Trettonåringen har haft en hyfsat liten knöl på halsen i något år. Det har inte oroat mig. Så i helgen beklagade hon sig över att den värkte, och började prata om lymfom. Själv kan jag knappt känna knölen, but hey, who am I to judge? Bokade snabbt tid på vårdcentralen. En ung utländsk läkare kände läääänge och skickade oss sedan till specialist, utan att vilja yttra ens ett förslag på vad det kunde vara.
Det var nästintill smärtfullt att gå upp i ottan i morse (efter semestervanor då vi sover halva dagen), men infann oss hos specialistläkaren. Han kände inte lika länge, skrockade en aning och sa att det med all sannolikhet var en muskelknut, men ville ändå att Trettonåringen skulle genomgå en punktion för att undersöka innehållet i knölen.
"Bli inte rädd nu, men punktionen utförs på radiumhemmet vid Karolinska i Solna."
Efter gråt och tandagnisslan övertalade jag Trettonåringen att åka dit direkt, när vi ändå var på språng så pass tidigt på morgonen. Sagt och gjort. Letade oss fram till Radiumhemmet. Utan att ens bli undersökt fick Trettonåringen panik, en sköterska kletade på emla/bedövningssalva på knölen och vi satte oss för att vänta en timme. Jag försöker (som vid varje läkarbesök) övertyga dottern om att behålla lugnet och först se vad som kommer hända, men hon kan bara tänka på nålen, Nålen, NÅLEN som ska sticka henne i HALSEN. Hon gråter och är i upplösningstillstånd när läkaren kommer in, snuddar vid halsen och säger:
"Det där känns som en kota."
Han tar fram ultraljudsmaskinen och kollar, säger att det är ingenting, skippar punktionen och tackar för sig.
What a day.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar