Noll förväntningar

Köpte boken "Konsten att ha sjukt låga förväntningar" (av Åsa Asptjärn) till Trettonåringen. Inför sommarlovet brukar jag köpa en hög med böcker som hon kan tänkas gilla. Det blir min sommarpresent för bra jobbat under läsåret. Vissa skulle väl tycka att sommarlovet då skulle ägnas åt att slippa läsa, men sån är inte min Trettonåring.

Den här boken var ett impulsköp och jag visste ingenting om den innan, annat än den korta intro jag läste på Bokus, som lät tragikomisk. Det tog bara en dag för Trettonåringen att läsa boken och jag hörde henne tokfnissa och gapskratta under tiden. När boken var färdigläst lades den framför näsan på mig med uppmaningen: LÄS DEN HÄR.

Så nu har jag gjort det. Och gapskrattat och tokfnissat. Hur mycket kan en stackars kille råka ut för - och hur kan en författare komma på allt detta? Fast till saken hör att det är helt rimligt; någon KAN uppleva dessa saker.
Vad kan jag bocka av? Är det rörigt och pinsamt? Bock. Är det till viss del provocerande? Bock. Är det samvetsgranskande och sorgligt? Bock. Är det galet och roligt? Bock.

Jag tycker att karaktärerna framträder på ett troligt sätt. Emanuels föräldrar och storasyrra finns med och jag kan se dem framför mig kristallklart, även om de liksom är figurer i periferin av berättelsen. Det jag tyckte var klurigt med själva textupplägget var att dialogen ibland gick ihop med berättandet och jag visste inte om det var någon som sa något eller om det var en kommentar som tog berättelsen framåt.

Läste att "Konsten att ha..." blir som en fortsättning på "Dagbok för alla mina fans" (en serie som Trettonåringen har följt sedan hon var ca sju år), men Trettonåringen tycker själv att det borde komma någon bok emellan, som kan representera mellanåldern, vilket jag kan hålla med om.

I en djupare granskning av boken så inser jag att det väl är så svenskt det kan bli. Där finns inte direkt några invandrare, bortsett från klasskompisarna som omnämns ibland, och det är på något sätt befriande att läsa en bok som både jag och Trettonåringen kan känna igen oss i så totalt, med olika aspekter i åtanke. Skulle Emanuel kunna vara Trettonåringens kompis Kalle eller Johan? Ja. Skulle Emanuel kunna vara Trettonåringens kompis Josef eller Mustafa? Nej, inte så troligt, för de skulle - för det första - säkerligen aldrig ha en syster som kan bete sig på det sätt som Emanuels syster kan göra (utan att avslöja för mycket).

Ser fram emot fler böcker av samma författare!