När jag ser föräldrar och fritidsledare (eller "offentligt" anställda) med tatueringar av blodiga döskallar, nakna brudar eller dylikt så brukar jag undra hur barnen ser på dem. Häromdagen blev det aktuellt då jag mötte både föräldrar och fritidsledare som hade både armar och ben fullklottrade av inte så trevliga motiv. Många män är dessutom rakade på huvudet (men med skägg...) och har stora ringar i uttöjda öronsnibbar. (Vem tycker sånt är snyggt...?) Trettonåringen kallar dem badass. Mindre barn då? Blir tatueringar kanske som en slöja, alltså något som är en del av den personen och man till slut inte tänker på? Men vi vuxna kan ju tolka motiven på en annan nivå och koppla ihop dem med något mindre trevligt, vilket väl är anledningen till att tatueringar inte får förekomma i vissa yrken.
Jag skulle inte ha något emot att handla i en affär där personalen är tatuerad, men jag skulle nog ta illa vid mig om det var någon bild som var stötande. Därför är väl inte frågan om personalen ska täcka sina tatueringar eller inte, utan VILKA tatueringar som ska täckas. Är det att särbehandla, om alla som har tatueringar behandlas lika?
Då går det ju heller inte att neka någon anställning p g a just kroppsutsmyckning, eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar