Min bror Pingu ringer och meddelar att hans dotter Kanel ska ha kalas nästa helg. Kanel fyller åtta. Precis som med min elvaåring kör de två kalas samma helg; ett med närmaste familjen och ett med kompisarna. Kanel ska ha ett discokalas med kompisarna. 22 kompisar, i en lokal. När Elvaåringen fyllde åtta var det svårt att välja vilka som skulle bjudas in. In i det längsta hade jag kalas hemma. Vi hade discokalas också. Jag tror det var när hon fyllde nio. Var det sexton barn jag klämde in i vardagsrummet? Det var trångt, men det gick, men då hade jag planerat minutiöst med lekar, mat och musik.
Det Pingu och jag diskuterar mest är presenterna. Fram till min elvaåring fyllde tio brukade jag samla presenter som en ekorre under året för att ha att ta av när alla kalasen sedan kom. Jag frågade aldrig vad födelsedagsbarnet önskade sig. Ingen frågade mig vad mitt barn önskade sig heller. Jag ansåg aldrig att kalasen handlade om presenterna, det handlade om att umgås, men jag vet att det fanns mammor som inte lät sina barn gå på kalas för de kunde inte köpa presenter. Där handlade det inte om att kunna spara pengar. Det fanns inga pengar att spara.
Efter att barnen fyllde tio verkar kalasiver ha dämpat sig. Det är färre kalas nu och de som sker är lugnare. Vilket väl är en naturlig gång. Nu fyller Elvaåringen snart tolv. Vojne vojne. Vad hitta på? Movie night?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar