På väg från Slussen ut mot förorten sitter jag intill en asiatisk familj bestående av mamma, pappa och en dotter, ca 1,5 år. En dotter från helvetet, tänker jag, men vet att det inte är hennes fel, det är deras. Föräldrarna låter henne få vad som helst. Vad som helst för att hon ska vara tyst. Hon får slå på mig, hon får kasta sina skor i tågvagnen, hon får fälla upp paraplyet och vifta runt med det bland folk, hon får slå på mamman och dra i hennes hår och slita loss hennes smycken. Låt ungen skrika för tusan! Jag är så nära att ryta åt dem, men istället reser jag mig och går längre bort i vagnen. T o m Elvaåringen kommenterar det hela och suckar högt när vi flyttat oss.
- Den där ungen fick ju göra precis vad som helst!
Jepp. Och det barnet ska vi sedan ta emot på förskolan och forma till att fatta vad gränser betyder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar