Min bror Pingu ringer och påminner mig om att på söndag börjar programmet "Allt för Sverige" igen, där amerikaner med släkt i Sverige får tävla om att träffa sina svenska släktingar. Pingu erkänner att han grät flera gånger förra gången serien gick. Vilket påminner honom och han frågar:
- Har du sett den där "Torka aldrig tårar utan handskar"?
- Nej, jag har sett att det gick på TV häromdagen, men jag har inte kollat.
- Va? Varför har du inte kollat? Det är SÅ bra.
- Jaha... Jag tänkte läsa boken, tror jag.
- Alltså, jag bara bölar tiden.
- Gör du?
- Ja, alltså jag ger ju ingenting för bögar och den där livsstilen du vet, men alltså, faan...
- Jaa...jag minns ju Sixten och allt det där i media som barn...
- Ja, jag med.
(Fast ändå vet jag att Pingu omöjligt kan minnas det på samma sätt som jag, då det var jag som levde i ett hushåll med homosexuella omkring mig, och inte han. Det var STORA diskussioner i mitt hem.)
- Kommer du ihåg han, han som vi kände som dog i aids? frågar han.
- Ja, om jag gör...
Sedan berättar jag om han som dog i aids och det visar sig att Pingu inte har en aning om min relation till den mannen. Relation och relation förresten. Pingu frågar om vi hade sex, men jag fnyser åt honom. Jag var inte ens myndig och han var väl närmare femtio. (Ja, ja, som om åldern skulle vara ett hinder.) Jag kände honom som barn, och återupptog kontakten som tonåring. Han är ett sällsamt minne för mig. När jag fick hans dödsbesked var jag mitt i mitt unga, fria liv. Minnet av besöket hos honom i södra Frankrike som sjuttonåring är något som funnits med mig genom livet, som en pärla som glimrar till i de mest oväntade stunder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar