföra om SD fick mandat för det i EU-valet. Jag läste noga de där punkterna och när jag var färdig förvånades jag över mig själv. I princip varje punkt kunde jag ställa mig bakom. Betyder det att jag röstade på SD? Nej, och jag lär aldrig göra det heller. För det finns så mycket annat på deras agenda som jag inte kan stå bakom.
Så funderar jag över mina värderingar. Är jag rasistiskt lagd? Nej, inte mig veterligen. Däremot blir jag en aning irriterad när någon anser att någon annan är rasist som uppskattar sitt hemland. Jag är svensk ut i fingerspetsarna och skulle aldrig vilja vara något annat. Betyder det att jag vill att alla utlandsfödda ska lämna mitt hemland? Nej, verkligen inte. Jag tror att de flesta utlandsfödda är väldigt förtjusta i sina hemländer också, och jag skulle aldrig kalla dem något för det. Däremot blir jag oroad när det är fler utlandsfödda än svenskar i ett klassrum, i en trappuppgång eller på en arbetsplats. För då har vi förlorat balansen och det blir inte längre riktigt svenskt. Det blir något annat. (Som säkert också kan vara bra.) Till och med utlandsfödda kan dock bli frustrerade över att det inte var så här de tänkte sig det hela.
När jag sedan hör på nyheterna att "Stockholms stad brister i mångfald för att det finns noll utlandsfödda på VD-poster inom de kommunala bolagen" så ser jag en aning rosenrött. Med det inte sagt att jag tycker att utlandsfödda inte passar på en VD-post. Välkommen, varsågod, men då ska det vara en riktigt jäkla genomsvensk utlandsfödd, för på chefsposter vill jag ha svenskar som är lätta att förstå, vet vad deras anställda pratar om och som kan inge förtroende. Det är väl ungefär som när flera av de utlandsfödda jag känner åker till sitt hemland för att göra operationer eller större läkarundersökningar: där känner de sig trygga och de förstår allt som blir sagt.
Same goes.
Helluuuu, (jodå jag läser och följer ert liv. :-)
SvaraRaderaHar tänkt jättemycket på sistone på exakt det här och kommit fram till att enligt rådande mått i vårt samhälle så borde jag räknas som rasist. Eftersom jag till exempel trivs bäst i ett bostadsområde där de flesta har ungefär samma bakgrund som jag själv. Jag har bott i Husby, Angered och Bergsjön men jag trivdes inte. Inte för att jag inte tycker om människorna där eller har några särskilda åsikter om hur de lever sina liv utan för att jag inte förstod vad som sas omkring mig, för att jag inte kände igen maten i kvartersbutiken, för att jag inte ville gå till afrofrisören i centrum för att klippa mig. Är det rasistiskt att vilja känna igen sig för att känna sig hemma? Är jag bara en trångsynt surjämte som växt upp i ett "helsvenskt" samhälle i Norrland och är för inskränkt för att helhjärtat omfamna mångfalden i storstan med alla dess vinster?
Tänkte nyligen på dig! Men du...rasist? Nej, jag väljer att inte se det så. För jag försöker att aldrig döma folk för vilka de ÄR, utan för vad de GÖR. Och språk, mat, affär, ja, jag vet, jag känner igen mig helt, men det handlar ju mer om valmöjligheter. Vill jag handla på ica för att där finns det jag känner igen? Ja. Spelar det någon roll om icahandlaren är svensk eller utländsk? Jag vill tro att det inte gör det.
SvaraRaderaJag tänker att jag hellre ser mig själv som patriot. Med vissa inslag av nationalist kanske. Vad säger Wiki? "Nationalismen brukar ofta förknippas med främlingsfientlighet och rasism (även om det inte alltid förhåller sig så), medan en patriot å andra sidan kan högakta en människa från ett annat land och tycka att det är självklart att den människan skall hysa patriotiska känslor för sitt land på samma sätt som han eller hon gör för sitt eget. En hållning som också kan gälla en nationalist. I de flesta länder ses patriotism som någonting självklart då den uppfattas som en allmän välvilja gentemot det egna landet och dess invånare." Ja, där kan jag landa i sinnet.
Jag vill inte säga att jag saknar invandrade människors vilja att ta till sig det svenska sättet. Jag vill säga att jag saknar det svenska sättet. När vi svenskar står upp för oss själva och stolta står bakom våra traditioner då blir vi mer tydliga som ett enat folk för andra människor, tänker jag. Och det är där vi faljerar, för just nu råder det så mycket splittrade åsikter. Kan vi inte stå för att avslutningen i skolan firas i en kyrka? Inte för att det är en tros lokal, utan för att det är en samlingslokal. För att det ska gagna vårt samhälle i stort kan vi inte låta bli att integreras med invandrare, för att lyfta hela nationen. Kan vi acceptera att inte alla vill leva i ett hetrosexuellt förhållande? Kan vi acceptera att vissa vill bli kallade män och vissa hen? Vilka är vi som folk egentligen? Vi är delade och det smärtar.