Uhm...

Jag betraktar kartan över London inför vår resa. Vilka turistmål ska vi se? Var ligger de i förhållande till varandra? Det var väldigt länge sedan jag var i London. När var det senast egentligen....1999? Var det då jag var involverad med den där affärsmannen som hade ett dataföretag som nyligen introducerats på börsen...hmm...ja, det var det nog. Han som bjöd på fin middag på restaurant i Knightbridge - i närheten av hans tjusiga hem (med Ikeasoffa) - och som ville att jag satt vid bordet utan trosor under kjolen. Mjoo...som jag minns det så var det nog senast jag var där. Jag tror att jag var i London tre gånger det året. Fast den mest minnesvärda resan det året var ju den till Las Vegas. Det var en annan jag, i ett annat liv. Kanske kan jag hitta tillbaka till det jaget längre fram.

Hur gammal var jag när jag var i London första gången? Åtta år, tror jag. Jag minns glimtar av den resan. Elvaåringen kommer förhoppningsvis ihåg mer längre.

The sky´s the limit?

Onsdag kväll på Discovery channel. Dynamo (Steven Frayne) visar sina trick. Det är magisk magi.

Gott gott i gott gott

 

Är med och överraskar Vänninnan M som tagit examen (Bravo!) genom att fira med fika och presenter.

 

Söta G har gjort bitchin´ kolakakor.

Alla goda ting är...

Kände att jag inte kunde lämna de två sista delarna av Femtio nyanser-triologin olästa. Så nu har jag avslutat dem. Det slår mig att Fifty shades-historien är något av 2000-talets version av Pretty woman.

Den sista delen var ganska långrandig på sina ställen, men den var ändå den mest spännnade delen. Det var också delen med flest sidor. Och samma åsikter hade jag väl kring Twilightböckerna också. Ironiskt tänker jag att så ser jag på min egen berättelse också. Det är i tredje delen allt det bästa och mest spännande kommer att ske. Vem vill då läsa de två första delarna?

Sedan funderade jag över det faktum att del två och tre av Femtio nyanser-triologin var skrivna ungefär som del två och tre av Hungerspelen på det sättet att det kanske skulle vara klurigt att läsa del två och tre utan att ha läst del ett och två innan. För det är inte direkt några förklaringar i del två och tre som förklarar vad som har hänt innan. Förutsätter författaren att läsarna har läst de tidigare delarna? Antagligen. Kommer ingen att vilja läsa bara del tre? Nej, det kanske är så det funkar. Det gör ju det hela lättare; då behöver författaren inte ägna sidor åt att förklara tidigare händelser så att läsaren hänger med i vad som händer i berättelsen i den aktuella boken. Hmm...

Magiska ord

Elvaåringen kommer till mig och låter frustrerad. Hon har precis läst ut boken Bläckhjärta.
- Åhh, det är alltid lika hemskt när en bra bok är slut. Det blir helt tomt inuti mig ett tag. Fast allt det där bra finns samlat här.

Säger hon och lägger sin hand över sitt hjärta.

What was I thinking?

Resa till London till Halloween. Hur tänkte jag när jag bokade den resan? Trodde jag verkligen att både Elvaåringen och jag skulle vara friska till hennes höstlov? Tydligen. Nu är det några dagar kvar innan vi ska åka och jag har hållt Elvaåringen hemma några dagar för att hon är så förkyld och hängig. Själv hostar och snörvlar jag. Får väl packa meducin...

Lost in transport

Väninnan M läser just nu mitt första manus. Hon och ett par personer till. Jag inväntar kommentarer. Väninnan M är ändå den som känner mig bäst av alla, tror jag. Och när hon ger ett litet uns av - åh så underbart glädjesmittande - feedback så blir jag alldeles sprallig. Jag har funderat på om jag vill ha min bok publicerad. Jag har tänkt att, tjaa, jo, det vill jag nog. Idag tänkte jag mig att det inte skulle bli så och då fick jag ett sting av något. En känsla av besvikelse var det som svischade genom kroppen. Alltså vill jag absolut se den här boken i pränt. Jaha, då vet jag det. Det är alltid bra att själv bekräfta sina känslor.

Det spritter i kroppen av lust att fortsätta skriva på del två av boken, men jag är hindrad av att jag har en uppgift till min kurs på universitetet att skriva istället. Den är tvingande - och jag får inte ur mig ett enda ord. Istället skriver jag (thank GOD for post-its!) små lappar här och där som ska påminna mig om vart min egen berättelse ska ta vägen. Fantasin känner inga gränser och det är endorfinframkallande. Jag tror nog att jag kommer skippa den där universitetskursen och ta den en annan gång. Allt för min mentala hälsas skull.

A sad, sad story

Min bror Pingu ringer och påminner mig om att på söndag börjar programmet "Allt för Sverige" igen, där amerikaner med släkt i Sverige får tävla om att träffa sina svenska släktingar. Pingu erkänner att han grät flera gånger förra gången serien gick. Vilket påminner honom och han frågar:
- Har du sett den där "Torka aldrig tårar utan handskar"?
- Nej, jag har sett att det gick på TV häromdagen, men jag har inte kollat.
- Va? Varför har du inte kollat? Det är SÅ bra.
- Jaha... Jag tänkte läsa boken, tror jag.
- Alltså, jag bara bölar tiden.
- Gör du?
- Ja, alltså jag ger ju ingenting för bögar och den där livsstilen du vet, men alltså, faan...
- Jaa...jag minns ju Sixten och allt det där i media som barn...
- Ja, jag med.
(Fast ändå vet jag att Pingu omöjligt kan minnas det på samma sätt som jag, då det var jag som levde i ett hushåll med homosexuella omkring mig, och inte han. Det var STORA diskussioner i mitt hem.)
- Kommer du ihåg han, han som vi kände som dog i aids? frågar han.
- Ja, om jag gör...
Sedan berättar jag om han som dog i aids och det visar sig att Pingu inte har en aning om min relation till den mannen. Relation och relation förresten. Pingu frågar om vi hade sex, men jag fnyser åt honom. Jag var inte ens myndig och han var väl närmare femtio. (Ja, ja, som om åldern skulle vara ett hinder.) Jag kände honom som barn, och återupptog kontakten som tonåring. Han är ett sällsamt minne för mig. När jag fick hans dödsbesked var jag mitt i mitt unga, fria liv. Minnet av besöket hos honom i södra Frankrike som sjuttonåring är något som funnits med mig genom livet, som en pärla som glimrar till i de mest oväntade stunder.

Sätt ned foten

På väg från Slussen ut mot förorten sitter jag intill en asiatisk familj bestående av mamma, pappa och en dotter, ca 1,5 år. En dotter från helvetet, tänker jag, men vet att det inte är hennes fel, det är deras. Föräldrarna låter henne få vad som helst. Vad som helst för att hon ska vara tyst. Hon får slå på mig, hon får kasta sina skor i tågvagnen, hon får fälla upp paraplyet och vifta runt med det bland folk, hon får slå på mamman och dra i hennes hår och slita loss hennes smycken. Låt ungen skrika för tusan! Jag är så nära att ryta åt dem, men istället reser jag mig och går längre bort i vagnen. T o m Elvaåringen kommenterar det hela och suckar högt när vi flyttat oss.
- Den där ungen fick ju göra precis vad som helst!
Jepp. Och det barnet ska vi sedan ta emot på förskolan och forma till att fatta vad gränser betyder.

Som gud borde jag ha mer betalt

Afternoon tea på Långholmens Wärdshus med Kära E och gulliga L. Makalöst trevligt!

 

Vi diskuterar allt i livet, men mest blir det jobb, för det är en stor del av livet för oss alla. Helt galet att det snart har gått tre år sedan vi lämnade lärarutbildningen. När vi pratar om föräldrar som vi möter i jobbet så finns det mycket att säga. Inte så att vi direkt beklagar oss, men vi jämför och förundras över vilka olika sorters föräldrar det finns. För vissa föräldrar är det viktigt med genus och för andra är det viktigt att vi lyssnar på deras bekymmer. För andra är det viktigt vad vi har att säga och de tror att vi kan allt som handlar om utbildning och omsorg - vi är som gud i deras ögon.
Vi har inte alla svar och vi kommer aldrig att kunna bemöta alla på det sätt som de vill, hur mycket vi än försöker. Men under tiden...

Dream team

Tre mammor och en bebis som lever tillsammans. En bebis som inte ska kallas hon, utan hen, fastän hon har en snippa. Och mammorna är veganer och har bestämda åsikter.

Kan det vara något? Jag skulle tycka att det var underbart om det barnet började på mitt jobb på förskolan. Det skulle röra om litet i grytan.

Olika prio

Bänkar mig vid långbord med tjugo personer på jobbet. Klämmer in mig på kortänden, där det redan sitter en tjej, som är ca tio år yngre än mig.
- Nej, nej, det går inte, säger tjejen och flyttar sig. Hon trycker sig ut på långsidan och jag får kortsidan för mig själv. (Tills en eftersläntrare kommer och delar kanten med mig.)
Varför flyttar hon sig? För annars (skrockfullt) blir hon inte gift.
- Jaha, men det stör inte mig, säger jag.
- Vill du inte bli gift? säger hon med ett leende på läpparna.
- Nej, säger jag och börjar ägna min uppmärksamhet åt chefen och vad hon har att säga.
En sekund passerar. Tjejens leende bleknar en aning, men glimten i ögat finns kvar.
- Vill du inte bli gift?
Jag skiftar fokus en sekund och säger bara nej, men leende. Sedan börjar jag lyssna på vad andra säger.
Ytterligare en sekund och nu är tjejen allvarlig, verkar det som.
- Alltså, vill du verkligen inte bli gift?
Jag vänder mig mot henne igen.
- Nej, det är inget jag bryr mig så mycket om. Är det viktigt för dig att bli gift?
- Ja...
- Har ni planer på att gifta er?
- Nej, inte just nu, men snart, hoppas jag.
En åldrande kollega intill tjejen säger krasst att hon varit gift, det är ingenting att ha.
- Det är mest festen och firandet jag vill ha..., säger tjejen, mest för att försvara sig, tror jag.
- Okej, men jag har inget intresse av det, säger jag.
Sedan vänder vi oss mot mötet som börjar. Ändå ser jag hennes undrande blickar på mig.

Vill jag vara för evigt singel? Nä, helst inte, men jag behöver ingen ring på fingret för att visa när jag är permanent med någon. Har aldrig velat ha. För flera år sedan undrade jag om det var min mammas åsikter inpräntade i mig, men hon har ju varit gift flera gånger. Sedan kom jag fram till att det var min egen åsikt. Kanske påverkad av alla förstörda äktenskap jag upplevt genom livet. De som aldrig gifter sig, utan lever som sambos, verkar alltid vara tillsammans längst. Med det inte sagt att de är lyckligast.

Andra sidan av myntet

Nu är det dags att ägna tiden åt andra böcker än de jag plöjt de senaste dagarna. Nu ska jag dyka ned i pedagogikböcker och skriva en artikel om Vygotskij är tanken. Återstår att se hur disciplinerad jag kan vara. Det är fint promenadväder idag.

Purr

Elvaåringen har ägnat mycket av sin lediga tid den senaste veckan åt att läsa mitt manus. Jag har hört henne skratta för sig själv då och då (mer ofta än jag trodde hon skulle göra av texten, vilket varit en bonus) och jag har smugit fram och tittat vilken sida hon varit på och vad i texten som var skrattlockande.

Nyss läste hon ut boken och frågade försynt:
"Vad håller du på med på datorn?"
"Ingenting just nu."
"Skriv då färdigt nästa del!!"

Sedan diskuterade vi vad hon tyckte om och inte. Det fanns bara en passage i boken som hon hade svårt för och det berodde på att det var en alltför snabb känslomässig vändning mellan två personer. Och hon tyckte att två stycken i texten var en aning för långrandiga. Vilket för mig egentligen är oväsentligt, eftersom det är sånt som lätt kan åtgärdas. Jag är mest intresserad av att höra hur hon uppfattade hela historien och om allt gick fram, allt kluriga kopplingar mellan de olika typerna i boken. Så vi pratar om de olika scenarion som utspelas och hur alla är relaterade till varandra. Det verkar finnas ett par saker där hon inte har tänkt som jag, men det är inga fatala missuppfattningar, utan det är precis de saker som jag tänkt att där måste man själv komma fram till en egen slutsats och skapa sig en bild av vad det är som egentligen händer.

Nu ska jag lämna texten i händerna på några som är äldre än Elvaåringen och jag känner mig nervös för det, men också glad att få höra deras åsikter. Oavsett om de här böckerna någonsin ska komma i tryck så lär jag skriva färdigt dem, för Elvaåringen och min egen skull, för att det är kul.

Normal

Det händer så ofta att Elvaåringen blir annorlunda, utanför, vid sidan om, med sin glutenintolerans. När jag nu levt med den i tio år så kan jag se att det blir mer och mer känt vad det innebär att vara glutenintolerant. Eller allergisk, som jag brukar säga för enkelhetens skull. Igår kväll såg vi en reklamsnutt på TV. "Titta"" säger Elvaåringen. "Den här har jag bara sett slutet på, titta nu!" Och jag tittar på Apotekets reklam. Som avslutas med att killen säger "Jag är tydligen glutenintolerant". Tack, för den! Elvaåringen fick känna sig som en av allmänheten för en stund.

Lost in the shades

Okej, nu har jag läst Fifty shades of Grey av E L James. Kommer jag läsa de andra två delarna? Tveksamt. När jag läst en fjärdedel av den här första delen lade jag ifrån mig boken och kände noll behov av att läsa vidare. Tanken slog mig att jag inte fattade vad som var grejen. Vad är det egentligen alla pratar om? Särskilt märkvärdig är väl inte boken? Okej, om man själv är en tjej på 21 som är någorlunda oskuldsfull och drömmer om en fast hand att leda en genom livet. Att sedan den fasta handen tillhör en stilig och oförskämt rik man är väl aldrig negativt. Ja, mitt 21-åriga jag skulle nog också drömma mig bort med det. Fast mitt nästan 20 år äldre jag, som har upplevt sådana män och inte skulle drömma om att ens försöka få dem att ändra sina livsval tänker; när ska hon komma till the nitty-gritty, när ska de börja köra igång på riktigt? Visst sex är sex, men bdsm-delen skrapas bara på ytan.

Det som irriterade mig genom hela boken, men mest den där första fjärdelen var alla gånger uttrycket "Oh my" användes. Det blev rätt tröttsamt. Kanske det är ett uttryck James själv använder sig av. Jag lyssnade med ett öra på när Skavlan intervjuade henne och märkte inget av det. Och jag fattar att det här är hennes fantasier som kommit på pränt. Jag minns att jag läste något av henne i slutet av förra året som jag hittade på nätet och då var det mer grundat på Twilight. I boken kan jag fortfarande se spåren från Twilight. Som den skruttiga bilen, resa hem till sin mamma, vilket område hon bor i och en hela massa andra detaljer.

It doesn´t quite do it for me. Ändå vill jag höja min näve i luften och säga yay! Inte för att boken slutar som den gör, utan för James succé. Good for her.

Skrattretande

Lyssnade på Pelle Sandstrak berätta om sitt liv med Tourette. Förbannat intressant. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta ibland. Skrattade så jag grät.

Jahapp

Så var den första boken utläst. Jag låg nästan hela natten och läste Simona Ahrnstedts bok. Jag kunde inte lägga ned den. Den var Harlequinlik och skön. Gillade att det utspelade sig mest i Stockholm. Det kröp i hela kroppen när jag läste delarna om övergreppen. Det hade jag kunnat vara utan, men förstår att det inte hade blivit samma bok utan det. Den är del av min reptilhjärna som liksom får spasmer när jag läser sånt och tanken "skott i pannan" kommer för mig.

Moving on to the next book.

Btw;
Elvaåringen läser mitt eget manus och fnissar för sig själv då och då. Det bådar gott.

Weather report

Ett fåtal dagar med solstrålar och sedan måånga dagar med regntunga skyar.

 

Var tog brittsommaren vägen??

Tidig julklapp?

Jahapp. Första bokmanuset är klappat och klart. Ska väl skicka iväg det till något förlag, eller...? Mjoo, det tror jag.

Firar med ett bokinköp.

När jag nu ska hinna läsa dem. Men läsa dem ska jag.

Peace and quiet

Konferens på Hotel J. Very nice.

 

Jag sov hårt, men vaknade mitt i natten av någon konstig känsla. Likadant sa en kollega. En annan kollega sa att hon sett ett spöke i sitt rum.

 

Middag i Tornvillan. Förrätten såg ut så här:

 

Och jag kände mig som Pretty woman. Hur äta detta?

Aha, vänta, det kommer mera:

Det första var bara fyllningen. Sedan kom det pumpasoppa ovanpå. Me no like pumpasoppa, kan jag konstatera när jag smakat några skedar...

Sedan frukost i Tornvillan.

Kan lätt vänja mig vid ett liv här...

 

 

(Not) All alone

Varje vecka när jag åker till min kurs på universitetet så tar jag buss 40 och då åker det med två små flickor som reser alldeles ensamma. Den äldre (8 år?) av dem försöker ha koll på den yngre (6 år?) av dem (och lyckas rätt bra). Båda kånkar på varsinn ryggsäck och den äldre kånkar också på en svart väska som det står "Roy Benson" på och jag gissar att det är något instrument.

Snacka om att de får lärdomar för livet . Utan vuxna som vägleder dem.

Oh Lord

En av mina födelsedagspresenter i somras var att gå på musikalen Jesus Christ Superstar på Göta Lejon. Kvällen började på Indian garden. Där jag åt smaskiga Magic Mushrooms. (Det var inte droger i dem... :-) )

 

Sedan var det dags för musikalen. Den var mer än magisk. Jag var helt tagen från första tonen. Patrik Martinsson var sagolik. För att inte tala om hur underskön han var.