Purr

Elvaåringen har ägnat mycket av sin lediga tid den senaste veckan åt att läsa mitt manus. Jag har hört henne skratta för sig själv då och då (mer ofta än jag trodde hon skulle göra av texten, vilket varit en bonus) och jag har smugit fram och tittat vilken sida hon varit på och vad i texten som var skrattlockande.

Nyss läste hon ut boken och frågade försynt:
"Vad håller du på med på datorn?"
"Ingenting just nu."
"Skriv då färdigt nästa del!!"

Sedan diskuterade vi vad hon tyckte om och inte. Det fanns bara en passage i boken som hon hade svårt för och det berodde på att det var en alltför snabb känslomässig vändning mellan två personer. Och hon tyckte att två stycken i texten var en aning för långrandiga. Vilket för mig egentligen är oväsentligt, eftersom det är sånt som lätt kan åtgärdas. Jag är mest intresserad av att höra hur hon uppfattade hela historien och om allt gick fram, allt kluriga kopplingar mellan de olika typerna i boken. Så vi pratar om de olika scenarion som utspelas och hur alla är relaterade till varandra. Det verkar finnas ett par saker där hon inte har tänkt som jag, men det är inga fatala missuppfattningar, utan det är precis de saker som jag tänkt att där måste man själv komma fram till en egen slutsats och skapa sig en bild av vad det är som egentligen händer.

Nu ska jag lämna texten i händerna på några som är äldre än Elvaåringen och jag känner mig nervös för det, men också glad att få höra deras åsikter. Oavsett om de här böckerna någonsin ska komma i tryck så lär jag skriva färdigt dem, för Elvaåringen och min egen skull, för att det är kul.

Normal

Det händer så ofta att Elvaåringen blir annorlunda, utanför, vid sidan om, med sin glutenintolerans. När jag nu levt med den i tio år så kan jag se att det blir mer och mer känt vad det innebär att vara glutenintolerant. Eller allergisk, som jag brukar säga för enkelhetens skull. Igår kväll såg vi en reklamsnutt på TV. "Titta"" säger Elvaåringen. "Den här har jag bara sett slutet på, titta nu!" Och jag tittar på Apotekets reklam. Som avslutas med att killen säger "Jag är tydligen glutenintolerant". Tack, för den! Elvaåringen fick känna sig som en av allmänheten för en stund.

Lost in the shades

Okej, nu har jag läst Fifty shades of Grey av E L James. Kommer jag läsa de andra två delarna? Tveksamt. När jag läst en fjärdedel av den här första delen lade jag ifrån mig boken och kände noll behov av att läsa vidare. Tanken slog mig att jag inte fattade vad som var grejen. Vad är det egentligen alla pratar om? Särskilt märkvärdig är väl inte boken? Okej, om man själv är en tjej på 21 som är någorlunda oskuldsfull och drömmer om en fast hand att leda en genom livet. Att sedan den fasta handen tillhör en stilig och oförskämt rik man är väl aldrig negativt. Ja, mitt 21-åriga jag skulle nog också drömma mig bort med det. Fast mitt nästan 20 år äldre jag, som har upplevt sådana män och inte skulle drömma om att ens försöka få dem att ändra sina livsval tänker; när ska hon komma till the nitty-gritty, när ska de börja köra igång på riktigt? Visst sex är sex, men bdsm-delen skrapas bara på ytan.

Det som irriterade mig genom hela boken, men mest den där första fjärdelen var alla gånger uttrycket "Oh my" användes. Det blev rätt tröttsamt. Kanske det är ett uttryck James själv använder sig av. Jag lyssnade med ett öra på när Skavlan intervjuade henne och märkte inget av det. Och jag fattar att det här är hennes fantasier som kommit på pränt. Jag minns att jag läste något av henne i slutet av förra året som jag hittade på nätet och då var det mer grundat på Twilight. I boken kan jag fortfarande se spåren från Twilight. Som den skruttiga bilen, resa hem till sin mamma, vilket område hon bor i och en hela massa andra detaljer.

It doesn´t quite do it for me. Ändå vill jag höja min näve i luften och säga yay! Inte för att boken slutar som den gör, utan för James succé. Good for her.

Skrattretande

Lyssnade på Pelle Sandstrak berätta om sitt liv med Tourette. Förbannat intressant. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta ibland. Skrattade så jag grät.

Jahapp

Så var den första boken utläst. Jag låg nästan hela natten och läste Simona Ahrnstedts bok. Jag kunde inte lägga ned den. Den var Harlequinlik och skön. Gillade att det utspelade sig mest i Stockholm. Det kröp i hela kroppen när jag läste delarna om övergreppen. Det hade jag kunnat vara utan, men förstår att det inte hade blivit samma bok utan det. Den är del av min reptilhjärna som liksom får spasmer när jag läser sånt och tanken "skott i pannan" kommer för mig.

Moving on to the next book.

Btw;
Elvaåringen läser mitt eget manus och fnissar för sig själv då och då. Det bådar gott.

Weather report

Ett fåtal dagar med solstrålar och sedan måånga dagar med regntunga skyar.

 

Var tog brittsommaren vägen??

Tidig julklapp?

Jahapp. Första bokmanuset är klappat och klart. Ska väl skicka iväg det till något förlag, eller...? Mjoo, det tror jag.

Firar med ett bokinköp.

När jag nu ska hinna läsa dem. Men läsa dem ska jag.

Peace and quiet

Konferens på Hotel J. Very nice.

 

Jag sov hårt, men vaknade mitt i natten av någon konstig känsla. Likadant sa en kollega. En annan kollega sa att hon sett ett spöke i sitt rum.

 

Middag i Tornvillan. Förrätten såg ut så här:

 

Och jag kände mig som Pretty woman. Hur äta detta?

Aha, vänta, det kommer mera:

Det första var bara fyllningen. Sedan kom det pumpasoppa ovanpå. Me no like pumpasoppa, kan jag konstatera när jag smakat några skedar...

Sedan frukost i Tornvillan.

Kan lätt vänja mig vid ett liv här...

 

 

(Not) All alone

Varje vecka när jag åker till min kurs på universitetet så tar jag buss 40 och då åker det med två små flickor som reser alldeles ensamma. Den äldre (8 år?) av dem försöker ha koll på den yngre (6 år?) av dem (och lyckas rätt bra). Båda kånkar på varsinn ryggsäck och den äldre kånkar också på en svart väska som det står "Roy Benson" på och jag gissar att det är något instrument.

Snacka om att de får lärdomar för livet . Utan vuxna som vägleder dem.

Oh Lord

En av mina födelsedagspresenter i somras var att gå på musikalen Jesus Christ Superstar på Göta Lejon. Kvällen började på Indian garden. Där jag åt smaskiga Magic Mushrooms. (Det var inte droger i dem... :-) )

 

Sedan var det dags för musikalen. Den var mer än magisk. Jag var helt tagen från första tonen. Patrik Martinsson var sagolik. För att inte tala om hur underskön han var.

 

Någon annans vardag

På tuben från förorten mot city idag på e m. En man och en kvinna sitter på andra sidan gången från mig. De ser rätt hippa ut och jag gissar att de är ca 25 år. De har två systempåsar fulla med flaskor och burkar och är uppenbarligen på väg hem till någon på fest.

Kvinnan: Åh, ja, vissta ja, jag glömde meddela mamma om maten.
Mannen: Vad då?
Kvinnan: Lunchen i skolan.
Mannen: Men vad då...ska de åka ända dit för att äta mat?
Kvinnan: Ja, gud, de åker ju överallt för mat.
Mannen: Vilka då?
Kvinnan: De fattiga, som inte har mat över dan.

Sedan sitter båda helt knäpptysta och stirrar ut genom fönstret medan vi passerar fem stationer.

Älgarna demonstrerar

Visst, jag har också hört snacket om att lärarnas löner bör höjas med 10000 kronor. Men det borde väl alla fatta att det är helt orimligt att tänka sig i verkligheten. Inte på ett bräde i alla fall. Om det nu är strax över en tusenlapp i lönehöjning för de flesta lärare så tycker jag att det är ett helt okej avtal. Eller som mina äldre kollegor säger: det som är bra är ju att nu är ingångslönerna lika höga som våra löner är idag. Alltså har ju de som kommer som nya lärare en chans att få en mycket högre lön än vi har kunnat få under alla år vi jobbat. Sorgligt, men sant.

Flumpedagogik

När jag började studera till lärare för ca sju år sedan var jag lite rädd för de där faktakunskaperna. Skulle jag kunna ta till mig tillräckligt (eller fräscha upp mitt minne tillräckligt) för att kunna fungera som en fullvärdig lärare. Som lärare för de yngre åldrarna måste man ju kunna lite allt möjligt i olika ämnen och kan inte snöa in på ett specifikt ämne. När jag sedan börjat studera undrade jag var tusan faktakunskaperna tagit vägen, varför kom de aldrig in i någon kurs. Vi läste en sabla massa om pedagogikens ursprung och hur skolan kom att bli vad den är idag. (Och jag ser på det studenterna läser idag att det är likadant fortfarande.) När vi tillslut fick välja egna kurser valde jag faktafyllda kurser om Naturvetenskap, Historia och Engelska. Det var de kurserna som VERKLIGEN gav någonting under min utbildning (samt matematik och svenska). Och så klagas det på att barn som lämnar skolan inte har tillräckliga kunskaper. Kanske gammalt inte alltid är dåligt...? Alltså; lärarna borde utbildas i ämneskunskap för att kunna känna sig trygga i sin kunskap och kunna förmedla den till eleverna på ett friare sätt, frigjorda från alla dessa läroböcker.

När jag var ute på vfu (praktik) så hade jag specifika uppgifter som jag skulle. När jag handleder studenter idag så har de inte det och jag tänker osökt på Björklund. Det är luddigt och flummigt. Det är så mycket prat om att känna sig för och bara få vara i stunden och det är filosofiskt värre. Vilket väl i och för sig är fint och bra, i en optimal vardag. Det är kanske så en forskare kan jobba, inte en vanlig lärare.

Sedan sitter vi yrkesarbetande på en kurs och diskuterar hur det var att vara på vfu och sedan vara i verkligheten och jobba heltid. Det var en chockupplevelse. Som student fick man möjlighet att jobba enskilt med 2-3 barn och det finns det sällan tillfälle att göra i verkligheten som yrkesarbetande. Borde vi då inte utsätta studenterna för det som de kommer att möta i verkligheten, så att de har en chans att välja bort detta yrke - ifall de vill?

Inte för att jag skulle välja bort det. Det finns en enormt stor frihet och glädje i att jobba med de yngsta barnen!

Silly old me

Sitter på introduktionskurs om Stockholm Universitets matris för studenthandledare. Plötsligt börjar någon av de andra som också är på samma kurs att prata om hur mycket de får för att ta emot studenter på sin förskola och att handleda dem. Det handlar om tusentals kronor. Vissa får behålla pengar själva, för att de handleder, andra får dela det med sina kollegor, andra går och ut svirar med sina kollegor, och vissa får dela det på hela förskolan.

WTF? Ingen har ens nämnt för mig att vi får några pengar. I mitt stilla sinne har jag väl tänkt att vi som jobbar tar detta uppdrag för att vi vill se bra kollegor i framtiden. Det skulle liksom vara vår betalning. Stupid me. Jag tycker att det är så enormt givande och roligt att vägleda studenter så jag gör det gladeligen, men med alla andra uppgifter som hänger över mig så skulle det naturligtvis aldrig vara fel med en morot...

I eldens mitt

Häpnar när jag hör nyheterna om branden på Ekerö. Ett identiskt scenario upplevde jag i fredags. Fast då var det fiktivt och under ordnade former i den kurs jag deltog i, för att just ta hand om dem som råkat ut för något liknande. Allt blev ännu mer verkligt. Fascinerande.

