Kände att jag inte kunde lämna de två sista delarna av Femtio nyanser-triologin olästa. Så nu har jag avslutat dem. Det slår mig att Fifty shades-historien är något av 2000-talets version av Pretty woman.
Den sista delen var ganska långrandig på sina ställen, men den var ändå den mest spännnade delen. Det var också delen med flest sidor. Och samma åsikter hade jag väl kring Twilightböckerna också. Ironiskt tänker jag att så ser jag på min egen berättelse också. Det är i tredje delen allt det bästa och mest spännande kommer att ske. Vem vill då läsa de två första delarna?
Sedan funderade jag över det faktum att del två och tre av Femtio nyanser-triologin var skrivna ungefär som del två och tre av Hungerspelen på det sättet att det kanske skulle vara klurigt att läsa del två och tre utan att ha läst del ett och två innan. För det är inte direkt några förklaringar i del två och tre som förklarar vad som har hänt innan. Förutsätter författaren att läsarna har läst de tidigare delarna? Antagligen. Kommer ingen att vilja läsa bara del tre? Nej, det kanske är så det funkar. Det gör ju det hela lättare; då behöver författaren inte ägna sidor åt att förklara tidigare händelser så att läsaren hänger med i vad som händer i berättelsen i den aktuella boken. Hmm...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar