Tio små...

Did she jinx it? Oh yes. Idag hade vi bara sex ungar på förskolan. Samt praoelever. Nästan lika många "vuxna" som småbarn. Det blev mycket pappersarbete gjort för min del...

What makes my day

Idag påpekade en av mina kollegor på förskolan att ingen av oss i personalen har varit sjuka sedan vi började jobba efter sommaren.
Aaahhh, don´t jinx it! Tänkte jag, men konstaterade också detta faktum. Dessutom har endast ett fåtal barn varit sjuka ett fåtal dagar och inte en längre period, som det brukar bli när de möter alla bakterier på förskolan. Kanske är det för att vi har så härliga dagar tillsammans och det känns i arbetslaget att vi har ett bra driv och en positiv syn på arbetet och att barngruppen är extra härlig just nu?

Idag har jag fått över tio spontana kramar av lika många barn. Jag tycker att det är det högsta betyget jag kan få när jag kliver in i ett rum (alternativt ut på gården) och ett- eller tvååringar ropar mitt namn, springer mot mig och kastar sig i min famn. Då får jag bekräftelse på att jag jobbar på rätt sätt. Tryggheten är nummer ett. Utan den kan inget lärande äga rum.

Idag under lunchen hade jag en konversation med två ettåringar som inte kan prata. Jag satte ord på vad jag gjorde, men använde mina händer för att visa vad jag menade. Stoppa i munnen, prova smaka, tittade du kan hålla så här och när det fungerade och barnen klarade av att göra saker på egen hand så skrattade vi tillsammans, segervissa. Det är ögonblick som värmer i hjärtat.

You say tomatoes, I say...

Chefen skickar mig på yogakurs, för att sedan kunna ha yoga med barnen på förskolan. Det senaste året har det varit mycket diskussioner om den där yogan. Numera får vi inte använda de traditionella uttryck som finns inom yogan, utan vi har hittat på egna uttryck för barnen, p g a att det ansågs vara en del av en religion. Och, visst, till viss del kan man väl kalla det det. Så numera måste föräldrarna godkänna att de får vara med på yoga på förskolan. Där jag jobbar är det inget problem, alla föräldrar är välvilligt inställda. Och det är makalöst givande att ha yoga med deras tvååringar.

Hos andra är det inte lika open minded föräldrar. Yoga är faaarligt. Då uppstår en diskussion mellan oss kursdeltagare. Vi firar ju påsk, midsommar, advent och lucia och dansar ut julen. Borde inte föräldrarna godkänna det också då, som är fyllt med betydligt fler dolda religiösa inslag än yogan är...?

Gamla och nya bekantskaper

Igår var jag på Cirkus tillsammans med min bror Pingu och hans exfru. Vi såg Spök. Pingu och jag såg originaluppsättningen när det begav sig på 80-talet också. Jag kan inte ha varit mer än 9 år då och jag minns bara några få scener. Jag satt nära scenen. Björn Skifs var så mjuk och söt, minns jag.
Måns Z lever inte riktigt upp till den bilden i den nya uppsättningen och hans sång har inte riktigt samma kraft heller. Stjärnan nu, som då, är betjänten Bernhard. Jag ger gårdagens teater ett betyg fyra av fem, men det beror mest på första akten. Andra akten var en aning tradig.

Sedan åt vi middag i Gamla stan. Vi åt på Il Buttero på Lilla Nygatan 11. Inredningen är nästan som en saloon, men det är italiensk mat som gäller. Och vilken mat! Den var i toppklass. Vildsvinsragun was to die for och likaså ribsen! Rekommenderas varmt och jag lär gå dit fler gånger.

Naturens magi

Idag har jag varit i Uppsala med Tolvåringen. Det var förlösande. Tänk vad en stund tillsammans i harmoni ombord på ett tåg kan göra för en relation.

Dagen började med ett lika energikonsumerande scenario som har utspelats varje dag hemma hos oss de senaste veckorna. Tjafs, bråk, ifrågasättande, uppror, besvikelse.

När vi klev av i Uppsala möttes vi av en grupp dansare utanför stationshuset. Det var en glädjande inledning på besöket. Solens värme bidrog till en skön dag. Vi strosade och betraktade vackra vyer. Jag släppte iväg Tolvåringen med kompis på bio och själv tog jag en fika och läste. En lugn stund utan krav. Ett gäng fjortiskillar fördrev tiden fram till deras biofilm började med att leka charader och gestalta karaktärer i filmer. Det var enormt givande att betrakta och äntligen fick jag ett uns livsgnista tillbaka.

När Tolvåringen och jag satt på tåget som rullade ut från Uppsala station strax efter klockan sju ikväll var himlen på ena sidan av tåget alldeles molnfri och gul från solen som var dold bakom jordens krökning. På andra sidan av tåget skymtade en rosa sfär ovanför grantopparna, som någonting magiskt i mörkret. Tolvåringen undrade först om det var Globen som var upplyst. Jag inväntade att hennes tankar skulle hinna ikapp och på någon sekund sa hon: Nej, det kan det ju inte vara, det måste vara månen. Och just då försvann skogen i horisonten under den stora, rosa, runda månen och den visade sig i hela sin prakt.

När vi sedan stod på centralen och inväntade tunnelbanan hem till förorten kramades vi spontant och hjärtligt för första gången på flera veckor.

Drakmamman

Jag minns när jag läste Pija Lindenbaums bok "När Åkes mamma glömde bort" för första gången. Jag kände igen mig i Åkes drakmamma. Det var så enkelt berättat och avdramatiserat på något sätt, och ändå så stört. Precis som det var när jag själv inte var mig själv några år innan boken kom. Jag tappade bort mig själv och visste inte hur världen omkring mig fungerade och hur jag skulle förhålla mig till den. Ändå hade jag ett barn, och hon höll mig markbunden. Det var stort att läsa den lilla boken.

Att välja eller icke välja

Kyrkoval. Jag tänker att jag ska, att jag kan, jag borde, skulle väl eller....varför då? Så jag låter bli. Har aldrig gjort det tidigare. Har gått ur och gått med, det känns som att det kvittar vad det gäller just den religiösa biten, men jag gillar ju tillhörigheten, samlandet av folk och heligheten som kan uppstå i en gemenskap av glädje, så jag vill gärna närvara emellanåt, på mina egna premisser. Jag vill att kyrkan som samlingspunkt och lokal ska finnas, där finns ovärderlig plats för identitetssökande och en känsla av grupptillhörighet och jag tycker att personalen (i alla fall i mina närmaste kyrkor) är värda mer än guld.

Min pappas generation (dock ej min pappa) drar på sig finkläderna innan de lämnar vår gård för att gå och rösta. De ser ett värde. Och det gör jag ju också. Jag kan se ned på folk som inte röstar i politiska val.

She has done it again

Hur lyckas hon? Lady Gagas nya låt "Applause" är en lika stor hit som de tidigare. Amazing. Not to mention the video...

Min besvärjelse

Har precis läst ut Maria Friedners "Besvärjelser och beskydd". Den har legat ett tag och jag började på den några gånger, men inledningen kändes en aning banal, så jag lade den åt sidan. Så för några dagar sedan ville jag ge den en chans till. Jag hade ändå blivit lockad av den och omslaget är så störtskönt att jag ville veta vad det var för historia. Jag kan säga att det var en skön historia! Jag rekommenderar den varmt.

Omslaget med bilderna var nästan som en julkalender, då jag undrade när de olika figurerna på framsidan skulle dyka upp i boken. För min egen del så var det stor igenkänningsfaktor (på delarna som hörde till verkligheten, inte magidelarna), vilket kanske inte är något positivt, men ändå drog in mig mer i historien.

Först tyckte jag att det var alldeles för mycket sexuella anspelningar, så när Tolvåringen bad att få läsa boken sade jag nej, men jag tror nog jag låter henne läsa den, för hon är i den fasen där en sån som Alexi kommer göra henne kollrig och glad.

Inspiration

Ser på filmen Secretary från 2002. Tänker att E L James borde blivit inspirerad av filmen. Huvudkaraktären heter Mr Grey, och dessutom Edward i förnamn, så passande.

James Spader är för övrigt lika underhållande i rollen som Edward Grey som han var i Sex, lögner och videoband för (vad som känns som) hundra år sedan.


Ser att det visst blev Charlie Hunnam som fick rollen som E L James version av Mr Grey när 50 nyanser ska filmatiseras. Jag är skeptisk...

Kinda nice

19.30 på kvällen, solen på väg ned och det är +18 grader utanför fönstret. I like. Ge oss en ordentlig brittsommar nu.

Hårda bud i Mellerud

En kvinna kliver på tbanan och sätter sig mitt emot mig. Hon pratar i mobiltelefon och förklarar för den i andra änden att hon nu har skrivit på ett avtal om jobb till juli nästa år. Jag förstår att den i andra änden frågar om det stämmer att hon ska jobba ett helt år på det jobbet och kvinnan framför mig bekräftar att den klass hon nu blivit anställd i som extrapersonal har det behovet, för det finns tolv (12!!) barn med särskilda behov i den klassen. När kvinnan ser att jag iakttar henne reser hon sig och ställer sig vid dörrarna och pratar mer dämpat, så att jag inte hör.

Det gör inget. Jag är ändå alltför förstummad för att lyssna mer. Hur ska man som lärare kunna lära ut något i en klass där det finns tolv elever med särskilda behov?!? Jag undrar verkligen hur många elever det finns totalt i den klassen.

Sedan börjar jag fundera över det här med diagnoser och särskilda behov igen, som så många gånger tidigare. Vart är vi på väg? Borde inte normalmallen skrivas om?

Ta seden dit du kommer

På den kommunala förskola där jag jobbar firar vi svenska traditioner som t ex lucia, advent, påsk och midsommar. Vi uppmärksammar de helgdagar som finns i den svenska kalendern och berättar om de dagarna. (Sedan firar vi även kanelbullensdag, men det är en annan femma.)

Vi firar också FN-dagen, då vi uppmärksammar de olika nationaliteter som finns bland barnen och de vuxna på förskolan. Föräldrar får ta med mat som är traditionell i sitt hemland och tillsammans med barnen ritar vi hemlandets flagga.

På ett möte uttrycker en genomsvensk förälder att vi borde uppmärksamma andra länders traditioner mer än vad vi gör. Vi har haft den diskussionen inom personalen tidigare och har testat olika sätt att få in andra länders traditioner i förskolans verksamhet, men kommer aldrig på något bra sätt, så det brukar rinna ut i sanden. Innan någon i personalen hinner kommentera den svenska förälderns påpekande häver två invandrade föräldrar hetsigt ur sig: "Varför då?? Det borde de inte alls göra. Det är ju VI som ska lära oss ERA traditioner, det är vi som har valt att bo här." Och jag blir så glad, för det är litet så jag brukar tänka: om jag var invandrare i....låt oss säga Kenya, skulle jag då förvänta mig att kenyanerna i min omgivning skulle anpassa sig till mig och anamma svenska traditioner? Nej, aldrig i livet, men jag skulle vilja veta vad och hur de själva firar saker. Sedan kunde jag ju välja hur jag vill fira.

Jag kan bli en aning trött på de förskolor som väljer att ha ett absolut neutralt förhållningssätt till detta. Om personalen inte ens får yppa för barnen att det finns något som heter jul, för då måste de också yppa att det finns något som heter hanukka eller dylikt, vilket land bor vi då i...?

Gråt du barn, men glöm inte bort att skratta sedan

Ja, det är ganska troligt att ditt barn kommer att gråta när du lämnar det hos oss i personalen på förskolan. Konstigt vore det väl annars.

Tycker vi i personalen att det gör något att de gråter? Nej, det är ett uttryck av deras känslor, de visar att det inte är helt okej vad som sker; att deras trygghet förändras och de måste förlita sig på någon de inte känner så väl. Vi finns dock vid deras sida, vi håller dem i handen, vi håller dem i famnen (om de vill), vi hittar något som kan intressera dem och hålla dem sysselsatta och när känslan av saknad efter den som lämnat blir stor igen finns vi nära och visar att vi är trygga och kommer att hjälpa dem.

För vilket val har du när du lämnar? Du har väl inget val? Och barnet kan väl inte själv få välja mellan att bli invand på förskolan eller att vara hemma, för det är det väl du som bestämmer det? När vuxna står med barn vid klädhyllorna på förskolan och barnet gråter för att det testar den vuxnes gränser kan till och med jag känna av tveksamheten från den vuxne. Då brukar jag fråga: Anser du att det finns ett val och att barnet får bestämma om ni ska vara hemma idag eller inte? Det tycker inte jag är sunt. Du som vuxen borde gjort det valet redan, och eftersom du är här så antar jag att du har gjort valet att barnet ska vara här idag. Då gäller det att genomföra också. Inte tveka, för det känner barnet och det skapar bara otrygghet att inte veta vad som ska ske.

Ja, det händer att ditt barn gråter och det är något som du får leva med. Vi kommer alltid att finns till hands för att trösta ditt barn, men att lära sig leva med saknaden och förstå att den vuxne kommer tillbaka är en process alla barn i förskolan får gå igenom. Efter en liten stund får vi oftast ett litet leende också. Och längre fram ett gapskratt.

Jag vet själv hur det var och det skar i hjärtat att lämna mitt barn under invänjningen på förskolan. Sedan skar det i hjärtat längre fram när förskolepersonalen var favoriserad framför mig och det inte var populärt att lämna förskolan också.

Så är livet: ibland gråt, ibland skratt. Allt du kan göra är att visa att du är stabil och alltid finns där - och du kan hjälpa till och förbereda ditt barn för vad som ska ske.

Nytt är inte alltid bättre

Vad hände med Lill-Skansen? Borta är den genuina känslan av att komma nära djuren och att det var så öppet och enkelt. Nu är det så stajlat och inglasat och propert att det liknar Junibacken, Kolmården eller ingetdera. Det ungarna vill göra är att åka ormrutschkanan utanför och springa runt ett varv mellan montrarna med djur, sedan gå vidare.

Och nappinlämningen har blivit en hel industri, som något skapat av Findus och Pettsons mucklor. Jag har alltid tyckt att det är en märklig sak; att lämna sin napp till katter. Turister måste verkligen undra vad det hela handlar om.

Kanske fungerar det bra för grupper och på en pedagogisk nivå. Jag hoppas det!

Generation T, as in touch

Vad ska vi kalla den här generationen som nu växer upp; de som är yngre än tio år, men som kan mer om att använda iphones, ipads, spel och datorer än de vuxna i deras närhet?

När jag håller upp den gamla digitalkameran och visar ett barn på förskolan en bild som jag precis tagit så sträcker en tvååring fram fingret och försöker scrolla på rutan för att få se fler bilder, men, se, det går icke.

Så snart jag drar fram en telefon vill alla barn på förskolan vara där och fingra, att ge dem en nyckelknippa att hålla sig sysselsatta med går inte särskilt länge. De vet att en bärbar telefon av något slag (en mobil med touchskärm är att föredra) är en betydelsefull tingest.

Jag fascineras av deras kunskap och inlärningsförmåga, men förskräcks också då så mycket annat av värde går förlorat om vi låter elektroniken ta överhanden. Var finns lugnet i att sitta i en skogsglänta och lyssna på fåglarnas sång? Kan vi ha bägge delarna?

Time flies, as per usual

Otroligt mycket som har hänt de senaste fem månaderna. Jag sade upp mig på jobbet, jag åkte till Italien, jag flyttade till en ny lägenhet, jag trivdes inte alls på nya jobbet och sade upp mig och gick tillbaka till det gamla jobbet, hade ledigt en månad utan lön (attans vad ledighet äter pengar!), Tolvåringen bytte skola och vi har nu båda börjat på skola och jobb - och vi trivs!

Lägenheten är dock för liten. Det visste jag väl redan innan att den skulle vara och det är en nödlösning i något år, så vi kämpar på, men vissa saker förstår jag mig inte på, som till exempel att det inte ens finns några vanliga telefonjack i lägenheten. Så...

Hur ska alla sladdar och dosor få plats i det lilla skåpet i hallen? Eluttagen i skåpet räcker inte ens...

Först såg det ut så här:

...men då skulle två dosor till in med eluttag. Det var omöjligt. Jag fick borra upp en extra hylla mellan skåpet och hatthyllan för att få plats med allt.

I lägenheten finns heller ingen klädkammare (snyft!).

Varför då sätta in två hyllor längst ned i VARJE garderob så att inte en vanlig back ens få plats där inne...?

För att inte tala om diskhon...

Varför sätta in en ho med en pytteliten ho till vänster? Kan någon alls förklara det beslutet? Jag kan inte ens fatta hur det är meningen att det ska användas, det rymmer ju knappt någonting alls!

Sedan finns det annat märkligt, som gardinhållare bakom rör...

...och ovanligt tjocka eluttag, som gör att möblerna kommer en bra bit ut från väggen...

Idag ska jag möblera om igen, för att se om jag kan få till en bättre lösning.


Mitt allra bästa (och billigaste) köp under året?

Skulle inte kunna leva utan den...

 

 

Mumma

Matt Bomer as Mr Grey?
Well, that sure works for me.

Och på tal om Lassie

Idag åkte vi Djurgårdsfärja samtidigt som Izabella Scorupco. Hon var trevlig, precis som jag trodde.

