När Fjortonåringen föddes var jag ensam vårdnadshavare, eftersom hennes pappa och jag inte var gifta, eller ens bodde ihop. Sedan ägnade Pappan ett par år att nöta ned min vilja och till slut skrev jag på för gemensam vårdnad. I mina ögon var vi inte de såtaste vänner i det läget.
Sedan passerade tio år då Pappan hade umgänge med vår dotter ett fåtal gånger per år. De senaste 4 åren har han inte existerat i våra liv. Så klart pratar vi om honom och Fjortonåringens halvsyskon, men eftersom han aldrig hör av sig så har han blivit en främling för min dotter.
Flera gånger under åren har jag proklamerat mig själv vara ensam vårdnadshavare: vid operationer och skolgång till exempel. Några instanser har ifrågasatt, men gått med på situationen; för vad är det bästa för barnet? Så för ett halvår sedan skrev jag ett brev till Pappan och frågade om vi kunde ändra till att jag har ensam vårdnad. Skulle han kunna ta sig till vårt socialkontor och skriva på pappret? Han fick bestämma dag och tid. Inte ett pip hörde jag, som om brevet aldrig anlänt. (Fast ett annat brev, till hans barn, på samma adress, som postades samtidigt, kom fram.)
Så jag funderade på advokat och tingsrätt. För Fjortonåringen vill öppna ett bankkonto och inom en snar framtid blir det val till skola igen och...ja, det finns hinder i vägen med någon som inte är nåbar. Advokaten skrev samma sak till Pappan; han fick välja mellan att besöka Familjerätten och skriva på eller bli kallad till Tingsrätten. Han valde Familjerätten, för han erkände att umgänget var obefintligt. Jag kunde boka ett möte.
Jag kontaktade Familjerätten i min stadsdel och sin vana trogen så var de handläggare jag pratade med smidiga som kassaskåp. Vi hade samarbetssamtal på Familjerätten när Fjortonåringen var spädbarn, och då var det den ENA föräldern som bad om det, men att nu endast den ENA föräldern ber om ett samtal där vi ska skriva nya papper för vårdnaden, det var tydligen något ofattbart. Så fick det inte gå till, hade jag bevis för att Pappan verkligen ville komma till ett möte? Ja, jag skickade en kopia på mailet från advokaten och handläggarna kunde själva kontakta Pappan. Handläggaren och jag bokade ett samtal till två veckor senare, så att Pappan skulle ha tid på sig att ändra om i ett eventuellt schema. Jag tog ledigt från jobbet.
Sedan ringde handläggaren tillbaka efter två dagar och hade då pratat med Pappan. Och (stackars, stackars haaaan, kunde jag höra att handläggaren tyckte) hade ju några timmars bilkörning för att komma fram till mötet och han ville istället ha en tid om två månader. Jaha, det var ju bara för mig att svälja förtretet och acceptera läget.
Två månader senare, när jag då tagit ledigt och förlorade pengar för att åka till mötet, meddelar handläggaren att Pappan inte kunde komma till mötet. Jag blir rosenrasande och frågar varför handläggaren inte bokade ett nytt möte med Pappan när de pratade med varandra. Handläggaren ville att Pappan själv skulle visa intresse. Jag ställer ett ultimatum och bokar en tid tre dagar senare med handläggaren. De får meddela Pappan, kommer han inte vänder jag mig direkt till Tingsrätten. Handläggaren försöker protestera (stackars, stackars) Pappan kanske inte kaaaan, han kanske jobbar, han måste ju förlora inkomst för detta... Jag vill bara skrika, men talar istället extra tydligt och ifrågasätter vem handläggaren tror har förlorat inkomst denna dag och de senaste fjorton åren så snart det varit något.
Tre dagar senare har vi mötet. Handläggaren klargör att det bara är ett samtal, som en intervju, där de på Familjerätten behöver avgöra om det verkligen ligger i barnets bästa att ändra vårdnaden. Sedan får vi boka ytterligare ett möte för att eventuellt skriva på pappret om vårdnad. Jag suckar inombords. Tack och lov ser jag att även Pappan verkar tycka att det skulle vara överdrivet omständligt. Så vi svarar på handläggarens frågor. När handläggaren för tredje gången frågar Pappan hur det kommer sig att han inte haft något umgänge med vår dotter på flera år och han svarar att det handlar om ekonomi vill handläggaren få en förklaring. För det är ju liksom inte dyrt att umgås. Pappan skruvar på sig och vidhåller att det är anledningen. Jag sitter helt tyst och lyssnar. Det är så patetiskt. Efter ett djupdykande och långt samtal där vi båda är hyfsat avslappnade kungör handläggaren sig vara nöjd och vi kan skriva på pappret samma dag.
Thank God.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar