torsdag 28 februari 2013

Sånt är livet...

...på en avdelning på förskolan.

Två kollegor har semester och två är sjuka. Då gäller det att bita ihop och ta tag i uppgifter man inte vanligtvis har. Jag fick ta vilan med elva stycken 3-4-åringar. I några sekunder började barnens beteenden eskalera och jag kände igen det från när jag var vikarie i skolan. Barn testar gränser. Så ofta och så mycket det går. Det ligger i många barns natur.

Jag känner dock dessa barn. Jag har känt dem sedan de var ett år. De vet att jag inte tar någon skit.

Jag hugger tag i de två som gärna startar tumult och de andra får jag att varva ned bara genom att snacka med dem. På några minuter är det lugnt och stilla, och tyst. Avslappningsmusiken på låg volym spelar i rummet och några av barnen börjar somna in.

Då väljer brandvarnaren att tala om att batteriet är slut. Med en hög, skärande signal som ljuder en gång i minuten ungefär. Jag låtsas som ingenting. Höjer ljudet på musiken en aning.

När tjutet ljuder för tionde gången är det två barn som kommenterar att det är svårt att sova med ljudet. Jag överväger snabbt i huvudet om jag ska berätta vad det är. Jag väljer att berätta. Tre barn blir eld och lågor och börjar prata om batterier, eld och brandmän, men när jag förklarar mer dämpar de sig och rummet fylls av lugnet igen.

Då slår det mig att jag glömde att kolla om alla kissade innan vilan. Jag är så van vid minstingarna som har blöja på sig. Jag hinner bara tänka att de väl säger till innan den förste säger till. Sedan den andre och den tredje. När det fjärde barnet har gått upp, öppnat dörren, stängt dörren, gått på toa, öppnat dörren, stängt dörren och lagt sig igen är det dags att kliva upp. Fem barn fortsatte sova.

Jag är rätt nöjd med det resultatet. Särskilt som en annan pedagog dagen efter inte fixade ens det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar