Har sett "Mästerkatten" med Tioåringen idag. Varför blir det ett P när katten viftar med sin värja som Zorro? Jo, för att på engelska heter han ju Puss. Sedan är det en hel radda med sagor inblandade (ungefär som i Shrek); Humpty Dumpty (lille Trille?), Jack och bönstjälken, Jack och Jill, små grisar, gåsen som värpte guldägg... Jag har inte läst någon av dem för Tioåringen under hennes uppväxt. Fast vi snackade om Äggskallen innan filmen.
Salongen på Söder var knökfull med barnfamiljer. Den SF-anställde som snackade med oss i publiken innan filmen påpekade (första gången jag hört det) att vi inte skulle störa varandra. Efter det hörde jag flera vuxna som sa till sina barn att vara tysta. Fantastiskt. Och det var verkligen knäpptyst under filmen. Däremot hade jag en (ca) tolvårdig tjej bakom mig som konstant sparkade mig i ryggen. Jag fick säga till henne två gånger och ändå kunde hon inte sitta still. Funderade på att hålla upp min jacka så att hon inte såg något, för att gå henne att fatta vitsen, men jag gjorde det inte.
Filmen var bra, bättre än jag trott. Som vanligt innehöll den många hintar och lustigheter som bara barn över (minst) sju år kan ta till sig, så vad barn runt fyra år gör på dessa filmer vet jag inte, det måste vara alldeles för mycket intryck för dem. Det jag fortfarande hakar upp mig på, och som jag även tänkte på när vi såg Tintin i höstas, är hur 3D-bilderna i periferin/bakgrunden ser ut. När filmmakarna nu ändå blivit så duktiga på att göra dessa filmer, datoranimerade och i 3D och allt vad det är, så borde de ju kunna fixa till varje del av varje bild. Två exempel från kattfilmen är när månen är i bakgrunden, den har extra ringar runt sig (som om jag tittade på den utan 3D-glasögon) och i baren så är det extra mönster kring en av gubbarna bakom den som pratar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar