Äter middag med mitt ex. Frågar efter hans inställning till tiggarna i tunnelbanan, han som varit i Rumänien och trakter där det är en eländig misär och själv kommer från ett land inte så långt därifrån. Han anser att det är deras hemland som bör ta tag i problemet. Ger vi "svarta" pengar till dem här så stjälper vi, inte hjälper. Hårda ord som han ber om ursäkt för, men tillägger att det var tiggarnas vardag som hans föräldrar flydde från för att komma till det bra landet Sverige, för så många år sedan, och nu kommer det liksom ikapp dem.
Jag tänker att vissa av hans åsikter är anledningen till att jag saknar att umgås med honom. Vad det gäller tiggarna på Stockholms gator är jag benägen att dela hans åsikt. Gör det mig till en hemsk person?
Jag ger gärna till Läkare utan gränser, Rädda barnen, Unicef, you name it, men dessa människor som inkräktar så påträngande på min personliga sfär? Nej, till dessa ger jag inte. Är det just för att de tränger sig på och jag inte kan fortsätta leva i min lilla medel-Svensson bubbla som jag inte ger? Inte bara så klart, eftersom jag också helst vill se en förändring i deras hemland komma till stånd, men visst, när jag tänker efter, så, ja, kanske det har med bubblan att göra också. Utanför varje livsmedelsaffär i varje förort jag besöker sitter det en tiggare precis utanför dörren, utanför varje tunnelbaneingång jag nyttjar sitter det en och på tunnelbanefärden störs jag av deras musik, lappar eller närgångna beklagande tiggeri.
(Märkligt att tiggarna inte är lika närvarande på någon av dessa platser inne i city. Är förortsbor mer givmilda? Är det för att det bor fler folk i förorten som själva kan relatera till att vara nära tiggargränsen? Undrar just hur det ser ut på den norra sidan av stan. Kanske borde åka dit och kolla upp det...)
När jag frågar en ansvarig för en livsmedelsaffär om de har tagit ställning till att det sitter en tiggare så nära inpå ingången att folk snubblar över hen och det är smärtsamt tydligt i folks ansikten att det är beklämmande att se denna tiggare - och att det i slutänden kanske gör att folk inte så gärna kommer och handlar - så svarar hen nej. Hen säger att utanför dörren är det inte deras mark, men att de kanske borde ta upp det hela till diskussion med centrumföreningen. Var ska gränsen gå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar