Stackars barn

En av anledningarna till att jag har begärt ett arbetsschema där jag så ofta som möjligt börjar klockan åtta är för att jag ska kunna gå samtidigt som Elvaåringen och hon ska slippa klara sig hemma ensam. Nu har jag insett att det finns en annan bra anledning till varför jag och Elvaåringen ska lämna vårt hem samtidigt på morgonen. Två gånger de senaste månaderna har jag av bara farten låst överlåset när jag lämnat henne hemma. Och hon kan inte få upp dörren då. Första gången var det katastrof och hon fick inte tag i mig - gråt och tandagnisslan - och jag hade ont i hjärtat efteråt. Andra gången haffade hon mig när jag var på väg att göra om misstaget. Hon påpekade, vilket jag också insåg, att båda gångerna var när jag skulle på möte med chefen och måste börja tidigare än mitt vanliga schema. Då är jag så upptagen i tankarna på vad jag behöver ta upp under mötet att kroppen får sköta sig själv och gör dumma, vanemässiga, saker.