Bänkar mig vid långbord med tjugo personer på jobbet. Klämmer in mig på kortänden, där det redan sitter en tjej, som är ca tio år yngre än mig.
- Nej, nej, det går inte, säger tjejen och flyttar sig. Hon trycker sig ut på långsidan och jag får kortsidan för mig själv. (Tills en eftersläntrare kommer och delar kanten med mig.)
Varför flyttar hon sig? För annars (skrockfullt) blir hon inte gift.
- Jaha, men det stör inte mig, säger jag.
- Vill du inte bli gift? säger hon med ett leende på läpparna.
- Nej, säger jag och börjar ägna min uppmärksamhet åt chefen och vad hon har att säga.
En sekund passerar. Tjejens leende bleknar en aning, men glimten i ögat finns kvar.
- Vill du inte bli gift?
Jag skiftar fokus en sekund och säger bara nej, men leende. Sedan börjar jag lyssna på vad andra säger.
Ytterligare en sekund och nu är tjejen allvarlig, verkar det som.
- Alltså, vill du verkligen inte bli gift?
Jag vänder mig mot henne igen.
- Nej, det är inget jag bryr mig så mycket om. Är det viktigt för dig att bli gift?
- Ja...
- Har ni planer på att gifta er?
- Nej, inte just nu, men snart, hoppas jag.
En åldrande kollega intill tjejen säger krasst att hon varit gift, det är ingenting att ha.
- Det är mest festen och firandet jag vill ha..., säger tjejen, mest för att försvara sig, tror jag.
- Okej, men jag har inget intresse av det, säger jag.
Sedan vänder vi oss mot mötet som börjar. Ändå ser jag hennes undrande blickar på mig.
Vill jag vara för evigt singel? Nä, helst inte, men jag behöver ingen ring på fingret för att visa när jag är permanent med någon. Har aldrig velat ha. För flera år sedan undrade jag om det var min mammas åsikter inpräntade i mig, men hon har ju varit gift flera gånger. Sedan kom jag fram till att det var min egen åsikt. Kanske påverkad av alla förstörda äktenskap jag upplevt genom livet. De som aldrig gifter sig, utan lever som sambos, verkar alltid vara tillsammans längst. Med det inte sagt att de är lyckligast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar