Ibland går inte verkligheten riktigt att förstå. När vi sjunger att tomten kommer på förskolan och benämner tomten som "han" i sången, men den utklädda tomten är liten flicka så är det många som blir förvirrade, både i personalstyrkan och bland föräldrarna. Några sjunger hon och andra håller sig till texten och sjunger han. Ingen sjunger, och sannolikt kommer ingen någonsin att sjunga, hen. Upp till tre års ålder är det många barn som fortfarande säger "han" om flickor/kvinnor och det är inget konstigt. Vi rättar dem inte alltid. När så en kollega sjunger ett gäng låtar med en barngrupp och en annan kollega frågar hur hon tänkte ur ett genusperspektiv, så gäller det att stanna upp och fundera. Hur tänker du själv när du säger genusperspektiv? Ja, alla låtarna innehöll bara "han". Fast kan imse vimse verkligen inte vara en hon också? Imse vimse är väl verkligen genusneutal så det heter duga, kan jag tycka. Blev barnen glada av att sjunga? Jepp. Tänkte barnen på om det var flickor eller pojkar i sångerna? Skulle inte tro det.
Under lärarutbildningen intervjuade jag en vältalig tvåring efter att vi läst en bok om några djur. Det var en liten pipig kycklig och stor stark anka. Vilken är en flicka? Tvååringen funderade en väldigt lång stund och tittade grundligt på bilderna. Sedan sattes ett litet pekfinger mot kycklingen. Vilken är en pojke? Något snabbare denna gång; ett finger på ankan. Det var ett inbyggt mönster som fanns där innan jag träffade tvååringen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar