Too much makes not enough

Tre elvaåringar och jag på bio för att se Journey 2. Ja, och en hel salong full med folk förstås. Ganska skönt att det är på engelska, och att inte de minsta barnen är här för att titta på filmen. Filmen är bra, det finns några 3D-wow-ögonblick, och det finns några whoa-ögonblick i handlingen också. Flera händelser ser nästan ut som att de är inkastade i historien enbart för att det ska ge 3D-effekt, vilket det också gör. Det är en ganska harmlös och söt film. Dwayne Johnson förvånar mig. Vilket leende, som jag inte direkt tänkt på förut.

När filmen börjar med en nedräkning av siffror som kommer emot oss så är jag nästan redan mättad på äventyr. Och tanken slår mig att det lätt blir en avslagen känsla. Och då menar jag avslagen som en cola som stått utan kork för länge. Varför? För att innan filmen ser vi en reklamsnutt för ett spel (tror jag att det är, även om vi efter filmen har en livlig diskussion om det är en film eller ett spel, men när det handlar om Playstation så måste det ju ha handlat om ett spel), sedan kommer tre trailers (jag vill minas att det var ytterligare en, men det är här mättnadskänslan kommer in; det går inte att lagra allt i minnet, liksom. Tillslut blir det för många intryck och jag kan inte njuta och suga på karamellen som jag skulle vilja, utan tvingas på ännu fler intryck och bilder. De tre trailer vi ser är Hugo och John Carter, som jag sett tidigare - och jag lär vilja se hela filmen. Sedan kommer Wrath of the Titans, och först tänker jag att det är Clash of the Titans, för det är väldigt likt, men det är det tydligen inte. Det är så storartade scener, det är så mäktigt, det är så....mycket. Jag tänker att vi blir avtrubbade, våra barn blir avtrubbade, och det blir svårt att uppskatta de små sakerna i livet. Eller...?

Efter bion tar jag med mig ungarna till isbaren för lite dricka i isglas. Det var en udda upplevelse för dem...