Det kunde ha blivit så bra...

Efter en givande dag på Grönan landar jag med Tolvåringen och min bror Pingu på Pizza hut på Medis för middag innan hemfärd. Måste vara tiotusen pers i rörelse i området. Fotbollsfans, turister, vanliga stockholmare, det är lördag kl 18. Redan när jag måste haffa en servitris för att få ett bord börjar jag ana oråd. När vi sätter oss reser sig personerna vid två bord intill och går ifrån sina menyer, de har alltså tröttnat på att vänta på att få beställa och lämnar stället med outrättat ärende. Vi väntar tio minuter på att få beställa och under tiden går gästerna vid ytterligare tre bord utan att ha fått beställa. Vi uppfattar att folket vid två bord intill oss också suttit väldigt länge, men väntar nu på sin mat. Jag ödslar ingen tid utan letar snabbt upp en servitris och kräver att få beställa, vilket vi får. Drickorna kommer på några minuter, och vi får tipset att ta för oss av salladsbuffén medan vi väntar, vilket gör att vi förstår att det är just väntan vi har framför oss. Vi väntar i ungefär en timme och sedan kommer maten samtidigt som förrätten och allt är hyfsat kallt. Vi orkar inte vänta mer, så vi äter ändå.

Vi får också reda på att det saknas två personal i köket, de brukar vara fyra, men var nu bara två. Dessutom var det bara tre personer ute på golvet, en man som var van och två hyfsat nya servitriser (som i ärlighetens namn mest virrade runt som yra höns). Hur kan man driva en affärsverksamhet på det sättet? Som chef måste man väl i det läget antingen kliva in själv och jobba alternativt ösa in mer personal någonstans ifrån. De måste ha förlorat enormt mycket intäkter idag.

För att inte tala om de ställen som insisterar på att öppna när det står att de ska öppna. Hur svenskt kan det bli? Från grannbordet får vi höra att en kille var med åtta kompisar och gick förbi något ställe kring Medis som skulle öppna först kl 15. Klockan var 14.50 och de ville ha öl. På de där tio minuterna hade stället tjänat massor på att öppna för killarna (och eventuella turister) och pumpat ut öl.

När jag mötte Lassie

I måndags såg jag Hillevi Wahl med sina barn på Gröna Lund. Idag passerade jag Neneh Cherry på ett kafé på Hornsgatan. Stockholm är härlig.

Norrlands nationaldryck

Det är Trocadero, om någon undrar. Inte hembränt eller lingondricka alltså. Troca är smaken av min barndoms somrar hos farmor utanför Härnösand. Drycken återfinns inte alltid här i Stockholmstrakten, men jag har introducerat den för Tolvåringen. Det finns annan läskeblask som smakar snarlikt, men de kommer ändå inte riktigt i närheten av den speciella smaken.

TV-generationen

Tolvåringen kommer till mig med en bok i handen.
"Mamma, vad innebär det att leva ett depraverat liv?"
"Tja...det är inte ett så bra liv, man kanske dricker mycket och har sex med många olika eller..."
"Som Charlie i 2½ män alltså?"
"Ja, exakt. Det är ett bra exempel."

Det är nära nu

Några dagar kvar till flytten, då vi lämnar den lägenhet som varit mitt och Tolvåringens hem i nästan exakt tio år. Tolvåringen minns inget annat och hon vill absolut inte flytta. Vi ska knöka ihop oss i en mindre lägenhet för att jag helt enkelt inte har råd med hyran för en stor lägenhet längre. Är det en rättighet att ha ett eget rum? Ja, kanske. Jag jobbar på att hitta något annat, lämpligt ställe. Tills dess är vi överens om att det vi kommer sakna mest med den nuvarande lägenheten är utsikten mot skogen, och höjden. Men vi kommer fortfarande att ha varandra.

Stockholm brinner

Vid två tillfällen har två olika bekanta till mig funnit sina bilar utbrända. Första gången var ett par år sedan, några gator från där jag bor. Det andra tillfället var förra veckan, några gator från där min mamma bor. Båda dessa bekanta blev oerhört nedslagna och ledsna av händelsen. Själv skulle jag inte veta var jag skulle ta vägen med min ilska om jag fann min bil utbränd.

Tolvåringens lärare var väldigt trött förra veckan. Läraren och några kollegor vaktade skolan under natten, och skrämde tydligen vandaler på flykten, även om de återkom natten efter och krossade rutor. Och vem betalar det...?