Jag älskar dig, men...

Vid flera tillfällen har jag försökt få vänner som inte har barn att förstå vad det innebär att leva med ett barn. Varför skulle jag vilja ha en karl som sambo? Jag har ju redan en sambo - som jag måste ta hand om och anpassa mitt liv efter.


Jag tänker på det igen när jag blir irriterad över att jag i princip aldrig har någon egen tid för att vara ensam hemma eller åka iväg vart jag vill, när jag vill, att jag måste anpassa min mat och mina mattider efter en annan person (mitt barn). En vän säger att det är skönt att få vara ensam någon dag när sambon är bortrest. Det fungerar på EXAKT samma sätt med barn. Vännen kommer nog lära sig det.


Fjortonåringen tränger sig fram i köket när jag står och förbereder något att äta. Hon tycker att fördelningen av maten är orättvis. Jag har förklarat flera gånger att livet inte handlar om millimeterrättvisa, men att kommunicera vad som är viktigt för en själv. Vilket fjortonåringen gör, och deklarerar att vi är som rumskompisar, som delar lägenhet. Well...