Blandad kompott

The imitation game. Har tänkte se filmen ganska länge. Har dock inte läst på om hela handlingen. När slutet kommer och jag inser vidden av verkligheten smärtar det i bröstet. Tänk vilket liv. Vilket slöseri. Ah, och skolscenen där Alan Turing inte vill att ärtorna blandas med det andra på tallriken. Sån asperger. Som jag har sett redan i vissa 2-åringar på jobbet på förskolan.


Några dagar senare ser jag Fast and furious 7 med Fjortonåringen. Den har vi också tänkt se ett tag. Jag är bland de äldsta i salongen. Bortsett från den äldre damen och herren som sitter avsides och går mitt i filmen. Mitt på en vardag under påsklovet. Jag gråter en skvätt över Paul Walker på slutet.


Hemma ser vi på Croodarna och skrattar gott, fast det är fjärde gången vi ser filmen. Det är en av mina favoritfilmer.

Skilda världar

Jag har en diskussion och pluggar med min studentgrupp inför nästa seminarium på universitetet. Vi är på biblioteket vid Medborgarplatsen. Har lånat ett grupprum på punktmedis. De visar filmen Divergent för tomma soffor. Nej, inte tomma. Efter några minuter fylls sofforna i hela nedervåningen av fem tiggare som lägger sig för att vila. De breder ut sig i de sköna skinnsofforna och mot de mjuka kuddarna. Några meter därifrån sitter vi och diskuterar hur vi som handledare ska godkänna eller underkänna studenter - och klagar på att det är så varmt i grupprummet.

Oanande

På väg hem från bio med Fjortonåringen en söndag eftermiddag. Från T-centralen till söderförort med tunnelbanan. Redan på perrongen märker jag en man som pratar i telefon och snackar om att sälja något. Hela hans beteende tyder på att han är påverkad av något. Det ser ut som han håller en cigarett i handen, så där som rökare kan hålla den pyrande delen av ciggen inåt i handen. Ingen rök syns dock.


Väl på tåget ställer sig mannen vid dörrarna bakom Fjortonåringens säte. Jag sitter mitt emot och ser då att det inte är en cigarett utan en full kanyl. Han håller en öppet spruta med något i. Han går omkring med den i handen som om han skulle trycka in nålen och pressa ut innehållet rakt in i sitt lår eller arm när som helst. Han har så yviga rörelser att han lika gärna skulle kunna råka sticka in nålen i vem som helst i närheten. Jag tar med mig Fjortonåringen och flyttar några säten längre bort. Andra i vagnen börjar också flytta sig. Själv är han helt omedveten om omvärldens beteende.


Flytten hjälper dock inte, eftersom mannen rör sig fram och tillbaka genom vagnen, viftades med armen. Jag håller andan när han passerar oss, spänner mig och är beredd att göra ett utfall om han skulle vingla till och falla mot Fjortonåringen. En station senare går han av.


Lite lätt ångest bultar inom mig. Har jag verkligen uppfostrat Fjortonåringen till att bli tillräckligt uppmärksam och undvika situationer som dessa?

Jag älskar dig, men...

Vid flera tillfällen har jag försökt få vänner som inte har barn att förstå vad det innebär att leva med ett barn. Varför skulle jag vilja ha en karl som sambo? Jag har ju redan en sambo - som jag måste ta hand om och anpassa mitt liv efter.


Jag tänker på det igen när jag blir irriterad över att jag i princip aldrig har någon egen tid för att vara ensam hemma eller åka iväg vart jag vill, när jag vill, att jag måste anpassa min mat och mina mattider efter en annan person (mitt barn). En vän säger att det är skönt att få vara ensam någon dag när sambon är bortrest. Det fungerar på EXAKT samma sätt med barn. Vännen kommer nog lära sig det.


Fjortonåringen tränger sig fram i köket när jag står och förbereder något att äta. Hon tycker att fördelningen av maten är orättvis. Jag har förklarat flera gånger att livet inte handlar om millimeterrättvisa, men att kommunicera vad som är viktigt för en själv. Vilket fjortonåringen gör, och deklarerar att vi är som rumskompisar, som delar lägenhet. Well...

Liv

Om du behöver lämna ditt hem, ditt liv och aldrig mer komma tillbaka, vad tar du då med dig? Vilka saker packar du, vilka är viktiga? Vad behöver du, vad behöver ditt barn? Vad räcker för att överleva?
Olika människor låser sig vid olika saker. Med åren har jag kommit fram till att det nog inte finns en enda pinal jag MÅSTE ta med mig. Många saker skulle jag VILJA få med mig. Men om det gällde mitt liv, mitt barns liv? Om vi behövde fly från en hotfull situation av någon sort och aldrig mer komma tillbaka? Nej, då finns det INGENTING som betyder något. Bara våra liv har ett värde.

På min gata i stan

I det lilla förortscentrum där jag bor finns det en informationstavla, som på många andra ställen i landet. Den visar var de olika affärerna och företagen finns. Tavlan sitter i en metallram som har en genomskinlig skiva i plexiglas som skydd närmast oss som tittar på den.


Vi är många i rörelse kring tavlan, då den sitter nära en parkering, flera affärer och byggnadsarbetare som jobbar i närheten. Vi är flera som ser att två män står och meckar med tavlan. Först antar jag att de ska laga något som är trasigt med den. Sedan ser jag att de håller på och bänder upp metallen med en skruvmejsel. De pratar på ett sätt som inte heller verkar stämma med helhetsbilden. Liksom så där som alkisar eller påtända kan göra, maniskt och fokuserat, men ändå clownaktigt. Sedan ser jag att den ene har en cowboyhatt och ingen av dem bär några kläder som visar att de tillhör företaget som sköter centrum.


Just då får männen loss plexiglasskivan ur sitt läge och börjar bära iväg på den. Med breda leenden på sina läppar. Jepp, det har fixat uppgiften. Jag och några till stannar upp, osäkra på om vi ska lägga oss i eller inte. Just då stannar en bil på parkeringen med en kille från företaget som sköter centrum. Han tar in situationen, kastar sig ur bilen, skriker åt byggjobbarna att stoppa snubbarna med plastskivan, vilket de gör. De två snubbarna med skruvmejsel och cowboyhatt är som bortblåsta på två sekunder, lubbandes bort från centrum. Killen med bilen parkerar och tar sedan plexiglaset till sin ursprungliga plats.


Tänka sig.

Avlastning

Tillbaka på jobbet på förskolan efter påskhelgen och endast hälften av barngruppen är på plats. Var är de andra barnen? Lediga, sjuka, läkarbesök, planerar att komma senare eller vad? Vi i personalen ser uppgivet på varandra.


Jag har aldrig förstått det där. När min dotter gick på förskola så ringde jag om jag så var tio minuter försenad, om hon var hemma och var sjuk, om vi skulle till läkare - och när hon skulle komma tillbaka.


Hur mycket mat ska kocken laga till? Ska specialkost lagas till eller inte? Kan vi lämna förskolegården utan att återvända och mötas av upprörda föräldrar som inte kunnat lämna sitt barn till någon? Kan vi påbörja en aktivitet utan att bli störda mitt i den av att något barn lämnas sent? Hur många ska vi bädda för? Har någon pedagog rent av möjlighet att lämna gruppen för att skriva ut dokumentation (eftersom det kommer vara så få barn att det räcker med de pedagoger som är kvar)?


Vill vi verkligen ringa föräldrarna och väcka den björn som sover? Ja, vi gör det. Vilket resulterar i att ett par barn dyker upp, eftersom de ville komma när förskolan hörde av sig. Som om förskolan bara är en förvaringsplats dit barn kan lämnas när andan faller på. Eller kan vi hjälpa varandra och vara mer tydliga mot alla parter?

När det är som bäst

Vips så har jag läst två till av Nalini Singhs böcker i Psy/changelingserien. Ögonen går i kors efter långa nätter av läsande, men det kan inte hjälpas när det är så bra. Tangle of need var nog den mest frustrerande boken hittills, och möjligtvis en aning för lång. Mycket ältande av känslor och hyfsat få framåtrörelser i händelserna i omvärlden. Heart of obsidian är dock en av de bästa hittills och nu min favorit. Rekommenderas varmt. Kanske för att jag "gillar" krigsscener och räddningsaktioner. Karaktären Kaleb får äntligen skina och vilket ljus han har! Informationen i den här boken ger även upplysningar om flera situationer i tidigare böcker, på ett sätt som är enormt bra gjort av författaren.


I Play of passion, Kiss of snow, och Tangle of need fanns det plötsligt en lista med "cast of characters" i början av böckerna, vilket jag - som följt serien från början - inte ens behöver titta på för att hänga med. Däremot kan jag tänka mig att det skulle vara klurigt för den som inte läst tidigare böcker att hänga med i allt utan den.


Jag älskar utseendet på böckerna också. Och det SKA vara böckerna från Gollancz med svart bakgrund,  ett ansikte och olika färg i titeln. Annars får det vara. De andra, de som ser ut som tantsnusk gör inte serien rättvisa. De innehåller ju så mycket mer. Även om passion så klart är en stor del av varje bok. Är sex/kärleksdelen av böckerna förutsägbara? Ja, visst, men det är ju det en vill ha om en läser dessa böcker - och vet att författaren gillar fina slut.


När bröstet är så fullt av känslor över en bra bok slår det mig att det inte var lika lätt att vara tonåring och ha de stora känslorna. Då fanns inte internet...

She has done it again

För något år sedan började jag läsa Nalini Singhs serie om Psy och Changellings. Av en slump hade jag hittat den första boken Slave to sensation och jag var fast. Nä, den här serien är nog inte något för feminister, och böckerna återspeglar inte alltid de sätt jag skulle vilja bli bemött av en man, men det förväntar jag mig inte heller. Sex/kärlek OCH mordutredning/krigföring, kan det bli bättre?


När jag nu läser den 10:e boken Kiss of snow hittar jag tillbaka till den där känslan som fanns i kroppen oftare för 20 år sedan, än nu. Jag läser om stycken, sidor, hela avsnitt, innan jag kan förmå mig själv att lägga ifrån mig boken. Bräddfull av känslor. Alla karaktärer är som gamla vänner. Och att just den här boken avslutas med en krigsscen gör mig bara lycklig. Jag har sedan några år tillbaka insett att jag gillar krigsscener. Inte alltför utdraget OCH smått komiskt i sin vedervärdighet och storhet. Precis som det ska vara.

Delightful

Går på Stockholm tea and garden med Kära E och fina L för afternoon tea. Det är så fint. Och gott. Sconesen var godast. Rekommenderas varmt.

Andra tröga hjul

Fjortonåringen vill ha ett eget bankkonto och bankkort. Jag går in på hemsidan till den bank där jag varit kund i över 20 år för att läsa på. Jo, de har konto för ungdomar, med tillhörande kort. Så jag bokar en tid på kontoret. Fjortonåringen och jag sitter i en timme med en mycket förvirrad och något disträ banktjänsteman och försöker få ordning på alla papper. Internetinloggning, konto, bankkort, ID-kort, telefontjänst, app. När vi äntligen går därifrån känner jag mig inte insatt i det hela, det är dåligt förklarat och jag har inte fått med mig de papper jag förväntade mig.


Vi lyckas dock logga in hemifrån - och det visar sig att inget konto är öppnat, och inget kort beställt.


Så vi får göra om alltihop igen. Ekonomisk kompensation för besväret? You bet your sweet ass.

Tröga hjul i rullning

När Fjortonåringen föddes var jag ensam vårdnadshavare, eftersom hennes pappa och jag inte var gifta, eller ens bodde ihop. Sedan ägnade Pappan ett par år att nöta ned min vilja och till slut skrev jag på för gemensam vårdnad. I mina ögon var vi inte de såtaste vänner i det läget.


Sedan passerade tio år då Pappan hade umgänge med vår dotter ett fåtal gånger per år. De senaste 4 åren har han inte existerat i våra liv. Så klart pratar vi om honom och Fjortonåringens halvsyskon, men eftersom han aldrig hör av sig så har han blivit en främling för min dotter.


Flera gånger under åren har jag proklamerat mig själv vara ensam vårdnadshavare: vid operationer och skolgång till exempel. Några instanser har ifrågasatt, men gått med på situationen; för vad är det bästa för barnet? Så för ett halvår sedan skrev jag ett brev till Pappan och frågade om vi kunde ändra till att jag har ensam vårdnad. Skulle han kunna ta sig till vårt socialkontor och skriva på pappret? Han fick bestämma dag och tid. Inte ett pip hörde jag, som om brevet aldrig anlänt. (Fast ett annat brev, till hans barn, på samma adress, som postades samtidigt, kom fram.)


Så jag funderade på advokat och tingsrätt. För Fjortonåringen vill öppna ett bankkonto och inom en snar framtid blir det val till skola igen och...ja, det finns hinder i vägen med någon som inte är nåbar. Advokaten skrev samma sak till Pappan; han fick välja mellan att besöka Familjerätten och skriva på eller bli kallad till Tingsrätten. Han valde Familjerätten, för han erkände att umgänget var obefintligt. Jag kunde boka ett möte.


Jag kontaktade Familjerätten i min stadsdel och sin vana trogen så var de handläggare jag pratade med smidiga som kassaskåp. Vi hade samarbetssamtal på Familjerätten när Fjortonåringen var spädbarn, och då var det den ENA föräldern som bad om det, men att nu endast den ENA föräldern ber om ett samtal där vi ska skriva nya papper för vårdnaden, det var tydligen något ofattbart. Så fick det inte gå till, hade jag bevis för att Pappan verkligen ville komma till ett möte? Ja, jag skickade en kopia på mailet från advokaten och handläggarna kunde själva kontakta Pappan. Handläggaren och jag bokade ett samtal till två veckor senare, så att Pappan skulle ha tid på sig att ändra om i ett eventuellt schema. Jag tog ledigt från jobbet.


Sedan ringde handläggaren tillbaka efter två dagar och hade då pratat med Pappan. Och (stackars, stackars haaaan, kunde jag höra att handläggaren tyckte) hade ju några timmars bilkörning för att komma fram till mötet och han ville istället ha en tid om två månader. Jaha, det var ju bara för mig att svälja förtretet och acceptera läget.


Två månader senare, när jag då tagit ledigt och förlorade pengar för att åka till mötet, meddelar handläggaren att Pappan inte kunde komma till mötet. Jag blir rosenrasande och frågar varför handläggaren inte bokade ett nytt möte med Pappan när de pratade med varandra. Handläggaren ville att Pappan själv skulle visa intresse. Jag ställer ett ultimatum och bokar en tid tre dagar senare med handläggaren. De får meddela Pappan, kommer han inte vänder jag mig direkt till Tingsrätten. Handläggaren försöker protestera (stackars, stackars) Pappan kanske inte kaaaan, han kanske jobbar, han måste ju förlora inkomst för detta... Jag vill bara skrika, men talar istället extra tydligt och ifrågasätter vem handläggaren tror har förlorat inkomst denna dag och de senaste fjorton åren så snart det varit något.


Tre dagar senare har vi mötet. Handläggaren klargör att det bara är ett samtal, som en intervju, där de på Familjerätten behöver avgöra om det verkligen ligger i barnets bästa att ändra vårdnaden. Sedan får vi boka ytterligare ett möte för att eventuellt skriva på pappret om vårdnad. Jag suckar inombords. Tack och lov ser jag att även Pappan verkar tycka att det skulle vara överdrivet omständligt. Så vi svarar på handläggarens frågor. När handläggaren för tredje gången frågar Pappan hur det kommer sig att han inte haft något umgänge med vår dotter på flera år och han svarar att det handlar om ekonomi vill handläggaren få en förklaring. För det är ju liksom inte dyrt att umgås. Pappan skruvar på sig och vidhåller att det är anledningen. Jag sitter helt tyst och lyssnar. Det är så patetiskt. Efter ett djupdykande och långt samtal där vi båda är hyfsat avslappnade kungör handläggaren sig vara nöjd och vi kan skriva på pappret samma dag.


Thank God.

Detektiv

Fjortonåringen visar mig en bild på en mugg på nätet. Många pratar visst om muggen och Fjortonåringen VILL HA EN. Hon vet dock inte var de säljs och hur hon kan få tag i en. Jag letar runt och i bakgrunden på en av bilderna finns en logo. Jag letar på namnet och hittar till Blossom books, som visar sig sälja muggarna. I Holland. Så jag mailar och frågar om det går att få levererat till Svea rike. Hittar också några andra prylar som jag vill köpa. Och, ja, visst, det går bra och det hela blir inte ens särskilt dyrt. Vips så är Fjortonåringen ägare till en fin mugg och en fin tygpåse. Själv äger jag nu en annan mugg... 

Medmänniska

När jag var tonåring ville min bästa kompis mamma lämna en väska med värdepapper hemma hos oss. Min kompis och hennes mamma kom hem till oss. Jag och kompisen hängde i mitt rum medan våra mammor satt och pratade länge i köket. Min kompis pappa var - som vanligt - alkoholpåverkad och hotfull. Min kompis mamma behövde ett skyddat ställe att gömma det viktigaste hon ägde. Sånt skulle min mamma alltid ställa upp på. Så är jag fostrad.


När så en förälder på förskolan där jag jobbar ber mig om samma sak tvekar jag inte. Föräldern vill fly för sitt liv från en hotbild som jag knappt kan föreställa mig och det finns inga andra att vända sig till. Sociala och ett jourhem står redo, vi gör upp en plan. Jag gör det för barnet, inte för föräldern. För barnets skull är jag villig att göra väldigt mycket. Nej, det är inte mitt barn och jag känner inte den sortens kärlek till barnet, men självklart har barnet en plats i mitt hjärta. Det måste alltid finnas någon som står på barnets sida.

Killing darlings

I mitt anställningsavtal står det något i stil med att jag är anställd som förskollärare och ska utföra alla förekommande uppgifter på en förskola. Jag har funderat mycket på vad det innebär.


"Vilka uppgifter har du som förskollärare i förskolan? Gör en lista." I samtal med andra förskollärare på föreläsningar, kurser och möten gör jag det. Ungefär en fjärdedel in i listan inser jag att vi inte kommer hinna slutföra uppgiften om vi inte kan sammanfatta det hela på något sätt. Någon tillägger att det inte är lämpligt att skriva upp "toka bord och byta blöjor". Nä, det kanske inte är det. Ändå är ju det ca 15% av en vanlig dag på jobbet.


Vad är det då som ingår i jobbet? Ingår det att bli slagen och verbalt trakasserad på en daglig basis, av barn som inte kan befinna sig i möblerade rum? Ingår det att lägga tid på att ha kontakt med barnavårdscentral, socialjouren och barn- och ungdomspsykiatrin? Ingår det att vara så slutkörd att jag inte kan ha ett socialt liv? Ingår det att inte kunna sova över oron att barn upplever våld i hemmet?


Vad säger andra? Jag hittar en lista på fackets hemsida, som verkligen speglar mina arbetsdagar.

Arbetsuppgifter som förskollärare har att utföra förutom pedagogiska arbetet i barngruppen.

Läsa pedagogisk litteratur och forskning

Regelbundet relatera allt man gör till läroplanen och allmänna råden

Möten i utvecklingsgrupper

Möten med specialpedagog omkring enskilda barns behov

Möten med specialpedagog om grupper som inte fungerar

Läsa information från chef och arbetsgivare

Skriva veckobrev till föräldrar

Dokumentera kring enskilda barn och dess behov

Skriva handlingsplaner för barn med särskilda behov

Avdelningsmöten

Arbetsplatsträffar

Planera temaarbeten

Planera aktiviteter, musik, rörelse, drama, språk, matte

Utvärdera aktiviteter och verksamheten skriftligt och muntligt med kollegor

Följa upp att fattade beslut genomförts.

Ringa efter vikarier

Introducera vikarier

Ta emot och handleda lärarstudenter

Fler och fler föräldrar ställer högre krav, vill kommunicera mer både muntligt och via

mejl.

Fler barn i barngrupperna kräver fler kontakter med föräldrar, fler barn att

dokumentera, planera och utvärdera kring.

Planer som ska skrivas och kontinuerligt revideras, krisplan, likabehandlingsplan,

jämställdhetplan mm

Analysera resultaten i medarbetarenkäten

Analysera resultaten i brukarenkäten

Arbete med kökssysslor 

Göra scheman

Planera och genomföra inköp

Förbereda sig för resultat och utvecklingssamtalet med sin chef.

Dokumentera sin egen personliga utveckling som medarbetare

Dokumentera den kompetensutveckling man varit på

Delge kollegor kunskaper

Mycket praktiska sysslor, städ, ställa upp stolar, plocka bort från golvet och hyllor

inför städ, städa skåp och förråd, reparera saker som gått sönder

PIM utbildning

Genomföra utvecklingssamtal

Planera och genomföra barnintervjuer

Göra riskanalys kring faror som kan finnas för barnen

Gå säkerhetsrond för att se var det kan vara farligt för barnen att vara ute och inne

Förbereda för utflykter

Föra kassabok för att hålla koll på avdelningens budget för inköp.

Lämna listor till köket kring hur många barn som ska äta varje dag

Möten med socialtjänsten kring barn som far illa

Avboka när barn som har specialkost inte kommer

Inventera och vårda material

Genomföra pedagogisk dokumentation, skriftligt och foto, som ska användas

tillsammans med barnen, delges till föräldrar och användas av oss själva i vår

fortsatta planering.

Leta och titta igenom filmer, böcker och pedagogiska spel.

Planering och genomförande av föräldramöten

Planering och arbete med inskolning av nya barn. Inskolningssamtal med nya

föräldrar

Planering för överskolning och överföring av 5-åringar till förskoleklass, samtal med

den personal som ska ta emot barnen.

Administration och planering/utskolning kring barn flyttar från vår förskola till

annan förskola

Tid att resonera kring revideringen i läroplanen och hur vi ska tänka kring

förskollärares ökade ansvar.

Föra över viktig information kollegor emellan, t ex om det hänt något kring ett barn.

Utvecklingsarbeten inom verksamheten. Organisera om på avdelningar.

Ordna material för utflykter, skidåkning, skridskor.

Sen tillkommer en hel del arbetsuppgifter som är omöjliga att förutse, reda ut

konflikter, torka spya, tvätta barn som är har kissat och bajsat ner sig, ta ut stickor,

vårda sår, ta tempen, leta efter föräldrar som inte dyker upp, leta barn som gömt

sig.




De punkter som jag markerat med fet stil är det som EGNTLIGEN är mitt uppdrag som förskollärare och som står i styrdokumenten från högre instans. Går det att förmedla hur pass liten del av min arbetstid som jag lägger på dessa punkter? Går det att förstå hur liten del av min tankeverksamhet som jag VILL lägga på just de uppgifterna?


Det jag VILL tillbringa min arbetstid med att göra är det andra som ingår. För det ingår också i mina arbetsuppgifter att skratta tillsammans med barnen, prata med dem om deras vardag och vad vi upplevt, utforskat och fascinerats åt. Det ingår att inge barnen en trygghetskänsla så att jag varje dag möts av flera kramar och glada ansikten när jag kliver in i ett rum med de barn jag jobbar med. Det ingår att njuta av de stunder då vi alla är tillfreds, ingen tjafsar, alla är tillåtande, och vi kan upptäcka världen utanför förskolan tillsammans. Det ingår att vara medforskande och skapa en förståelse kring hur en daggmask mår bättre av att leva i jorden än i en jackficka, hur en tygsko blir blötare än en gummistövel och hur svårt det kan vara att balansera på ett fallen trädstam. Det ingår också att vara flexibel och aldrig krävande, men ha en tro på barnens förmåga och utmana dem att lyfta sitt kunnande till ytterligare en nivå och tillsammans glädjas över den nyfunna kunskapen.


Det ingår inte att ta död på barnens lust till lärande.