I have a dream and it is not yours

Många är de bloggar jag läst där författare tipsar om hur en annan kan bli författare. Jag har insett att det viktigaste tipset är: du måste själv ta ditt eget skrivande på allvar om du verkligen vill att någon annan ska ta det på allvar.

Under två års tid har jag närmat mig det målet mer och mer och inser att nu är jag i princip där. Jag tar mitt eget skrivande på allvar. Jag har faktiskt skrivit en bok. Ett stort förlag tycker att texten är bra, ja, spännande t o m, men just nu passar det inte för utgivning.

Jag har skrivit några bra noveller också. Om jag hade mer tid skulle jag skriva betydligt mer.

Kan någonting bli utgivet? Jag tror det. Jag tror på mina texter, även om jag vet att det är mycket arbete kvar.

Vad lustigt det då är att i samtal med vänner och bekanta höra att det finns en liten nästan nedlåtande ton, som att "ja, ja, det där blir nog bra, det är en trevlig liten hobby, men nu pratar vi om något mer intressant". Några frågar ärligt och intresserade, men vissa tycker inte ens att det är värt att prata om. Jag är inte dum, jag tar aldrig upp det om inte någon frågar. I mitt huvud diskuterar jag istället mina texter med mig själv dagarna i ända. Det är nog svårt för någon annan att förstå mitt intresse. Och så är det ju när någon snöar in på ett ämne.

Outtalat motstånd

När föräldrar kommer till oss på förskolan och berättar att de planerar att resa till sitt hemland i Afrika om några veckor så blir vi väl inte direkt överförtjusta. Är inte det att utsätta sin familj - och i längden oss på förskolan - för en alldeles onödig risk genom att frivilligt besöka länder där det är större chans att få med sig Ebola än vad det är här?

Jag försöker sätta mig in i situationen. Om jag hade mina föräldrar i ett land där det fanns en hemsk smitta, skulle jag välja att besöka dem eller låta bli? Låta bli, tänker jag.

Delat intresse

Min bror Pingu ska flytta. Han och hans ex ska flytta ihop igen, efter genomgången skilsmässa, separation och allt. Och, visst, det är väl jättebra. Han försöker bli en bättre människa. Den hon vill ha. Den han borde vara. Så de har köpt en lägenhet ihop igen. Exakt likadan som de hade tidigare, 50 meter ifrån där de tidigare bodde. Och det är väl jättebra. Hoppas jag. Jag hoppas verkligen att det funkar, det gör jag.

En del i processen att bli bättre är att Pingu behöver rensa ur delar av sitt intresse. Filmer till exempel. Det är nog inte så mycket ett intresse som en mani. Så han har rensat hårt. Och kommit till mig med de ca sexhundra filmer han kunde göra sig av med. Vassego. Så nu är det min tur att rensa. Vilka vill jag ha...?

Schmeckt gut? Jaa!

Bakar Nillas glutenfria baguetter till Trettonåringen ibland.

 

De funkar i de flesta lägen och vi har tagit med brödet på resor också. Håller bra och är det bästa jag bakat glutenfritt hittills. Så enkelt!

Gotta love Stockholm

Blir ingen Shockholm-parad för oss idag, tror jag.

Älskar ändå Stockholm. Här finns alla typer.

Framför mig i kön:

 

Är hon till höger 14 år? Nej, närmare 40...

 

 

Finn berättelsen!

Veckan har varit galet späckad med många samtal och möten på jobbet. Jag är tacksam att Trettonåringen kunde vara hos sin morfar, annars hade jag nog varit sönderstressad och inte sovit lika bra som jag kunnat göra.

Uppe i ottan på fredagen, jobbar och åker sedan till en lokal inne i stan för att gå en kurs i Storyfinder med Veronika som leder den. Vet inte vad jag ska vänta mig. Vet att det ska baseras på bildkort, men vet inte mer än så.

Genidrag av Veronika att inte låta oss deltagare presentera oss med mer än förnamn. Så borde det vara vid alla sammankomster, tänker jag. Så mycket friare i sinnet vi alla blev och vilken uppsluppen och avslappnad stämning det var. Fritt spelrum för vad som helst och häftiga berättelser tog form och fick liv av korten och Veronikas vägledning. Sex timmar flög iväg och gav en riktigt skön energikick både i form av nya bekantskaper och egna nya idéer. Rekommenderas varmt!

Do I like the way you´re thinking?

Strosar i Farsta centrum med Trettonåringen. Hänger en lång stund inne på Body shop. Suktar efter adventskalendrarna. Ska jag verkligen lägga en tusenlapp på en kalender? Ja, för tusan!

 

Vi luktar på alla möjliga krämer och parfymer.

Så öppnar Trettonåringen en body butter med wild argan oil. Har aldrig använt i hela mitt liv.

Enligt Trettonåringen luktar det mamma. Det är PRECIS så jag luktar för henne.

Uhm...

 

Trettonåringen hittar en annan butik där det finns flera fina saker. Bland annat dessa: 

Dildos? I don´t know. Nä, pennor, va?

 

 

Bejakar min manliga sida

Lyssnar till väninnor beklaga sig över att deras män inte är så bra på att uppmärksamma att det behövs städas i hemmet. Det kan gå två hela veckor innan männen anser att det är dags att dammsuga.

Jag är ju av samma åsikt som männen, men säger det inte högt.

Levde jag med en man så kanske jag hade tyckt att han skulle ta upp dammtussarna tidigare. För så fucked up blir det i ett förhållande, om man inte pratar om det...

Rekommenderas

Fikar på café Lyran med kära E och fina L, som jag läste på universitetet med.

Hade nog aldrig hittat stället utan dem. Hade heller aldrig tagit mig dit utan bil.

 

Fin miljö och mycket gott att äta. 

 

Synd bara att dörren in till köket slår så hårt mot karmen varje gång personalen använder den.

Kanske sätta dit något som dämpar?



Yin och yang

Först rör jag ihop och bakar jag ett LCHF-bröd efter recept från en av föräldrarna på förskolan.

 

 

Sedan knådar jag ihop kokosbollar. 

 

Perfekt balans.

 

 

Minnesvärt

Var på Gotland för väninnan Ms bröllop för ca sex veckor sedan. Det var en fin helg.

Fint bröllopspar, fint väder. Allt var fint.

Jag grät en skvätt när jag fick hålla tal istället för brudens (avlidna) föräldrar.

 

Trettonåringen och jag hann besöka Fårö en dag också. Det var också fint.

 

I Visby såg jag denna sylt och mindes att jag hade ett memoryspel med vägmärken som liten.

Det kanske vi borde införa på förskolan. Verklighetsnära och bra.

Var skåpet ska stå eller var det i skåpet ska stå

Trettonåringen får för sig att möblera om i skafferiet. Hon väljer att sortera kolonialvarorna efter en ordning jag inte fattar och ställer sånt som jag använder ofta längst in på hyllorna.

Det måste gå att jämföra med den där historien vi drog som barn: "Vet du vad Stevie Wonders mamma gjorde när han gjort något dumt? Hon möblerade om i lägenheten."

Jag blir galen när jag ser resultatet, ska laga mat, och måste leta efter varje sak. Till råga på allt så har hon inte heller städat, alltså torkat hyllorna, när hon tagit ut alla saker. Glad för att hon visar något intresse alls? Eh, nej. Jag skäller, morrar och muttrar. Kommer på regeln som får gälla: den som ANVÄNDER det som står i skafferiet har också rätt att möblera om. Eftersom Trettonåringen inte lagar mat eller bakar, så får hon heller inte bestämma var sakerna ska stå.

Old school

Trettonåringen ska vara Halloweenutklädd i skolan under dagen och vill tupera håret. Det går inte så bra, det blir inte direkt någon volym.
"Mamma, du som levde på 80-talet, kan inte tupera mitt hår?"
"Eh, nej, jag måste hinna frukost innan jag ska gå, men du ska göra så här."
Så visar jag och hon gör. Trasselklumpar gör makalös volym och hon är nöjd. Purrar som den katt hon är.

Luttrad eller lika messed up?

Trots fullspäckat schema har jag nu läst ut Anders Fagers "Jag såg henne idag i receptionen". Hur kommer det sig? Den är lättläst och texten går i ett snabbt tempo. Han skriver med korta meningar, på ett sätt som jag gillar, men jag vet att flera retar sig på.

Jag har ännu inte läst ut "Samlade svenska kulter", men tyckte inte att det var avgörande för att läsa den här boken. (Hette dock inte Daniel Edman i efternamn i kultboken? Och i receptionsboken verkar han heta Engman...?)

Jag hade ingen susning om att det skulle finnas några referenser till någonting av Lovecraft eller att Den svarta mannen kunde härledas dit, men när folk i boken nämnde Yog-Sothoth ringde en klocka. Det var dock inte avgörande för att läsa boken att jag hade den förhandsinfon.

Jag upplever det som att de första två tredjedelarna av boken är själva berättelsen och sedan kommer förklaringen som ledde fram till berättelsen, för att knytas ihop med ett explosivt och någorlunda öppet slut. Det jag stör mig på är somliga meningar som är skrivna i presenes och preteritum i samma andetag.

Är det här skräck? undrar jag när jag läst ut boken. Blev jag någon gång illa till mods eller mörkrädd som när jag läste Stephen King som 20-åring? Nej. Beror det kanske på att jag är äldre och inte rädd för ensamhet? Kanske. Kan det också bero på att jag blivit luttrad och kan delvis känna igen mig i de demoner som Cornelia upplever? Kanske. Är boken ändå bra? Ja, bortom tvivel.

Jag gillar det rappa tempot och alla referenser till händelser i Stockholm, Sverige och världen under de senaste 30 åren (och längre tillbaka i tiden). Vissa saker får mig att vända mig till Google och det måste väl vara ett plus för en bok att läsaren vill veta mer. Eller är det ett minus...? För mig är boken i första hand en uppväxtskildring och jag känner igen mig i många delar. Inte det ockulta och de starka medicinerna, sånt har jag hållit mig ifrån. Jag har dock festat med typer som CeO och Simska och alla brudar.

Jag känner inte Anders Fager, men får intrycket av att Fredrik Hedlund i boken på något vis ÄR författaren själv.

Det enda i boken jag inte riktigt får grepp om är `arkana´. Vad är det, vad innebär det? Jag uppfattar det som alltet, makten samlat i universum. Inte ens Google kan dock ge svar...

Rum i rum

De flesta någorlunda nybyggda lägenheter i bostadskön verkar ha öppen planlösning där köket är en del av vardagsrummet eller vice versa. Hur kommer det sig? Är det "modernt" igen? Det är ju värdelöst. Ska det se större ut utan en vägg emellan?

Vette tusan...

Ja, jag röstade på någon del av den rödgröna regeringen. Med alla underliga beslut de tagit sedan valresultatet stod klart så funderar jag på om det verkligen var rätt val...

Är du som jag?

Hur är en svensk? Frågan uppstår i en diskussion mellan några svenskar. Svårt att sätta fingret på något specifikt. Kan en förälder klaga på en förskolepersonal och be att få ha utvecklingssamtal med någon annan? Nää, då kan ju personalen börja tycka illa om barnet och inte bemöta det på ett bra sätt.

Är vi dåliga på att klaga och reklamera saker? Ja, jag tror det. Vi håller ofta tyst och pratar sedan illa om händelsen istället och hoppas att rykten sprider sig.

Skyndar vi oss en aning att äta frukost när hotellet är fullt med folk och de väller in till frukostbuffén? Ja, de flesta tror jag gör det. "Nä, ska vi ta och gå, det är ju andra som behöver plats." Alla svenskar tänker inte så, men säkert många. Istället för att ta det lugnt och äta i godan ro, något vi ju faktiskt betalat för. Skulle en amerikan sitta kvar och njuta mer än en svensk? Jag tror det. De flesta svenskar tar inte plats på samma sätt som många andra folk gör. Vi försöker vara diplomatiska, förmedlande, vänliga. Eller?

Generaliserar vi på förskolan när vi pratar om att barn från Eritrea är på ett visst sätt och barn från Polen och Somalia är på ett annat visst sätt? Ja, kanske det, men jag tänker att det lika gärna skulle kunna vara förskolepersonal i Spanien som internt sa; "Svenska barn är på ett visst sätt". Jag nästan hoppas att det skulle vara så, för det skulle ju visa att vi som svenskar HAR ett visst sätt, att svenska barn får med sig ett svenskt sätt (oavsett om det är bra eller dåligt), på samma sätt som t ex barn från Eritrea får med sig samma sedvanor och beteende från sina föräldrars hemland genom sina föräldrar.

Håll dig bara lugn

Just nu känns det som att "Keep calm" dyker upp överallt. Bara idag såg jag en reklamskylt på t-banan som löd något i stil med "Keep calm and keep on skiing" (ja, eller vad det möjligen: keep calm och åk skidor?").

Det känns hyfsat förlegat. Det var två år sedan jag var i London och då var Keep calm överallt och då kändes det "inne", men det borde väl ha passerat nu? Dessutom myntades ju uttrycket inför andra världskriget, så det är ju rätt gammalt vid det här laget. Kanske det lever upp igen då och då, men börjar det inte bli uttjatat nu...?

Hur skriver du?

Känner jag honom, tänkte Lisa?

"Känner jag honom?" tänkte Lisa.

Själv använder jag mig hela tiden av det sista alternativet. Nu har jag sett ett par exempel av det första alternativet i en text. Det blir ju helt fel. Tänkte Lisa ens?

Tecknens makt

Visst är det märkligt att en kan leva med vissa ord nästan hela livet utan att reflektera nämnvärt över dem? Jag var över 30 innan jag hörde "mother of pearl" första gången och insåg att ordet "pärlemor" faktiskt innehåller MOR. Pärle mor, modern av pärlan. Eller Palmolive och Sunkist, det är bara märken på tvål och dricka. Nej, men det är ju Palm Olive (oliv i handflatan, typ) och Sun kissed, alltså solkysst. Det finns en INNEBÖRD i orden, som jag sällan reflekterar över.

Jag ser ofta i bilder. Jag behöver bilder för att kunna se. "Monotona" ord, som i böcker på universitetet hade jag oerhört svårt att ta mig igenom, för det var väldigt få som gav mig några bilder att bygga ett intresse på. Då är det ju ännu märkligare att jag inte "ser" bilderna bakom vissa ord. Som Kista. Det är en ort för mig. Jag ser barndomsbilder. Inte fan har jag någonsin tänkt att det är samma ord som kista (som en sån som en vampyr sover i).

Bildens historia

Lyssnar till Lotta Olsson ge tips på barnböcker att läsa på förskolan. Ett par stycken känner jag direkt att vi borde ge en chans på jobbet. Ytterligare ett par känner jag att jag borde kolla upp, och så även hennes blogg om boktips. Både Lotta Olsson och Gunna Grähs påpekar under föreläsningen att det finns ett värde i att verkligen TITTA djupgående på bilderna i böckerna, då de ofta berättar en utförligare historia än enbart texten.

Då kommer jag på att jag borde tipsa om (den gamla) boken "Var är tårtan?" som jag nyligen köpt till vår småbarnsavdelning. Den är HELT lysande. Det finns inte ett enda ord i den, men flera historier att följa. Tvååringarnas ögon lyser av intresse och de pekar och ger förklaringar till vad som händer när vi följer de olika figurerna och vad som utspelas.

En fjärt i rymden

Om det är så här många böcker som släpps den närmaste tiden är det verkligen nedslående. Hur skulle det finnas utrymme för ytterligare en? Hur kan en liten författare slå sig in på en sån marknad liksom...?

Småfolk

Halva priset för barnfilmer. Passar på att se "Pojken med guldbyxorna". Trettonåringen är inte helt pigg på den, men följer ändå med. Hon tycker den är jättebra. För yngre än åtta år tycker jag nog att det finns ett par scener som är en aning för våldsamma, men i övrigt tycker jag också att den är bra. Spännande! Roligt att Harald Hamrell har en liten roll. Lukas Holgersson är OTROLIGT söt.

Sedan såg vi "Småkryp". Den var lika fantastisk som kortfilmerna, men halvvägs in i filmen märktes det att småfolket i salongen fick myror i benen. En "stumfilm" kräver en särskild sorts publik.

A road less travelled

Föreläsningar i Kista för jobbet på torsdagen.
Jag byter tunnelbana vid Fridhemsplan. Går genom gången från gröna linjen till den blå och når plattformen via det långa rullbandet. Halva barndomen spelas upp i minnet. Min hand i mammas. Jag i barnvagn. Kylan från bergväggen mot mina bara ben sommardagar. Hur ofta gick vi den här vägen? Jag vet inte. Det var så jag lärde mig att hitta i Stockholm, genom att först lära mig spårens väg.

När tunnelbanan passerar ödestationen efter Hallonbergen tänker jag på pappa istället. Pappa som lät mig behålla hundralappen jag hittade vid busshållplatsen i Hallonbergen, och som oförtrutet uppmuntrade mig att cykla överallt och bygga koja i skogen. Det var så jag lärde mig hitta i mitt närområde.

Jag går genom ett öde Kista centrum kvart över sju på morgonen och fortsätter ut på gatan upp mot Kistamässan.

Mitt emot mässan ligger det hus som PFA (postens frimärksavdelning) huserade i på 70-talet, och där min mamma jobbade. Jag minns hur jag lämnade min dagisgrupp och "rymde" från min förskolefröken Berit, till min mammas jobb. Med det självförtroende bara en liten knodd som tror sig veta allt i världen kan ha.

I slutet av 90-talet jobbade jag sedan på Ericsson, i huset intill där min mamma jobbat, och jag anlände varje morgon med lämmeltåget från Helenelund. Då fanns ännu inte Kistamässan. Då satt jag på ett kontor och skyfflade papper.

Nu är jag själv förskollärare och får lyssna till inspirerande människor som berättar om hur vi kan jobba med en lärplatta (ipad) i förskolan. Det är nytt för mig och jag saknar tiden att engagera mig för att förstå teknikens (inte längre särskilt nya) under. Kanske går utvecklingen snart att klämma in i mitt schema. (Det finaste jag tar med mig från föreläsningarna är den här sången om mänskliga rättigheter.)

Just nu ska jag planera ett föräldramöte och tio utvecklingssamtal, handleda två studenter ett par veckor och få med mig resten av arbetslaget på det projektarbete chefen vill att vi ska leda in barnen på.

Kanske inte så konstigt att jag vaknat vid tre på natten den senaste veckan och haft svårt att somna om...

Fängslande

Har varit på konferens med jobbet på Långholmen.

Fördelar: MILJÖN!
De har verkligen byggt hela konceptet kring fängelset och anammat det. Häftigt! Guidad tur i fängelsemuséet var spännande att lyssna på.

Nackdelar: Att personalen som serverade vid måltiderna var så förvirrad. De kom till bordet, kollade vilka som behövde specialkost, skrev upp det och kom sedan ut med deras tallrikar först, men hade ingen aaaning om vart de skulle ta vägen med dem. Plus att när det var uppdukat till buffé, som vid eftermiddagsfikat, så fanns där inga skyltar som visade innehållet.