Mättad, för en tid

 

Fredag morgon lämnade jag och Trettonåringen ett soligt Stockholm.

Hade valt tyst kupé och där var VÄLDIGT tyst. En man som satt och läste stirrade irriterat på oss när vi prasslade med omslagspapper till frukosten i någon minut. När sedan mannen intill Trettonåringen snarkade ljudligt och vi funderade över apné, så var det dock ingen som brydde sig.

Jag ville köpa med mig nötter, men Trettonåringen påpekade att det kunde finnas allergiker, så jag avhöll mig från det. Passageraren intill mig mumsade i sig en hel påse med blandade nötter.  Trettonåringen hade ett paket med någon sorts färgat godis som hette "Nerds" (för att hon ser sig själv som en boknörd). När hon knaprat på dem en stund läste hon på paketet, som visade sig ha en varningstext: "Innehåller E129, vilket kan ha negativ effekt på barns beteende och koncentration." How lovely... Som att det inte skulle räcka med hennes konstanta "mjau"...

 

Det första vi möts av på stationen i Göteborg är korvmojjen "Franks" där det står "Wurst fra all around världen" och Trettonåringen undrar hur göteborgare pratar egentligen. Nog för att det var några år sedan vi var i stan, men jag tycker att hon borde minnas att de i alla fall inte talar SÅ.

Vid lunchtid checkade vi glada i hågen och förväntansfulla in på hotellet och fick ett fint rum.

"Mjau", sa Trettonåringen.

Bonus att 72-timmarskort för lokaltrafiken endast kostade 160:-, och då fick ett barn upp till 15 år medfölja på mitt kort! "Mjau", sa Trettonåringen. (SLs kort är betydligt dyrare...)

När vi stod vid hissen och för att åka till mässan kläcker Trettonåringen ur sig: "I feel a bit high and I don´t know why... Åh! Det rimmade ju!"

(Och, nej, hon har ingen bokstavskombination...  :-) )

 

Det började regna, men vi klarade oss undan det värsta och kom till mässan klockan 14.

Väl där inne blev vi helt förvirrade. Nog för att jag hört att det var stort, men FÖR TUSAN vad många montrar!

 

En av de första böckerna vi såg var:

(as seen executed on Trophy wife...)

 

Sedan gick vi runt som yra höns till benen värkte. Vi passerade bl a Johannes Pinter i korridoren och jag såg Anders Fager i samtal i en monter. Båda verkar vara trevliga prickar enligt mitt tycke. Trettonåringen blev impad över att jag kunde några namn på både okända och kända författare.

 

Väl tillbaka på hotellet när mässan stängt insåg jag att vi behövde en plan för lördagen. På kartan över montrar fyllde vi i alla vi ville besöka. Sedan kollade vi tiderna på alla seminarier vi ville gå på. Det skulle bli en fullspäckad dag. 

 

När vi väntar på spårvagnen i solen på lördagsmorgonen kläcker en spänt förväntansfull trettonåring ur sig: "Det här kommer vara en sjudundrans dag!" Och sedan: "Vi kommer typ döda varandra." Vetandes hur det kan bli när sockret faller och vi blir trötta peppade jag genom att säga att vi måste ta pauser och dricka mycket.

En halvtimme försenade (ja, vi åkte fel håll med spårvagnen) anlände vi till mässan och en begynnande kö kl 9.30 på lördagen. Det gick ändå hyfsat snabbt att komma in och vi började med att lyssna på Maria Turtschaninoff, Sara Bergmark Elfgren och (en hes) Mats Strandberg ha samtal med Johanna Koljonen om flickbilden i fantasy. Det var intressant och gav även tips på böcker att läsa. Jag tar med mig att de efterlyste mer böcker om "tantasy" (tanter i fantasy). 

Efter en sväng ut bland montrarna lyssnade vi på Simona Ahrnstedt och Åsa Hellbergs mycket personliga och något flamsiga seminarium som gjorde mig glad. Jag tar med mig Simonas ord: "Våga vara sårbar". Sedan köpte vi Simonas nya bok och hon stirrade blek i ansiktet på Trettonåringen och undrade hur gammal hon var samtidigt som hon signerade sin bok. Jag förklarade att Trettonåringen ännu inte får läsa alla hennes böcker. Tappert slätade Simona över det hela med att berätta att även hennes mamma hade låtit Simona läsa böcker som hennes pappa hade förbjudit, om han vetat.

(När Trettonåringen sent på kvällen lade sig för att sova skrattade hon fortfarande åt Simonas förskräckta min. Stackars människa, som vi chockade henne.)

 

En till sväng ut på golvet och sedan var det dags att lyssna på Åsa Asptjärn m fl prata om humor. Trettonåringen hade med sig "Konsten att ha sjukt låga förväntningar" (som jag recenserat här) till Göteborg för att få en signering, men till hennes stora förtret låg den kvar på hotellrummet. När Åsa läst ur sin bok flinade Trettonåringen stort och kommenterade med: "Texten blev till och med ÄNNU bättre när hon läste den".  Från det seminariet tar jag med mig: "Flickor behöver lära sig att vara roliga. Vi lämnar ofta det till männen."

 

Sedan var det dags att besöka debutantbloggsminglet, så vi gick dit, men jag märkte att det inte skulle hålla. Mycket riktigt. "Mjaaauuu", sa Trettonåringen när vi stod i caféet några minuter innan klockan två och hon säckade ihop och krävde mat, vilket var fullt förståeligt. Minglet fick stryka på foten och vi började leta efter ett matställe där även Trettonåringen kunde äta. Fram till dess hade jag inte sett ens ett litet fikabröd som en glutenallergiker kunde äta. Det löste sig med en buffé, vi åt, hämtade krafter och gav oss ut på golvet igen.

 

När en rör sig bland så pass mycket folk som det var på mässan under lördagen så är det ganska svårt att låta bli och fånga upp diverse konversationer, vilka även kan vara väldigt intressanta. Mellan två kvinnor hörde jag i förbifarten yttras: "Menar du att hon skryter mycket över vad hon skrivit?" "Alltså, hon är inte skrytsam direkt, men väldigt så där, ja, hon pratar som att hon är......stolt."

WOW. Folk alltså.

 

I SF-bokhandelns monter var jag så fokuserad på böckerna att jag inte ens tittade upp på de två personer som stod och hade en konversation om genren och vilka som borde läsa den. När jag plockade med mig Anders Fagers "Jag såg henne idag i receptionen" drog han mig i armen och undrade om jag inte skulle ha en signering när han ändå stod där. Och, jo, det skulle jag ju ha...

 

Vi avslutade dagen med att lyssna till Liv Strömquist och Sara Olausson prata om "Kvinnor ritar bara serier om mens". Vi lärde oss att kalla snippan för vulva. Ska vi byta benämning hemmavid? Inte ännu kanske. Blev också uppmuntrade att använda menskopp, men det lär nog aldrig hända i mitt hushåll.

Sedan berättade Liv att hon var förvånad över att information om att klitoris är 14 cm stor kom 1998 och ännu är det så få som vet om detta fakta idag, det är konstigt att information inte "sipprar ned" genom generationerna. I nästa andetag berättar hon om att folk i bondesamhället drack mensblod för kraft. Varför hade ingen berättat det för henne? Ja, tänkte jag, för att information ju inte "sipprar ned" genom generationerna. Sånt pratas sällan om, eller hur? Jag tog med mig "general panic pants" från det seminariet. Fantastiskt!

 

Tillbaka på söndagen fortsatte vi att besöka de montrar vi prickat för på kartan och framför allt köpte vi på oss en massa böcker. De prickiga väskor jag under fredagen och lördagen fundersamt betraktat och undrat varför så många bar omkring... 

 

...upptäckte jag sedan kunde vecklas ut till en bag på hjul. Var, var kunde jag hitta den?

 

Vid lunchtid började Trettonåringens ork tryta. Så hittade jag Natalia Batistas samlingsvolym "Mjau" och tonåringen piggnade genast till. Sedan hittade Trettonåringen Batistas "Princess Amaltea" också, och fick sanslöst fina signeringar, vilket gjorde hennes dag. Samtidigt lyssnade jag till Fredrik T Olsson och Jenny Rogneby som pratade om sina spänningsromaner. De konstaterade att en måste vara lite modig för att ge sig på att skriva en bok, och kanske lite dum.  

 

 

Ja, jag gick med i klubben bara för att få en bag - och den var proppfull när vi lämnade mässan för att bege oss till tåget hem till huvudstaden.

 

Bokskörden som ställs i min bokhylla:

 

Ställs i Trettonåringens bokhylla:

 

På stationen satt Plura och väntade på samma tåg som vi.

Hoppas han hade haft en lika givande helg som vi.

Trettonåringen planerar redan att vi ska tillbaka nästa år.

Då vill visst hennes gudmor, väninnan M, haka på också.

 

Det blir då det. För stunden är jag mer än nöjd.

 

Skrämmande på ett annat sätt

Så nu plockar Malmö Stadsbibliotek bort Lilla hjärtat från hyllorna? Seriöst? Hur tänkte ni nu? Vad är det för censurering? Finns det inte VÄLDIGT mycket annat som borde plockas bort från bibliotekshyllorna i så fall? (Inte för att jag anser att NÅGOT ska plockas bort.)

På förskolan där jag jobbar har vi väldigt få (om några) böcker med färgade människor i - om de så bara är brunbrända, asiater, indianer eller vad de än har för ursprung. Så jag inhandlade en bok om en mörkhyad flicka som åker till sin mormors hemland i Afrika. På förskolan har ju ändå ungefär hälften av barnen föräldrar med ett annat hemland än Sverige. (Undra som en flundra hur det är att jobba på de förskolor inne i city där det enbart finns svenska barn. Är det lugnare? Enklare? Tråkigare?)

För sent insåg jag att bokens tredje mening lyder: "Där bor det människor som är svarta." Är det pk? Jag tror inte det. Så vi får läsa något annat...

Skrämmande

Det här var skrämmande läsning. Bra, men skrämmande. Skrämmande bra?

Vi är många som ska den vägen vandra

Jag såg det i min mammas moster och i min mormor. Jag har sett det i andra gamlingar och nu har min pappa berättat att det syntes i min farmor för ett tag sedan, långt innan hon fick den massiva hjärnblödning som nu gör att hon ligger på sin dödsbädd: den där sortens "regression" där äldre i någon form av demens går tillbaka till ungdomen/barndomen och tror att de lever (eller önskar att de levde) med sina föräldrar. Kanske är det tryggheten som fanns då som de saknar, känslan av att vara omhändertagen till fullo eller upplevelsen av att höra hemma någonstans, på ett ställe där det egentligen inte finns några krav och livets tunga ansvar vilar på någon annans axlar. Jag vet inte. Kanske kommer jag förstå när jag själv befinner mig där.

Not my cup of tea

Kollar på lägenheter i Stockholms bostadskö. Ovanligt många har öppen planlösning, där kök och vardagsrum sitter ihop. Jag har aldrig sett tjusningen med det. Det är ju väldigt störande för de som sitter i vardagsrummet om någon ska diska i köket t ex. Och matoset? Nä, tack.

Kom på att det finns sajter för lägenhetsbyte. De ska jag börja kolla in nästa vecka.

Salig sörja

Hemkommen från en fantastisk helg med bröllop på Gotland. På färjan hem konstaterade jag att bortsett från två japanska tjejer som uppenbarligen var turister, så kunde jag inte se en enda invandrad person, och hörde ingen prata något annat än svenska. Vilket förvånade mig. Efter en stunds betänketid konstaterade Trettonåringen krasst att vi inte sett en enda mörkhyad person på hela helgen.

Har nu tagit del av valvakan, och kollar vad folk i mitt område i förorten röstar på. Det verkar vara övervägande sossarna. Sedan tittar jag på distriktet intill, på andra sidan stora vägen, där det är egna hus och inte hyresrätter och säkerligen mer svenskar än invandrare, som i mitt område. Där ligger moderaterna i topp. På Trettonåringens skola, där ca 500 elever röstade, vann Miljöpartiet.

Ett som är säkert: jag betvivlar att de andra partierna kan fortsätta försöka hålla SD utanför agendan.

Du har väl tagit ditt ansvar?

Du har väl röstat? Eller du ska väl?

Annars har du ingen rätt att klaga på någonting längre fram, vet du.

Tänk om...

...det hade varit lika varmt i september i år som det var förra året.

Filter

Hemma, sjuk, ligger mest på soffan. Det blir mycket TV. MYCKET TV, och MÅNGA filmer. Är nästan less på det, men inte riktigt. Det finns så många idiotiska program att följa. Hjärnan blir förslappad. "Det okända", "Wife swap" och "Ellen show" mitt på dagen och mot eftermiddagen kommer "Million dollar listing". Började väl kolla för att se vad den där Fredrik har för sig, men fortsatte kolla för att se vad Ryan Serhant hittar på, den lilla söta lustigkurren. Senast var programmet från stormen Sandy, så det är ju två år gammalt. Då verkade lille Ryan så himla ensam. Jag hoppas han har hittat någon att dela livet med nu, och börjar förstå att när han fyllt 30 så kanske det finns ett värde i att inte bara ligga runt och ha en urtjusig lya. Ja, eller så har han inte det...

Nu har jag lämnat TVn därhän. Loggat in på Netflix. Datorskärmen kan väl funka några dagar, hoppas jag...

 

Irriterande omvårdnad

Första dagen av sjukskrivningen då jag inte måste gå upp för att få iväg Trettonåringen till skolan och ingen av oss ska till läkare. Så planen är att äntligen sova så länge det går, eftersom nätterna med hosta inte är särskilt avslappnande. Då ringer en arbetskollega på morgonen, för att kolla läget. Och det är ju snällt. Trist bara att huvudvärken och hostan blommar upp så snart jag vaknat.

Trettonåringen loggar in på Skolfoto för att kolla hur bilderna blivit. Jag berömmer fotot, men sedan uppstår en diskussion då hon blir sur på mig. Skulle jag också blivit som tonåring om min morsa var på mig som jag är, men det GÅR inte att låta bli. Linnet Trettonåringen hade på sig gick alldeles för lågt ned över brösten och det sista jag sa innan hon rusade iväg till skolan för fotografering var att hon behöver dra upp linnet. Trettonåringen hävdar att hon gjort det, men ändå är det alldeles för urringat. Sedan övade hon hemma på att posera. Alla dessa skolfoton som kommit och gått har vi pratat om vilket håll som är hennes bästa och vi satt vi matbordet och jag frågade om hon tänkt på saken. Trettonåringen visar vad hon kommit fram till och det ser jättebra ut. Sedan gör hon ändå inte så på fotot. Why not? Jag glömde...

Och det där "Jag glömde" driver mig till vansinne för det är minst två gånger om dagen, alternerat med "JAG vet inte". Kan någon verkligen vara SÅ Clueless? Var jag det som tonåring? Var mina kompisar det? Trettonåringen kan stå med mobilen i handen och fråga något hon ska svara sin mormor eller kompis och när vi pratat färdigt om vad hon kan svara så glömmer hon ändå att alls skicka ett sms. What the heck?

Bra eller dåligt?

En av fördelarna med att ha en mamma som är lärare och läser lärartidningar, är att Trettonåringen fattar vad det innebär när lärarna på hennes skola berättar att Trettonåringens klasslärare blivit utnämnd till Förstelärare.

Keen eye

Sitter i soffan och hostar ikapp med Trettonåringen. Vi ser på "The Adjustment Bureau". Den är jättebra. När den är slut säger Trettonåringen:
- Det finns en dålig sak med filmen...
- Jaså, vad då?
- Tänkte du på att av alla de där "agenterna" i filmen så fanns det inte en enda som var en kvinna.
- Nä... Det har du rätt i.
Vi spolar tillbaka och kollar snabbt igenom hela filmen igen. Inte en enda kvinna. Bara för att alla agenterna ser ut att ha klivit direkt ut ur 50-talet, så behöver väl inte alla vara män? Eller, jo, kanske just därför...

Existensiella frågor

Renbäddar sängen. Är kallsvettig efteråt. Dammsuger halva lägenheten. Är kallsvettig efteråt. Tar Alvedon för att orka laga mat. Bävar tvättiden idag, men måste, så vi kan försöka börja packa väskorna sedan. Måste också orka gå till doktorn med Trettonåringen imorgon.

Det blir mycket film när båda är sjuka och ligger däckade i soffan hela dagen. Idag har vi diskuterat hur det kommer sig att Rapunzels hår i "Trassel" blir brunt när det klipps av. Hur kommer det sig att håret som är kvar på huvudet blir brunt? Vi kom fram till att håret måste vara som blommans blad och när det klipps är det som att bladen rivs sönder, alltså "vissnar" bägge sidorna. Vem har givit Rapunzel hennes namn då? Är det föräldrarna eller "häxan"? Måste väl vara häxan?

Jag ser också "Safe house" och "Divergent". Båda är mycket bättre än jag trodde de skulle vara.

Förgrymmade ongar

Förvärrad hosta, väsande andning och trötthet. Släpar mig till doktorn. Beskriver mitt sjukdomsförlopp; snorig, huvudvärk, hostan blev hela tiden värre trots vila och dryck...
Läkaren: "Mycoplasma. Var jobbar du?"
"På förskola."
"Aha, definitivt mycoplasma, men jag ska lyssna också." Lyssnar noga, flera gånger. "Har du inte haft ont?"
"I halsen? Inte särskilt. Typ rethosta."
"Ont någon annanstans?"
"Jaa, alltså, det värker i bröstkorgen och har börjat göra ont när jag hostar..."
"Mm, skulle tro det. Det är tydliga ljud i lungorna."
"Så, på väg mot lunginflammation...?"
"Ja. Jag skriver ut antibiotika."

Femhundra kronor fattigare, men rik på medicin krashar jag utmattad i sängen. Trettonåringen snörvlar misstänksamt, har huvudvärk och ont i halsen. Gaahh! Nej, vi måste stå på benen under bröllopet nästa helg!

Kämpa på

Släpar mig till affären. Känner mig svag och svettig när jag kommer fram. När jag står i kön till kassan hör jag ett barn gråta argt på andra sidan av en hylla. Av bara gråten vet jag vilket barn det är, men tänker att jag säkert tror fel. Efter några sekunder kommer mamman och barnet runt hörnan, och jag hade rätt: en pojke från mitt jobb. Vid åsynen av mig försöker mamman genast dämpa barnet. Själv tycker jag att det är bra att han får gråta, eftersom mamman och jag har pratat mycket om att han behöver öva sig på att förstå gränser och inte alltid få sin vilja igenom. Då gäller det för mamman att kunna härda ut tjurig gråt en stund.

Goda råd kan vara dyra

Soliga, fina dagar, när jag hade velat vara ute och lära känna de nya barnen på jobbet. Istället ligger jag här och hostar munnen full av blodsmak. Det suger.

Pratar med en väninna som är gravid. Som gravid ska hon inte tömma kattlådan, så mannen i huset har fått mer att göra. Jag fnissar lite åt det hela och minns de rekommendationerna från när jag själv var gravid med Trettonåringen, och då hade katter. Det slår även väninnan, som frågar hur tusan jag löste det. Ja, är en ensam så finns inte så många alternativ liksom...

Det är ju som nu, när jag är sjuk. Suga på ramarna eller släpa mig till affären för att handla mer mat? Det är bara att välja.

Jag tänker att väninnan är en sån som kommer följa saker till punkt och pricka, men förhoppningsvis lär hon sig att det inte alltid går. Ändå klarar du mer än du tror, och barn överlever mer än du tror.

A dream come true?

För ett par veckor sedan tittade jag upp mot fasaden ovanför Kappahl på Mäster Samuelsgatan och insåg att det nog bor folk där ovanpå. Idag ligger en 5:a ute på Bostadsförmedlingen. Etagevåning och ca 21000 kr i månadshyra. Sounds like a bargain.

Inte bara utbildad. Intresserad också.

De två förskollärarna är inne. Den ena tar mellanmålsdisken i köket och den andra hjälper ett barn att byta skor i kapprummet. Fyra barnskötare är ute på förskolans gård.

En femåring knappar själv in koden till dörren från gården och med en tvååring i släptåg korsar femåringen ett kapprum och hallen för att ta sig till det andra kapprummet, där förskolläraren befinner sig.

Femåringen: Kalle och Putte låter oss inte leka ifred! Vi vill fortsätta med leken, men dom bara förstör!
Förskolläraren: Men, hur är det, kommer du in hela vägen för att tala om det för mig?
Femåringen nickar.
- Har du pratat med en annan vuxen ute på gården?
- Nej, de lyssnar inte, de står bara och pratar.
- Okej, men vi är klara nu, jag kommer, nu går vi.

Paradise lost

För någon vecka sedan satt en tjej på sätet intill mitt på tuben och Trettonåringen kände igen henne från en trailer på TV, vilket hon påpekade. Då kände jag också igen Saga från Paradise hotel. Det är en program som jag helt ratar, p g a att det lilla jag sett så har alla där så helt miserabla värderingar. Trettonåringen ifrågasätter inte ens att hon inte får se det.

Gårdagens program som visade att deltagarna skulle hålla på med geografi var jag bara tvungen att se delar av. Fy tusan vad sorgligt det var att se att i princip varenda tjej betedde sig som ett litet våp och inte visste ett jota om länders placering på vår jord.

För- och nackdelar

Möhippan fortsatte på Golden Hits, där jag bokat show och middag. Uppmanad av personalen att meddela hovmästaren om att uppmärksamma den blivande bruden sa jag till vår servitör att vi ville ha något extra, typ tomtebloss, till hennes dessert. "Det där tar vi hand om under showen", svarade han. När de som uppträdde sedan sjöng en kärlekssång trodde jag att de skulle komma förbi, men icke. När de sedan gick runt och uppmärksammade folk som fyllde år trodde jag också att de skulle komma till oss, men icke.


Plus:

• Den vegetariska förrätten var mycket god.



• Oxfilén till huvudrätt var också mycket god.

• Showartisterna var väldigt duktiga och deras glädje smittade av sig.

• Varje bås på damtoan har sitt eget tema. Snygga färger och inredning. Bra med fler bås än tidigare.

• De har flyttat (80- och) 90-tals låtarna en trappa ned, till det större dansgolvet. Smart drag.

Minus:

• "Delvis skymd sikt" betydde i princip helt skymd sikt.

• Vi fick någon minut på oss att titta på dricka till maten innan första shownumret, när vi inte hunnit bestämma oss till numret var slut sa servitören "Det var synd", och lämnade oss smått irriterad.

• De första 2-3 shownumren var en aning för långsamma. Hade varit roligare att kicka igång med någon av dem som kom mot slutet istället.

• "Medium" betydde mycket blodig. Alldeles FÖR blodig.

 

• Saknade verkligen en krok inne i båsen på damtoaletterna.

 

• Cigarettrök spred sig över matbordet när vi åt efterrätt. Säkert från de som stod alldeles för nära utanför ytterdörren. Verkligen ofräscht.

Karma

Möhippan blev lyckad. Jag höll god min hela tiden medan jag lockade med mig den blivande bruden till en park där vi hade picknick tillsammans med de andra tjejerna. Alla hade med sig något och vissa hade med sig mycket. Det blev ett överflöd och det mesta var kvar när vi reste oss för att gå.

Eftersom den bilvande bruden jobbar med välgörenhet så sa hon: "Vi ger det till en hemlös". Sagt och gjort. Vi packade en stor påse med ostar, olika kex och en massa annat. Sedan fortsatte vi till city för show, middag och dans. Halvvägs framme påminde en av tjejerna: Glöm inte leta efter en bostadslös. Vi sökte i varje gathörn, men hittade inte en enda som möjligtvis skulle kunna stämma in på beskrivningen. Kasta påsen i en papperskorg? Där letar väl de flesta? Nej, det kunde jag inte med och knökade ned den i min redan fulla väska med filt och annat.

På väg hemåt, någon timme efter midnatt, mötte vi en sliten man som gick och darrade med sin krycka och en tiggarmugg. Jag struntade i om han fejkade med sin krycka eller inte. Misstänksamt tittade han ned i min påse när jag förklarade vad som fanns där och efter några sekunder sa han: "Okej, okej", bockade till tack och tog den.

Efterlysning

Utanför Hotel Hilton vid Slussen ser det nu ut så här.

(Snälla rösta i valet - och rösta rätt - så att det inte byggs stora glaskolosser!)

 

I somras satt Smilla och jag där utanför hotellet och njöt av dryck och de mest delikata små snacks. Jag tänkte köpa med mig en påse till möhippan, men blev rekommenderad att leta någon annanstans, där de kunde vara billigare. Har letat förgäves. Var finns de?

Santa Maria minigrissini (med basilika och tomat?)  To die for.

Fullt huvud

Ska jag gissa att det är stress som får magen i olag, huden att slå ut i blemmor och till slut slå ut även synen så att det blir flimrande blixtar och jag inte kan se på en halvtimme? Ja, jag gissar det. Även om det är roliga saker jag har fullt upp med, så orkar inte psyket med riktigt.

Under tiden jag står och diskar hemma kan jag komma på mig själv med att tänka på vilka papper jag har glömt att dela ut till föräldrarna till de nya barn som börjar på förskolan där jag jobbar.

Vi kan säga att det varit för mycket de sista tre veckorna, med fullt upp att planera på jobbet, och planeringen av bröllopsgåva och möhippa hemmavid, så nu säger kroppen stopp med en dundrande förkylning.

Vad har jag sysslat med de senaste veckorna?

 

Besökte bokborden på Drottninggatan en snabbis. Hittade en bok (en del av sju) för en hundring, vilket var för mycket, tyckte jag. Kollade nätet. Hittade alla sju delarna för 245 kr. (Frågan är nu om det är doften av gammalt hus (och mögel?) från böckerna som gör att Trettonåringen och jag har huvudvärk och stickande ont i halsen. Har packat ihop böckerna igen.)

 

 

Träffade ny kollega som ska börja inom kort, känns bra och ser fram emot det, men mycket planerande blir det, och funderingar kring hur arbetslaget ska fungera...

 

 

Samtalade med föräldrar på jobbet. Skolade in barn. Förvånades över föräldrar som själva jobbar på förskola, men som blir förstörda när de egna barnen är ledsna. Saknad är svårt att "lära bort", hur pedagogisk du än är lagd, då gäller det bara att öva att lämna bort barnet till andra.

 

 

Gick på Nillas seminarium om att baka glutenfritt. Lärde mig flera matnyttiga saker. Letar fortfarande vissa mjölsorter, som inte finns i vår lilla förort. Sedan ska vi sätta igång och baka.

(På seminariet fanns en deltagare som bara inte kunde knipa käft, utan kommenterade i princip allt. Klart det störde en aning, men jag blev inte irriterad. Såna finns det överallt. Trettonåringen höll dock på att dö och i pausen sa hon att hon ville strypa personen i fråga. You live and learn, my Little pup.)

 

 

Planerade möhippa. Många mail mellan tjejer bidde det. Vissa förslag var mer galet än det innan.

 

 

Bakade tårta till kollega som går i pension.

Första gången på säkert åtta år som jag bakade med mjöl med gluten. 

(Och alla tyckte den var jättegod!)

 

 

 

Den dag jag stängde på jobbet och gick hemåt strax före sex på kvällen mötte jag en förälder som letade efter sin 6-årige son. Fick uppmaningen att om jag såg honom skulle jag hälsa att han skulle hem direkt. Ja, för han var bortsprungen. I samma andetag som föräldern uttalade det, såg jag att det ångrades, eftersom jag varit med om att kontakta sociala, och polisen har letat efter deras andra barn.

Jag bara nickade och gick vidare. På måndagen var sexåringen återfunnen.

 

 

Socialt nätverk

Det är tredje gången på ett par år som en invandrad kvinna vänder sig till mig för råd om hur de i Sverige ska gå tillväga om de vill skilja sig, skaffa egen bostad, och hur blir det med vårdnaden av barnen? Först denna gång slår det mig hur utsatt en person kan vara om den inte vet vart det går att vända sig, till vilka myndigheter, och vilka regler som gäller i det land där en själv bor.

Trettonåringen frågar varför kompisens mamma ville ha ett enskilt samtal med mig och jag förklarar att mamman ville veta saker om skilsmässa, vårdnad och annat.
- Men mamma, hur kan du alla de sakerna då?
- Tjaa.... (Jag drar mig för att säga att det mesta lärde jag mig när jag hade en tvist med hennes pappa.) Jag har lärt mig med åren.
- Ameh. Det hade varit mycket coolare om du sagt att du bara var street smart.
- Okej, jag ska komma ihåg det till nästa gång.

Brother from another mother

Är de ändå inte ganska lika?

Brasse Brännström

 Robin Williams

 

 

Lika tokroliga, lika underhållande, lika allvarsamma, lika älskade, lika saknade...