Så ung och så vuxen

En vardagskväll när jag kommer hem har Elvaåringen sina jämnåriga klasskamrater Amina och Nikolaus hemma. De sitter alla tre och stirrar på olika skärmar. Sedan bestämmer de sig för att baka en kaka. När de håller på och fixar i köket hör jag hur Nikolaus hasplar ur sig smålustiga saker och Amina fnittrar till svar. Inte ett ljud hörs från Elvaåringen. Samma sak sker igen och då säger Amina:
- Ameh, kom igen da, skratta lite åt honom.
Men Elvaåringen gör inte det.

Och mitt hjärta blir en aning mörkt när jag tänker att jag har förstört henne.

När kompisarna gått frågar jag varför hon inte skrattade åt vad Nikolaus sa, så säger hon krasst:
- Han säger ju bara fåniga saker. Om han kan prata normalt om vettiga saker, så kan jag också göra det.

Är det bra eller dåligt?
Kommer hon att tänka sig för när hon sedan skaffar sig en kille och begära att hennes partner är en vettig person som har något vettigt att säga till henne och de kommer att vara jämställda eller har hon redan en bitter syn på män och tror att det inte finns någon som ens kan vara vettig...?

Inte bortslösad tid

Letade bh på Kappahl, men lärde mig att de inte längre har det märket. Stor besvikelse.

 

Hittade dock en söt tröja till Elvaåringen.

 

Persikohy. Or not.

Ganska många gånger i livet har jag fått höra att jag har så len och fin hy, persikohy eller inga rynkor eller att jag ser så ung ut eller... Det är lika förvånande varje gång. Själv ser jag det inte så. Kvisslor och rynkor och torrt och...  

 

Under de gångna dagarnas kurser lärde jag känna nya människor och vi pratade till slut om uppväxt, barndom och ålder. Det visar sig att de är i min ålder och jag hade gissat ungefär det, medan de tror att jag är tio år yngre än vad jag är. 

Vad månde finnas i denna låda då...?

400 kr på Body shop. Det där märket....det liknar något...

Alla sätt är bra, utom...

Två dagar med kurs i psykologisk krishantering vad otroligt intensiva, givande, gripande och gav mersmak.

Även kollektivresandet gav mersmak. Jag saknar den där stunden med mina egna tankar när ingen stör. Om nu ingen stör.

Av de 16 närmaste personer omkring mig på tuben hade 9 lurar i öronen och 7 av dem fibblade med sin mobil. En kvinna lyssnade definitivt på musik.

Så att alla andra hörde vad hon lyssnade på. Hon njöt verkligen av sin musik och diggade högt. Hon nynnade och sjöng med och klappade i takt på benen. Det kanske var hennes sätt att vakna till.

Skolad

Från att inte ha haft några läxor alls har Elvaåringen plötsligt fyra ganska omfattande som ska in på kort tid. Hon har suttit i tre eftermiddagar med en klasskompis och skrivit på Sveriges historia under medeltiden.
När jag står och hänger tvätt en kväll kommer hon och ställer sig intill mig och med en något trotsig ton säger hon:
- Varfööör måste jag kunna det här egentligen?
- Någon gång kommer du kunna stajla med att du kan det, när du spelar något sällskapsspel eller något.
- Ja, eller hur?
- Ja, eller när du pratar med morfar då...
- Ja, ja... Jag slår vad om att du inte vet varför det heter Sverige.
- Sverige. Svea rike. Svearnas rike. Götaland, Svealand, Norrland...
- Jaha, och vilka var Svearna då?
(Här måste jag nu erkänna att de kunskaper jag läste in som lärare för några år sedan redan börjat blekna i mitt minne.)
- Tjaaa, det var väl de som började ordna upp styret i landet och därifrån kom väl den första kungen...?
- Jaha, och vad hette den första kungen då?
- Hm...Skötkonung.
- Och i förnamn?
- Olof.
- Damn it!

Det blir nog bra det här. Jag får träna upp minnet litet igen också.

I skolbänken

Tillbaka på universitetet. Har börjat läsa Magisterprogrammet på kvällstid. Vad ska det vara bra för undrar mina närmaste kollegor. Tjaa, för att det är så givande att få andra intryck än era, vill jag säga, men gör det inte. Fast det är ju delvis sant. Det är så otroligt roligt att träffa annat folk, som jag ändå har mycket gemensamt med. Otroligt nog fanns mitt konto på universitet kvar, så det var bara att leta fram lösenordet och logga in.

Skillnaden nu från då (när jag läste lärarutbildningen för några år sedan) är att jag då läste först på Lärarhögskolan på Campus Konradsberg på Kungsholmen och sedan i de blå husen vid Stockholm Universitet. Nu sitter vi i Kräftriket, precis vid Brunnsviken. Visserligen också SU, men låååångt bort. När jag pratar lyriskt om Konradsberg är det flera som suckar längtansfullt.

Här håller barn- och ungdomsutbildningen till på Stockholm Universitet.

Ikväll var jag där för andra gången den här veckan, då jag även läser en kurs genom jobbet. Då diskuterade jag barngrupper med andra förskollärare. På min avdelning är vi tre heltider och har 14 barn. En annan jobbade på en avdelning med tre heltider och 22 barn. På en annan var de tre deltider på 20 barn. Jag frågade hur hon orkade. Hon sa att hon ofta kände för att duscha när hon lämnade jobbet. Vilket jag inte har svårt att förstå. Det känner jag i princip dagligen.

Nu får jag i alla fall vara något av en civilperson i två dagar då jag ska läsa en helt annan kurs i två hela dagar. Jag hoppas att det blir givande.

I skolan

Elvaåringen har ett projekt i skolan med två invandrade klasskompisar. De ska bygga en sak med hönsnät och tidningspapper och tapetklister enligt mina instruktioner. De har fått allt material av en medgörlig fritidspersonal. När Elvaåringen går iväg till matsalen för att hämta ytterligare material i köket säger en av klasskompisarna till henne med ett bekymrad blick på den genomskinliga asken med tapetklister:
- Det rör sig lite konstigt där inne...
När Elvaåringen kommer tillbaka ber de två klasskompisarna henne att blunda och stoppa handen i burken. Hon gör det och känner pulvret, varpå en av klasskompisarna säger:
- Vi måste ha fått fel burk på fritids! Det här är ju inget klister!
Elvaåringen pekar på asken.
- Ähm, det står med stora bokstäver: tillsätt vatten. Hur kunde ni missa det...?

Nya ordspråk

När det strular till sig riktigt ordentligt på jobbet och inget riktigt funkar, som när vi ska lägga oss på vilan med alla barnen och det saknas nappar, eller vi inte hittar ett gosedjur eller en kudde har kommit bort, så blir det en massa sätta sig på golvet och resa sig igen, varpå min kollega kläcker ur sig:
- Herregud, det är som att jobba åtta timmar på en sekund.

När det är riktigt illa på jobbet och många barn bråkar, det är skrikigt och dagen är allmänt jobbigt kläcker min (invandrade) kollega ur sig:
- Åh, jag vill bara krypa under sängen. Eller, vad heter det?
- Mm, dra täcket över huvudet.

Bäst är ändå väninnan M när hon säger:
- Den man ligger med får bädda.

Eller vad heter det?

Att vara (två) eller icke vara (två)

Ser på TV med Elvaåringen och reklam för en dejtingsite kör igång. Elvaåringen kommenterar det hela med:
- Ska du inte gå med där?
- Varför då?
- Vad då, vill du inte ha en pojkvän?
- Mjaaa, vet inte...när tycker du att jag ska gå på dejt då?
- Alltså, mamma, jag ska ju klara mig själv en kväll i veckan när du ska lära på universitetet, då borde jag kunna klara mig en kväll till någon gång i veckan om du ska gå på dejt...
- Jaså...

Att jag sedan har miljoner andra saker jag hellre ägnar kvällarna åt vill jag inte flika in.