Väninnan M läser just nu mitt första manus. Hon och ett par personer till. Jag inväntar kommentarer. Väninnan M är ändå den som känner mig bäst av alla, tror jag. Och när hon ger ett litet uns av - åh så underbart glädjesmittande - feedback så blir jag alldeles sprallig. Jag har funderat på om jag vill ha min bok publicerad. Jag har tänkt att, tjaa, jo, det vill jag nog. Idag tänkte jag mig att det inte skulle bli så och då fick jag ett sting av något. En känsla av besvikelse var det som svischade genom kroppen. Alltså vill jag absolut se den här boken i pränt. Jaha, då vet jag det. Det är alltid bra att själv bekräfta sina känslor.
Det spritter i kroppen av lust att fortsätta skriva på del två av boken, men jag är hindrad av att jag har en uppgift till min kurs på universitetet att skriva istället. Den är tvingande - och jag får inte ur mig ett enda ord. Istället skriver jag (thank GOD for post-its!) små lappar här och där som ska påminna mig om vart min egen berättelse ska ta vägen. Fantasin känner inga gränser och det är endorfinframkallande. Jag tror nog att jag kommer skippa den där universitetskursen och ta den en annan gång. Allt för min mentala hälsas skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar