Sköna Maj kommer

+23 grader ute i solen idag. Det känns som sommar i luften. Varmare än förra året i alla fall. Och ikväll ser det ut att bli ett brasbesök.

Because of the booze

Jag funderar på att flytta, så jag tittar hela tiden efter lägenheter. Eller nej, inte hela tiden, jag är inget förmedlningsfreak (likt en hemnetknarkare), men när jag kommer på det så letar jag.

En kollega letar också lägenhet, fast hon har inget förstahandskontrakt, och har inte stått i förmedlings kö särskilt länge, så det är svårt.

Jag pratar med en annan kollega, som bor några stationer ifrån mig. Hon rekommenderar mig att flytta till hennes område. Varför? Jo, för där finns ju Systemet. Och sedan finns det bra med affärer, och ett fint centrum, nära till t-banan, och sedan finns Systemet...
Jag tänker att vi inte har samma prioriteringar.

Far from my world

Jag passerar en disk på Åhléns city där de säljer parfym och krämer. Jag hör en expedit beskriva en burks innehåll för en kvinna i min ålder. Sedan frågar kvinnan vad burken kostar. 50 ml för 905 kr. Jag kan bara skaka på huvudet när jag passerar. Det måste vara guld blandat med krämen i den burken.

Åldersbestämt kön

Två treåringar står och klappar en ettåring på huvudet. Ettåringen har precis fyllt ett. Den ena treåringen säger om ettåringen:
- Han är en pojke, det är en han.
- Ja, det är han, säger jag.
- Neeej, säger den andra treåringen, det är ingen han. Det är en bebis!!

Smack your behind

Under fredagen på jobbet på förskolan blir jag arg på två treåringar. De skriker och springer runt, de trissar upp varandra och de flinar mig rakt i ansiktet när jag säger åt dem. Tillslut når jag min gräns (efter lite mer än en timme av deras påhitt) och när jag ryter till för att överrösta dem blir det dödstyst och även de andra fyra treåringarna i samma rum blir tysta och ser storögt på mig. Dessa fyra kommer fram till mig och klappar på mig och frågar om jag är arg på de andra två. Alla har de stora ögon, men de är inte rädda för mig. Jag pratar lugnt och vänligt med de andra fyra och ursäktar att även jag skriker (för det är ju det jag inte vill att någon ska göra), men mot de andra två är jag nu som en huggorm. Minsta rörelse och de åker tillbaka på rumpan på golvet, där de snällt får sitta och vänta i några minuter. Jag bekräftar för de övriga fyra att, ja, jag är arg på dessa två. Då går de andra fyra fram till dessa två, hytter med fingret och "skäller ut" dem, men utan riktiga ord. Det låter jätteroligt, men jag håller mig från att skratta och hindrar dem istället. Jag har ju redan sagt åt dessa två, och det är mitt jobb, inte de andra fyras sak att göra. Då går en av de fyra barnen fram till mig och säger att jag ska slå de två barnen. Detta kräver ett djupare samtal och en tydlig förklaring. Aldrig, aldrig, skulle jag ens komma på tanken att slå någon av dem. Även om det finns kollegor som tycker att jag borde...

Readers digest

På utvecklingssamtal med Elvaåringen. Allt är så bra som det bara kan vara. Nivåerna bör höjas och utmaningarna bli större. Same story as last year, and the year before that, and the year before...
Så pratar vi om glosor och att det är så lätt för Elvaåringen så det gör inget om hon glömmer att göra läxan och kommer på det kvällen innan ett test; orden sitter där ändå. Oftast går hon dock in på skolans web och går igenom orden som läraren har lagt upp där. Och då kläcker den brillanta ungen ur sig:
- Och om jag känner mig det minsta orolig över något ord när jag går till skolan på morgonen, så kan jag kolla på webben på min mobil när jag är på väg till skolan.
- Ja, just det, säger läraren imponerad. Du har det ju tillgängligt var du än är.

Hur kan vi utöka läsningen i svårighetsgrad? Ja, det enda som återstår är vuxenlitteratur t ex Guillou, Mankell och dylika författare, men dessa böcker låter jag inte Elvaåringen läsa p g a innehållet.
- Nä, säger läraren, det är ju kruxet. De böckerna kan jag rekommendera när man går på högstadiet, men Elvaåringen har ju redan den den läsnivån.
Dilemma. Vad kan jag erbjuda henne då...?

Förutbestämt olika?

Det är många magar i vädret nu. De finns bland föräldrarna på jobbet och bland bekanta. Det blir många föräldralediga i sommar. Jag frågar en bekant om hon vet vilket kön det ska bli, men det vet hon inte. Däremot säger hon att många har sagt till henne att hon har en "pojkmage" och jag vet vad hon menar. En som är lite riktad rakt fram och står rakt ut liksom. Själv hade jag en "flickmage" när jag bar på Elvaåringen; den var mer bred åt sidorna och flöt liksom ut. Hittills hade det här stämt med alla jag frågat. Könen har blivit det som formen på magen säger att det ska bli.

- Fast jag skulle ju bli jätteglad om det blev en tjej, säger min bekant. För det verkar ju vara så mycket lättare.
- Ja, men pojkar går också att få mjuka och respektfulla. Barn blir ju det vi gör dem till. Det har jag sett flera exempel på, säger jag och min bekant ser hoppfull ut.

Papp som papp

Slappar en stund med Elvaåringen framför TVn efter en intensiv dag. Vi hamnar på en kanal som visar ett program som heter någon med "pappskallar". Programmet innehåller scener från olika påhitt som folk hittat på. Eller folk och folk. Efter det femte inslaget konstaterar jag att det finns inte en enda kvinna med bland deltagarna. Först är det en krig med apelsiner, mellan bönder och "adel" i Italien. Några kvinnor skymtar i ett fönster, men det är endast män som kastar apelsiner, och blir intervjuade och visar stolt upp sina blemmor. Sedan är det en tävling om vem som kan sitta längst i en ångbastu (ja, i Finland, of course). Även där är deltagarna enbart män (som visas i TV-rutan i alla fall), och de flesta med ordentliga stora (öl-)kaggar till magar. Ett annat inslag visar något som liknar rednecks som fiskar malar genom att använda enbart sina fingrar och armar som bete. Det sista inslaget handlar om att den som bränner sig minst har vunnit. Folk (läs: män) kastar brinnande föremål (papperstussar?) på varandra och man ska undvika att bli bränd av dem. När det inslaget börjar byter jag kanal. Jag konstaterar krasst att programmet borde hetat "pappkillar".

Visst, det kanske fanns kvinnor som deltog i någon av dessa övningar, men som inte visades, men jag tänker ge mig på att gissa att de var få eller inga kvinnor som deltog. Den enda övning jag skulle tycka var rimlig är väl bastutävlingen, men där skulle ändå ångan nå upp till hundra grader! WTF?!

Nada, niente, nothing, nichts

Jag skriver uttrycket "inte ett jota" och Elvaåringen tittar förvirrat på mig.
- Vad betyder jootAA.
- Har du aldrig hört uttrycket jota förut?
- Nää...

Och jag kan inte svara på vad det kommer ifrån. Vad säger Wiki?
"Uttrycket "inte ett jota" kommer från Matteusevangeliet där ordet sannolikt syftar på det Hebreiska alfabetets minsta bokstav yodh."

"Inte ett jota" betyder då mindre än det minsta. Alltså i princip ingenting.

Livets lott

Elvaåringen kommer ut från toaletten och tittar allvarligt på mig:
- Om du dör, ska pappa ta hand om mig då?
- Ja, det är ju så...
- Jag vill hellre att morfar eller Melisa tar hand om mig då.
- Jo, jag vet, du har ju sagt det tidigare. Morfar kan ju ansöka om vårdnaden då, och meningen är ju att de som beslutar ska lyssna på det som barnet vill...men hur kom du att tänka på det här just nu?
- Jag tänkte på Titanic.
- Jaha...?
- Och då tänkte jag på när vi åkte på kryssning.
- Mhm...?
- Och då tänkte jag på sjunkande skepp...
- Jaha, då förstår jag. Hur kommer det sig att du inte vill vara hos pappa då?
- Jag är helt less på honom.
- Okej.
Sedan drar hon på sig lurarna och lyssnar på musik medan hon klär på sig.

Jag tänker att det är något av en försvarsmekanism, hon sparkar bakut över sin besvikelse att Pappan är en sån skitstövel och aldrig hör av sig. Jag får se till att hålla mig vid god hälsa...

En annan sida av planeten

Jag berättar om filmen "Another earth" för min pappa. Elvaåringen började se den med mig, men det var alldeles för deprimerande för henne, så hon ville inte se den. Jag beskriver handlingen och jag ser att han blir fundersam. Efter en stund säger han att det låter precis som en film som han har sett; "Melancholia", en film som jag inte har sett, men som jag trodde handlade om något helt annat. Vem kom på idéen först då...?

D-day. As in dentist.

Idag var det då dags. Elvaåringen skulle sövas, och under narkos skulle fyra tänder dras ut. Hon (vi) har väntat i flera månader på det här, och äntligen blev det av. Allt stämde och klaffade. Bästa morfar skjutsade oss till långt bort i stan (Danderyds) och det hela tog max 25 minuter - och då hade de ändå dragit ut åtta (!) tänder istället. Som en liten bonus, för att hjälpa till med de mjölktänder som ändå satt lösa. Så nu ser Elvaåringen ut som en tandlös gumma, men mår finfint.

Jag har ofta undrat

Varför stavas Folkungagatan i Stockholm inte med två k?
Sedan läser jag om Folke och inser att det är inte Fol(k) kungagatan, utan det är nog Folk ungagatan som det syftas på.

Filmmagi

Under de senaste tre dagarna har jag sett filmerna:
Gran Torino
Into the wild
Somewhere
The King´s speech
John Carter

Alla var väldigt bra filmer, på sina sätt. Olika, både i tempo och filmatisering, men ändå är de alla de sortens filmer jag gillar.

När jag diskuterar filmers storhet med min pappa konstaterar vi att nu för tiden kan det bli så att man ser ett par stycken mäktiga filmer per helg, eller flera stycken i veckan. Det blir aldrig storslaget, för filmerna ges aldrig tillfälle att bli det. Egentligen borde man sätta sig och reflektera en lång stund efteråt och träna sig på att minnas olika scener och samtala med någon annan om vad olika saker i filmen innebar, så att filmerna fastnar och man uppskattar dem mer.

Jag tänker på skillnaden mellan min Elvaåringen och när jag var elva år. Jag såg inte ens en film i månaden. Var det bra eller dåligt för mig? Är det bra eller dåligt för Elvaåringen? Jag tänker att det blir vad vi gör det till.

Den långa dagen

Min mamma ringer och pratar på om diverse saker. Så kläcker hon ur sig att hon och hennes man har vältrat sig i hur tråkigt det var på långfredagen som barn, sånt som inte jag kan minnas. Vilket jag hävdar att jag visst kan minnas. Det var väl inte förrän jag var i sena tonåren som affärer började ha öppet på helgdagarna. (Jag minns f ö en vanlig söndag när jag som 15-åring skulle gå och handla mat, och de vanliga mataffärerna var stängda.) Långfredagen var den längsta och tråkigaste dagen på året. Säkert spelade vi spel, läste böcker och umgicks med vänner, men jag minns bara ledan, jag minns inget annat. Det fanns inte mycket på TV och godisäggen skulle inte dyka upp förrän dagen efter. Allt var en enda lång väntan, så kristet som det bör vara. Och ändå var vi inte särskilt kristna av oss. Eller som min mamma uttrycker sig: din mormor var kristen, men din morfar var ateist. Och jag tänker: språket kunde han tvinga av henne, men inte tron. Och vad gjorde det min mamma? Någon mitt emellan, någon ambivalent.

Ändå sitter det i, det där med att hedra helgdagarna och att respektera vilodagen. Jag inser det när jag står i tvättstugan och ska boka tid och ett av valen är långfredagen. Något tar emot i sinnet att boka en tid på långfredagen. Vilket ju är löjligt.

Något jag och mamma dock är rörande överens om är idag kommer det inga påskkärringar. Påskkärringarna flög igår (landar de då imorgon?), men ingen kom tiggandes vid dörren varken hos mamma eller hos mig igår. Så när det kommer barn och ringer på min dörr idag vill jag först lära dem hur det ska vara - don´t come knocking today - men istället skickar jag iväg dem med godis... Who cares what day it is, let us be merry!

True colours

När jag läste "Hungerspelen" så såg jag inte lilla Rue framför mig som en mörkhyad flicka. Möjligtvis mörkare hy än väldigt vit, men inte åt det "svarta" hållet. När jag sett trailer och bilder från filmen har jag dock insett att hon spelas av en mörkhyad flicka och när jag idag läser Johanna Koljonens krönika blir det uppenbart att det inte bara är jag som har tänkt på lilla Rue på det sätt som jag har. (I mitt huvud ser jag dock ett par av de andra deltagarna som mörkhyade. Det ska bli intressant att se om de är gestaltade så eller inte i filmen.) Det första jag tänker är att det är som slutet av filmen Juryn (A time to kill) där Matthew McConaugheys karaktär vänder berättelsen för att folk ska tänka på flickan som utsatts för brott som en vit flicka istället för en svart. Sedan tänker jag att det väl inte är givet att det handlar om rasism (även om de kommentarer från internet som Koljonen nämner verkligen handlar om det), utan att det handlar om vana, och vilka referensramar man relaterar till.

Virad i bomull

Mina tankar, hela jag, är bedövad av någon sorts saknad och sorg äver kaninens bortgång. Funderar på hur det kommer sig. Jag var ju inte galet fäst vid kaninen. Tänker på djursjukhusets personal som tittade konstigt på mig när tårarna föll i takt med kaninens ögonlock. Kanske handlar det just om döden, att vara närvarande när den sker. Kanske är det också länkat till min barndom, jag vet inte säkert. Säkert är dock att hjärtat värker, när tankarna vidrör ämnet.
Elvaåringen undrar om jag blivit förkyld när jag snorar. Jag vill inte skriva henne på näsan att jag snorar för att ögonen tåras p g a det lilla livet jag tagit. Själv är hon på strålande humör och har dansat omkring sjungandes både igår och idag. Jag undrar om det handlar om förnekelse.

April är här, med allt vad det innebär

Mars avslutade med vårvärme och barmark. April började med snöblandat regn halva dagarna och klarblå himmel och sol andra halvan av dagarna. I morse: minus tre grader och snö på marken, men det ska bli plus 10 grader i eftermiddag. Jag skickar dottern till skolan i full mundering. Hon kommer hem och svettas. Same procedure as every year.

Still funny

Det var ett par år sedan jag var inne och kollade vad sömnsnackaren håller på med, men det är fortfarande väldigt roligt. Rekommenderas: http://sleeptalkinman.blogspot.se/

First fig

My candle burns at both ends;
It will not last the night;
But ah, my foes, and oh, my friends -
It gives a lovely light!


                               Edna St. Vincent Millay

All cried out

Inga kaninfötter hoppetossar längre här. Idag har han fått somna in hos veterinären. Ironiskt nog i exakt samma rum som den älskade katten fick somna in för snart två år sedan. Elvaåringen klippte hårtussar från kaninpojken, för att begrava senare. Det visade sig att det inte var Elvaåringen som det blev jobbigt för, utan det var jag som bröt ihop. Men så var det inte Elvaåringen som satt och höll i en liten tass tills hjärtat slutade slå heller. Ett hjärta som inte ville sluta slå. Han kämpade emot in i det sista och försökte stanna kvar i det här livet. Vilket fick mig att böla ännu mer. Mellan tårarna sjöng jag Elvaåringens godnattsvisa, som hon önskat att han skulle få höra. I över en timme satt jag och klappade den lena pälsen innan han släppte taget om det här livet. Det är lika hemskt varje gång. Jag vill inte göra om det här någon mer gång.

Nu hoppas jag att han tar stora glädjeskutt på vida gröna ängar fulla av blommor och gräs i en djurhimmel som välkomnar honom med öppna famnar. Jag vet i alla fall att han slipper att ha rinniga ögon och näsa, dålig mage och utslag i pälsen.

Nu finns det inga djur kvar här. Nu är det bara jag och Elvaåringen. Det lär bli onaturligt tyst i natt. Elvaåringen pratar om att skaffa katt. Jag hintar om att det blir när hon är myndig och har flyttat hemifrån.

Sedan tar jag fram dammsugaren för att städa och tänker direkt `var är kaninen?´. Nej, just det, jag behöver inte ta hänsyn till något litet storögt djur som kan bli rädd längre.

Same, same, but very different

Går på kurs genom jobbet och träffar en stor grupp pedagoger som arbetar i förskolor inom samma stadsdel som jag. Vi är alla kvinnor. När nästan alla har delat med sig av en personlig reflektion kring sitt val av arbete slår det mig att en man säkert inte skulle berättat de saker vi har gjort - och att vi kvinnor säkert inte skulle ha berättat på samma sätt ifall det hade varit män med i gruppen. Eller så bär jag på förutfattade meningar.

En av pedagogerna är en brittisk kvinna. Hon har bara bott i Sverige i några månader och pratar mest engelska. Under lunchen diskuterar vi skillnaderna mellan pedagoger i Sverige och i England (London). Hon ler åt att vi vill ha högre löner. Jämför hon med England så är det milsvid skillnad, både lönemässigt och utbildningsmässigt. Ingen i England skulle få så hög lön som vi får i Sverige, men ingen i England har heller den utbildningsnivå som krävs för att arbeta med barn i Sverige. Att arbeta med barn på förskola i England är något man bara gör, som ett extraarbete på McDonalds ungefär. Det var något hon och hennes vänner gjorde när de var yngre och inte hade något annat för sig, eller stod arbetslösa mellan olika jobb. Hon hävdar att det är mer en förvaringsplats för barn, än en pedagogisk bas att börja livet på. Jag påpekar att det ungefär var så det såg ut i Sveige för ca 40 år sedan, eller mer. Hon nickar instämmande. Så hon såg sig om var i världen det fanns ett land med bra förskolepedagogik och sedan tog hon sikte på det landet. Hon är helt tagen av hur bra vi i Sverige är på att uppmärksamma barnens kompetens.

Laddad

Elvaåringen förvarnar redan under lördagskvällen att hon har några aprilskämt på g. Eftersom jag inte är så kry så vill hon förvissa sig om att det går bra.
- Känner du dig bättre eller sämre än i morse?
- Likadant.
- Det är ju bra, att du inte har blivit sämre alltså.

När jag kliver upp idag så har hon ställt fram alla klockor i huset en timme, vilket jag gissar mig till och sedan dubbelkollar med min mobil. Jag smakar på sockret för att försäkra mig om att det inte är salt, men det vågade hon sig inte på idag. Däremot säger hon att det finns två till skämt, så jag får väl vara uppmärksam...

Into the wee hours

Fredag kväll var jag helt slut efter lång vecka, men behovet att läsa ut boken "Hungerspelen" var större än behovet av sömn. Boken är lättläst och när väl spelen kommer igång så är den spännande och flyter på. Några saker fastnar hos mig när jag har läst färdigt:
Om de bilder jag har skapat i mitt huvud skulle vara med i filmen (som nu går på bio) så kan jag inte förstå hur filmen kan vara från 11 år (från 7 år i vuxens sällskap). Särskilt inte med tanke på att det är många som dör. (Elvaåringen kunde visserligen se Avatar för några år sedan, men vi hade en stor diskussion efter det kring utrotning av varelser och vilka principer vi lever efter. Vill vi ha empatiska barn/ungdomar, eller vill vi att de ska vara härdade och förvillade? Igår såg jag även filmen Rise of the planet of the apes med Elvaåringen och även då uppstod en diskussion om var som är etiskt rätt.) Elvaåringen lär inte få läsa boken eller se filmen på ett par år.
Sedan tänker jag på att Hungerspelen är ännu en bok skriven ur ett jagperspektiv, men här är det mesta skrivet i presens och det känns annorlunda. Jag tror inte att jag läst någon bok som är skriven så.

På kvällen ser jag "Skyskrapan brinner" från 1974 på TCM. Många dör, hemska dödsfall. Undrar hur gammal jag var när jag såg på den. Kanske åtta år. Inte var det någon som pratade med mig om innehållet i filmer då inte. Vi såg många läskiga filmer innan jag var 10 år. "Jordbävning", "Hajen" och filmer jag inte ens minns namnet på, men som innehåller bilder som etsat sig fast i mitt minne och lever ett eget liv i ett mörkt rum i mitt inre.

Idag började jag läsa boken En dag. Då börjar jag fundera på andra saker, om Hungerspelen och andra ungdomsböcker jag läst. I En dag är paret till en början strax över 20 år och de röker och dricker vin. Röker, tänker jag, det är det väl aldrig någon som gör längre i böcker. Eller är det bara i ungdomsböcker som de inte gör det? Då går mina tankar vidare till mens och graviditet, eftersom de redan i det inledande kapitlet pratar om kondomer. I Hungerspelen fick vi följa Katniss i mer än en månad och ingenstans nämns något om mens. Just i hennes fall kanske hon inte hade en fungerade mens, då hon inte hade så mycket att äta, men dock; det är makalöst sällan något om mens nämns i böcker över huvudtaget. Det är något obefintligt som bara kommer i dagen när det blir aktuellt att den uteblir.