Look and you shall see

Jag försöker vara en del av den klubben så mycket som möjligt.

På väg från city mot söderförort ikväll: 9 av de 12 som sitter närmast mig har gamnacke.

Alla är rädda för spöken

Släpar med Trettonåringen för att se "Kåldolmar och Kalsipper" med Parkteatern i Rålis. Nationalteatern, herre jösses, ungen måste ju få uppleva det jag fick med mig från barnsben på 70-talet!

Så klart filmar de för TV just denna kväll och Trettonåringen vill bara gå och gömma sig, men sitter snällt kvar. (Så, nej, vi sitter inte längst fram.) Men hon skrattar till och med de första 45 minuterna.

För det är roligt och bra och häftigt. Jag kunde inte låtarna i huvudet, men jag minns varje ord som kommer ur skådisarnas munnar de första 45 minuterna. När Yllet och gubben i korgen möts i början är det som om de har exakt samma tonläge på rösten som på LP-skivan som konstant snurrade hemma hos oss på 70-talet.

Efter ca 45 minuter orkar inte många i publiken som är under sex år att längre sitta still och många börjar röra på sig. Vilket är helt okej. Det hela ska ändå avslutas med allmän dans.

Under uppträdandet framkommer pö om pö några skyltar som bildar ett meddelande. Först visas bara AN, sedan DANSA, sedan KÄ  DANSA   STA, sedan KÄMPA, DANSA  STA och vi gissar att det sista ska lyda FESTA, men icke.

Det sista ordet blir RÖSTA. Trettonåringen kommenterar att det hela ter sig som något politiskt och påpekar också att det hänger en Prideflagga bland sjörövarflaggorna. Vilket inte är något negativt, utan ett konstaterande. För mig står Nationalteatern för "dolda" politiska budskap, men det här vet jag nästan inte hur jag ska förhålla mig till.

 

När skådisarna sedan med markant emfas klämmer in ordet HEN i sångerna ger det bara en bitter eftersmak för mig. I valsången sjunger (han) valen: "HEN jag älskar är försvunnen". En val är väl ändå en den och mest naturligt hade blivit att sjunga: "DEN jag älskar är försvunnen".

 

Mot slutet presenteras de som hjälpt till bakom scenen med orden att vi bör göra saker TILLSAMMANS, vilket är jättebra. Sedan snubblar den som pratar på orden (menat eller på skoj?) och säger mammas, pappas, hennes och öhm hennas hannas hennanas ananas hannanas, men det låter som att det är så pass tabu att säga HENNES och HANS så att det bara måste väljas något annat ord.

 

Just please don´t.

 

 

Det är så bra som det är:

 

Ser ni gurkorna på taken, de som flyger i luften och spöket längst fram som klätt ut sig till en gurka?

 

 

 

Värmebölja

Första dagen på min semester kom värmen och sedan dess har den i princip hållit i sig. Första dagen gick jag också och inhandlade en fläkt till köksan på jobbet på förskolan, för att hon beklagat sig så de sista veckorna. Enligt miljöinspektionen får köksan inte längre öppna fönstret och göra tvärdrag i köket, då insekter kan komma in och kontaminera maten. WTF? Och hur ska någon då kunna jobba i ånga från mat och diskmaskin, med tjocka kockkläder och gassade sol mot fönstret? Måste finnas några regler mot det också...
Any how. När jag idag gick in på Clas Ohlson för att köpa en till fläkt, hem till mig själv denna gång, fick jag svaret att alla sorter är slutsålda, i hela landet. Ja, hur kunde jag tro något annat? Inte ens de regnskurar som sköljer över oss ger någon egentlig svalka. Vissa dagar är det som att vara astmatiker och andas, hur ska då inte riktiga astmatiker känna sig...?

Skyldig

Ja, jag erkänner: jag har använt mig av ordet hen vid något enstaka tillfälle i någon text. Det fungerar bra när jag vill hålla det neutralt. Det jag däremot inte gillar är när folk använder sig av ordet för att benämna andra personer och särskilt barn. Varför? Det har jag funderat på, men inte kommit fram till något vettigt. Nu äntligen har jag insett vad det är jag stör mig på. Ebba säger det så bra. Jag vill inte att det ska handla om att vara "duktig" och benämna personer neutralt, det som är viktigt för mig är ju att LYFTA det (oftast) kvinnliga könet och STÄRKA dess värde i samhället och då måste vi poängtera att det är just en kvinna som har gjort något - och vara stolta över det. Visst behöver vi göra detsamma med den manliga versionen också, men så länge det är inte är jämlikt och likvärdigt i samhället i stort, så lägger jag mest fokus på tjejer.

Att sedan inte hela tiden säga "man" när en refererar till något: "man gör så", "man kan hålla spaden så här" är ju en annan sak. även om jag inte tror att de flesta människor ser ordet "man" som något maskulint just då, utan något neutralt egentligen. Inte tusan skulle jag använda ordet hen i de situationerna ändå. Hellre då det briljanta orden "en". "En gör så varje gång", "en kan skriva så här". Fast absolut bäst tycker jag så klart det är att definiera. Vem gör vad? "JAG håller spaden så här, kan DU också göra det?" Eller använda sig av NAMN.

Vem?

Ser Hercules på bio med Trettonåringen. As per usual var 3D-glasögonen helt överflödiga, men det fanns inget valalternativ.

Historien var inte alls den vi tänkt oss och de få inslag av hjältedåd fanns i princip med i trailern. Filmen var ändå bra, och glimtvis även rolig, fastän den innehöll oerhört mycket dödande.

Det vi båda klurade på efter filmen var den där Iolaus, som flera gånger säger att Herkules är hans "uncle" och han själv är Herkules "nephew". Vem är då Herkules bror? Särskilt eftersom Herkules beskrivs som föräldralös från tidig ålder. Strange.

Fotogenique

Går på Fotografiska med väninnan L. Det finns OERHÖRT mycket att titta på. Det är ganska överväldigande. Sebastião Salgados bilder känns som de aldrig tar slut och just när jag börjar ledsna en aning så hittar jag en till bild som är mäkta intressant.

Gillade denna bäst:

 

Kalksten och träd i en nationalpark på Madagaskar.

Visst ser det ut som central park i New York?

 

Den här var också häftig:

Hur kan sand och vatten bilda något som liknar ett blad?

 

 

Salgado hade också bilder av olika folk, bl a Zo`é folket och deras läbbiga benbit genom läppen. Det fanns andra också, bl a ett afrikanskt folk där kvinnor "smyckade" sin kropp med mönster av ärr. Som värsta självplågarna. Why, oh why?

 

 

En annan utställd är Dana Sederowsky och hon har en film där det står att hon har en sten på huvudet i ca 15 minuter.

Men stenen ger intrycket av att vara av lätt gips, inte riktigt vidröra hennes huvud och dessutom borde den vara tyngre på ena sidan. Så jag vet inte om det var på riktigt, eller symboliskt gjort...

 

Färgblind

Vi kan vara med och välja färg på tunnelbanans utbyggda linje till Arenastaden. Jag tycker i och för sig att den självklart ska vara grön eftersom den utgår från Odenplan och är en del av den gröna linjen, precis som jag förutsatte att utbyggnaden till Nacka senare också ska vara grön, men det är kanske bara jag.

När ska de bygga ut tubnätet till Älvsjö egentligen?

Sehr schön

Går till urbutiken i förortscentrumet för att få ett batteri bytt på en armbandsklocka.
Mannen i butiken håller på med en dam innan mig. Klockan kvinnan håller i ser att vara mycket enkel och billig. Hon tittar på klockan i sin hand:
- Ja, men det här är bra, det är stora siffror, dom måste gubben kunna se.
- Ja, men tänk, äkta vatten!
- Vad då, är den här klockan vattentät?
- Äkta vatten, äkta vatten!
- Klarar den av att vara riktigt djupt ned under vattnet?
Mannen skakar på huvudet.
- A, A, AKTA vatten.
- Jahaa, den tål INTE vatten? Nej, det förstår jag. Okej.

Äntligen

Gårdstomten kan inte ha kollat väderleksrapporten i morse, då han gick runt med slangen och vattnade rabatterna. Nu skvalar det och vattenmassorna forsar över gården i floder. Blixt och åska dundrar utanför fönstret. Så härligt! Åh, vad jag längtar till hösten.

It´s not the way you say it, it´s what you say

När jag ser föräldrar och fritidsledare (eller "offentligt" anställda) med tatueringar av blodiga döskallar, nakna brudar eller dylikt så brukar jag undra hur barnen ser på dem. Häromdagen blev det aktuellt då jag mötte både föräldrar och fritidsledare som hade både armar och ben fullklottrade av inte så trevliga motiv. Många män är dessutom rakade på huvudet (men med skägg...) och har stora ringar i uttöjda öronsnibbar. (Vem tycker sånt är snyggt...?) Trettonåringen kallar dem badass. Mindre barn då? Blir tatueringar kanske som en slöja, alltså något som är en del av den personen och man till slut inte tänker på? Men vi vuxna kan ju tolka motiven på en annan nivå och koppla ihop dem med något mindre trevligt, vilket väl är anledningen till att tatueringar inte får förekomma i vissa yrken.

Jag skulle inte ha något emot att handla i en affär där personalen är tatuerad, men jag skulle nog ta illa vid mig om det var någon bild som var stötande. Därför är väl inte frågan om personalen ska täcka sina tatueringar eller inte, utan VILKA tatueringar som ska täckas. Är det att särbehandla, om alla som har tatueringar behandlas lika?

Då går det ju heller inte att neka någon anställning p g a just kroppsutsmyckning, eller?

Ett moln på himlen

Äter middag med mitt ex. Frågar efter hans inställning till tiggarna i tunnelbanan, han som varit i Rumänien och trakter där det är en eländig misär och själv kommer från ett land inte så långt därifrån. Han anser att det är deras hemland som bör ta tag i problemet. Ger vi "svarta" pengar till dem här så stjälper vi, inte hjälper. Hårda ord som han ber om ursäkt för, men tillägger att det var tiggarnas vardag som hans föräldrar flydde från för att komma till det bra landet Sverige, för så många år sedan, och nu kommer det liksom ikapp dem.

Jag tänker att vissa av hans åsikter är anledningen till att jag saknar att umgås med honom. Vad det gäller tiggarna på Stockholms gator är jag benägen att dela hans åsikt. Gör det mig till en hemsk person?

Jag ger gärna till Läkare utan gränser, Rädda barnen, Unicef, you name it, men dessa människor som inkräktar så påträngande på min personliga sfär? Nej, till dessa ger jag inte. Är det just för att de tränger sig på och jag inte kan fortsätta leva i min lilla medel-Svensson bubbla som jag inte ger? Inte bara så klart, eftersom jag också helst vill se en förändring i deras hemland komma till stånd, men visst, när jag tänker efter, så, ja, kanske det har med bubblan att göra också. Utanför varje livsmedelsaffär i varje förort jag besöker sitter det en tiggare precis utanför dörren, utanför varje tunnelbaneingång jag nyttjar sitter det en och på tunnelbanefärden störs jag av deras musik, lappar eller närgångna beklagande tiggeri.

(Märkligt att tiggarna inte är lika närvarande på någon av dessa platser inne i city. Är förortsbor mer givmilda? Är det för att det bor fler folk i förorten som själva kan relatera till att vara nära tiggargränsen? Undrar just hur det ser ut på den norra sidan av stan. Kanske borde åka dit och kolla upp det...)

När jag frågar en ansvarig för en livsmedelsaffär om de har tagit ställning till att det sitter en tiggare så nära inpå ingången att folk snubblar över hen och det är smärtsamt tydligt i folks ansikten att det är beklämmande att se denna tiggare - och att det i slutänden kanske gör att folk inte så gärna kommer och handlar - så svarar hen nej. Hen säger att utanför dörren är det inte deras mark, men att de kanske borde ta upp det hela till diskussion med centrumföreningen. Var ska gränsen gå?

Inte ett moln på himlen

Klockan är nio på kvällen och det är fortfarande +25 grader ute. Lovely.
Har hängt på Eriksdalsbadet hela dagen. Lyckades bara bränna mig liiiite. Smart drag att vara där strax efter öppning, då det var knappt 20 personer.
När vi gick hem på eftermiddagen var det knökfullt och folk köade för att komma in.

Vill nu sova, men önskar att grannen slutar med sitt eviga pilkastade som låter som en hammare slår i väggen med jämna mellanrum...

Stackars de som jobbar

Klockan är inte ens 9 på morgonen och det är +29 grader Celsius ute.
Orkar jag alls ta mig någonstans och göra någonting? I dunno....

En knöl

Trettonåringen har haft en hyfsat liten knöl på halsen i något år. Det har inte oroat mig. Så i helgen beklagade hon sig över att den värkte, och började prata om lymfom. Själv kan jag knappt känna knölen, but hey, who am I to judge? Bokade snabbt tid på vårdcentralen. En ung utländsk läkare kände läääänge och skickade oss sedan till specialist, utan att vilja yttra ens ett förslag på vad det kunde vara.

Det var nästintill smärtfullt att gå upp i ottan i morse (efter semestervanor då vi sover halva dagen), men infann oss hos specialistläkaren. Han kände inte lika länge, skrockade en aning och sa att det med all sannolikhet var en muskelknut, men ville ändå att Trettonåringen skulle genomgå en punktion för att undersöka innehållet i knölen.
"Bli inte rädd nu, men punktionen utförs på radiumhemmet vid Karolinska i Solna."

Efter gråt och tandagnisslan övertalade jag Trettonåringen att åka dit direkt, när vi ändå var på språng så pass tidigt på morgonen. Sagt och gjort. Letade oss fram till Radiumhemmet. Utan att ens bli undersökt fick Trettonåringen panik, en sköterska kletade på emla/bedövningssalva på knölen och vi satte oss för att vänta en timme. Jag försöker (som vid varje läkarbesök) övertyga dottern om att behålla lugnet och först se vad som kommer hända, men hon kan bara tänka på nålen, Nålen, NÅLEN som ska sticka henne i HALSEN. Hon gråter och är i upplösningstillstånd när läkaren kommer in, snuddar vid halsen och säger:
"Det där känns som en kota."
Han tar fram ultraljudsmaskinen och kollar, säger att det är ingenting, skippar punktionen och tackar för sig.

What a day.

En nagel i ögat

Nog för att Big bang theory är en av mina favoritserier, men om det är så att skådisarna vill höja sina löner från 2,3 miljoner PER AVSNITT till 6,8 miljoner, som DN skriver, så måste jag nog tänka två och tre gånger innan jag vill se någon fortsättning.

Champion

Halva släkten på plats med kusin, farbror, faster, far och bror med respektive och barn, femton personer totalt, och tänka sig:

 

Jag vann hela sjukampen. Så bra är jag.

(Kanske för att jag inte dricker öl, som de flesta i gruppen...)

 

Trettonåringen och jag pratar om att börja skjuta på skjutbana,

för gevär är ju bästa grenen.

 

 

Mina brorsbarn fick alla möjliga små priser att leka med, och satte på sig...

 

Stad i världen

Går över Söder och letar lämpligt matställe med min kompis Smilla.

 

 

Vi stannar på olika ställen. Eken på Hilton hade små snacksbröd med tomat och basilika som var divine. Vi åt mat med utsikt över vattnet mot Stadshuset och stannade på Rival på hemvägen. Sedan trillar jag in hemma en timme efter midnatt. Trettonåringen är måttligt road över att hennes nattsömn blivit störd (fastän hon inte lagt sig förrän efter midnatt någon kväll den senaste veckan): hon tycker vi behöver vara i form för den stora sjukampen med släkten dagen efter...

Sommar och sol

Tar en kryssning med Trettonåringen. Har väl aldrig bott så långt ned, men det är okej.

Stockholm visar sig från sin bästa sida när vi avreser och det är fullt på Allsång på Skansen.

 

Köper alkofri drink med Trettonåringen på kvällen. När jag lämnar baren med min blå och pimpade drink kommer en kvinna fram till mig och frågar överförfriskat glatt:

"Åh, åh, den där vill jag också ha, vad heter deeen?"

"Eh, jag säger bara den där blå..."

"Blå?"

"Ja, alkoholfri."

"Alkoholfri?"

"Ja."

"Okej, eh, nej, det ska jag INTE ha."

Vi skiljs åt och jag tänker att det är väl bara att be att bartendern blandar i sprit i den, men, ja, ja...

 

Noll förväntningar

Köpte boken "Konsten att ha sjukt låga förväntningar" (av Åsa Asptjärn) till Trettonåringen. Inför sommarlovet brukar jag köpa en hög med böcker som hon kan tänkas gilla. Det blir min sommarpresent för bra jobbat under läsåret. Vissa skulle väl tycka att sommarlovet då skulle ägnas åt att slippa läsa, men sån är inte min Trettonåring.

Den här boken var ett impulsköp och jag visste ingenting om den innan, annat än den korta intro jag läste på Bokus, som lät tragikomisk. Det tog bara en dag för Trettonåringen att läsa boken och jag hörde henne tokfnissa och gapskratta under tiden. När boken var färdigläst lades den framför näsan på mig med uppmaningen: LÄS DEN HÄR.

Så nu har jag gjort det. Och gapskrattat och tokfnissat. Hur mycket kan en stackars kille råka ut för - och hur kan en författare komma på allt detta? Fast till saken hör att det är helt rimligt; någon KAN uppleva dessa saker.
Vad kan jag bocka av? Är det rörigt och pinsamt? Bock. Är det till viss del provocerande? Bock. Är det samvetsgranskande och sorgligt? Bock. Är det galet och roligt? Bock.

Jag tycker att karaktärerna framträder på ett troligt sätt. Emanuels föräldrar och storasyrra finns med och jag kan se dem framför mig kristallklart, även om de liksom är figurer i periferin av berättelsen. Det jag tyckte var klurigt med själva textupplägget var att dialogen ibland gick ihop med berättandet och jag visste inte om det var någon som sa något eller om det var en kommentar som tog berättelsen framåt.

Läste att "Konsten att ha..." blir som en fortsättning på "Dagbok för alla mina fans" (en serie som Trettonåringen har följt sedan hon var ca sju år), men Trettonåringen tycker själv att det borde komma någon bok emellan, som kan representera mellanåldern, vilket jag kan hålla med om.

I en djupare granskning av boken så inser jag att det väl är så svenskt det kan bli. Där finns inte direkt några invandrare, bortsett från klasskompisarna som omnämns ibland, och det är på något sätt befriande att läsa en bok som både jag och Trettonåringen kan känna igen oss i så totalt, med olika aspekter i åtanke. Skulle Emanuel kunna vara Trettonåringens kompis Kalle eller Johan? Ja. Skulle Emanuel kunna vara Trettonåringens kompis Josef eller Mustafa? Nej, inte så troligt, för de skulle - för det första - säkerligen aldrig ha en syster som kan bete sig på det sätt som Emanuels syster kan göra (utan att avslöja för mycket).

Ser fram emot fler böcker av samma författare!

I´m just saying

Kattvakt i en månad. Katten kom igår. Det är redan hår på kläderna, möblerna, i maten, munnen, på händerna... Hade nästan, bara nästan förträngt hur det var.

Har lovat Trettonåringen katt till hösten, om hon visar att hon kan ta sitt jobb som kattvakt på allvar. So far not so good, men det blir nog bättre. Kanske måste jag ändå lägga in mitt veto längre fram...

Det är inte alltid lätt att vara liten

När jag var 13 och 14 år suktade jag ofta efter att få se filmer på bio som det var 15-års gräns på. Någon månad innan jag fyllde 15 i slutet av 80-talet köpte jag biljett till en Rambo-rulle och ville se den med min storebror. Jag minns att det var på Filmstaden (där Passagen och Bruka ligger i NK-huset idag), det var heltäckningmatta på golvet och pastellfärger på väggarna. När jag såg att andra fjortisar blev stoppade i dörren skyndade jag mig att byta biljetten och slank in på en annan film i sista sekunden.

Nu har jag en Trettonåring hemma som är lika ivrig som jag var då på att få se filmer för "vuxna". Och, visst, jag håller helt med om att vissa filmer är rent olämpliga att se som trettonåring, men många borde ungen inte ta någon skada av. Tillsammans tittar vi alltid igenom SFs lista på BIOPREMIÄRER när tidningen "Film på bio" kommer ut. Det som olyckligtvis nog inte står med i den listan är åldersgränsen, men den är kanske inte alltid satt vid listans tryck.

Trettonåringen har sett fram emot "Guardians of the galaxy" i några månader, men när vi skulle köpa biljetter idag fick vi reda på att den är från 15 år. Stor besvikelse. Vi lär se den hemma om något halvår istället.


Uppdatering 20/7. Hejsan hoppsan. Nu är åldersgränsen visst från 11 år. How lovely.

Då letar vi bara info om vad som händer med Jupiter Ascending. Varför har premiären plötsligt blivit framflyttad sju månader??

Förändringens vind

Jag tror först att det är reklam för OS, men Trettonåringen gör mig uppmärksam på att det är reklam för sportkedjan XXL. Den är något löjlig och stereotypisk då en väldig massa män gapar efter en snygg tjej. Några dagar senare ser vi samma reklam, men den avslutas med att kvinnan kysser en annan kvinna och jag ser nu att sportkedjan kommer undan p g a av det slutet.

I reklamen syns också den ryska flaggan på några ställen. Är reklamen alltså så pass gammal?

Kommande

Nu inväntar vi med förväntan:
Småkryps liv - långfilmen
Jupiter ascending
Guardians of the galaxy

Summer in the city

Första dagen på semestern och den varmaste på hela sommaren. Det bådar gott.

Svalkar mig med en film i biomörkret med Trettonåringen. På väg till biografen står vi och väntar på grön gubbe för att korsa gatan och mitt emot oss på andra sidan gatan står Stellan Skarsgård (och lille Ossian?) och väntar på samma sak. Trettonåringen var starstruck i flera timmar efter det. Det är så Stockholm för mig: man kan vara hyfsat anonym även som världsstjärna.

Vi såg Draktränaren 2 och gillar du 1:an så lär du gilla den här. Vi älskar första filmen och den här var nästan lika bra. Tyvärr fanns filmen inte på engelska UTAN 3D. Jag skulle bra gärna vilja veta hur det fungerar: hur kan en film finnas med svenskt tal utan 3D, men inte med engelskt tal? Är det för att så få skulle se den på engelska utan 3D? Jag får anta det. Men, ärligt, de där effekterna gör ingenting för filmen, de bara stör min syn.

Lättnad

Lämnar jobbet på förskolan bakom mig och går hemåt. Äntligen jättelång semester!
Lyssnar av svararen på vägen hem. En mamma, till en flicka som är jämnårig med Trettonåringen och som hon umgicks med för något år sedan, pratar gråtandes in ett meddelande där hon undrar om jag sett hennes dotter för hon har sprungit bort och är försvunnen.
Panik. De bor två hus bort från förskolan. Har jag sett henne? Nej.
Nästa meddelande: samma mamma, betydligt lugnare, hälsar glatt att tjejen är återfunnen och önskar en trevlig sommar.
Phew!

Bara här?

Det regnar i Stockholm. På displayen i tunnelbanan visas: "Oregelbunden trafik och förseningar p g a rådande väderlek."

Ursprung

Jag vet ju att Edward Cullen i Twilight är döende i Spanska sjukan när han "räddas" av Carlisle som gör honom till vampyr, men det är när jag läser:

Före den industriella revolutionen kunde tuberkulos ibland betraktas som en form av vampyrism. När en medlem av en familj dog av sjukdomen hade andra i familjen redan smittats och tynade i sin tur sakta bort; folk trodde att detta berodde på att den ursprungligen sjuke sög ut livskraften från de andra. Dessutom fanns det likheter mellan tuberkulossymtom och traditionella vampyrattribut. Tuberkulosoffer har ofta röda svullna ögon (och är därför överkänsliga för ljus), blek hy, låg kroppsvärme, svagt hjärta och blodig hosta. (Wikipedia)

som jag känner att det ger en inblick i varifrån Stephanie Mayer fått sin idé från början - även om den kom till henne i en dröm.

Skulle inte tro det

Fick ett sms från något okänt nummer där något som heter Marknadsinsikt vill att jag anger vad jag skulle rösta på för parti om det var val idag. Hur korkade tror de att folk är? Jag hoppas verkligen att INGEN går på att svara på ett sånt meddelande.