När jag var tonåring ville min bästa kompis mamma lämna en väska med värdepapper hemma hos oss. Min kompis och hennes mamma kom hem till oss. Jag och kompisen hängde i mitt rum medan våra mammor satt och pratade länge i köket. Min kompis pappa var - som vanligt - alkoholpåverkad och hotfull. Min kompis mamma behövde ett skyddat ställe att gömma det viktigaste hon ägde. Sånt skulle min mamma alltid ställa upp på. Så är jag fostrad.
När så en förälder på förskolan där jag jobbar ber mig om samma sak tvekar jag inte. Föräldern vill fly för sitt liv från en hotbild som jag knappt kan föreställa mig och det finns inga andra att vända sig till. Sociala och ett jourhem står redo, vi gör upp en plan. Jag gör det för barnet, inte för föräldern. För barnets skull är jag villig att göra väldigt mycket. Nej, det är inte mitt barn och jag känner inte den sortens kärlek till barnet, men självklart har barnet en plats i mitt hjärta. Det måste alltid finnas någon som står på barnets sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar