Inga kaninfötter hoppetossar längre här. Idag har han fått somna in hos veterinären. Ironiskt nog
i exakt samma rum som
den älskade katten fick somna in för snart två år sedan. Elvaåringen klippte hårtussar från kaninpojken, för att begrava senare. Det visade sig att det inte var Elvaåringen som det blev jobbigt för, utan det var jag som bröt ihop. Men så var det inte Elvaåringen som satt och höll i en liten tass tills hjärtat slutade slå heller. Ett hjärta som inte ville sluta slå. Han kämpade emot in i det sista och försökte stanna kvar i det här livet. Vilket fick mig att böla ännu mer. Mellan tårarna sjöng jag Elvaåringens godnattsvisa, som hon önskat att han skulle få höra. I över en timme satt jag och klappade den lena pälsen innan han släppte taget om det här livet. Det är lika hemskt varje gång. Jag vill inte göra om det här någon mer gång.
Nu hoppas jag att han tar stora glädjeskutt på vida gröna ängar fulla av blommor och gräs i en djurhimmel som välkomnar honom med öppna famnar. Jag vet i alla fall att han slipper att ha rinniga ögon och näsa, dålig mage och utslag i pälsen.
Nu finns det inga djur kvar här. Nu är det bara jag och Elvaåringen. Det lär bli onaturligt tyst i natt. Elvaåringen pratar om att skaffa katt. Jag hintar om att det blir när hon är myndig och har flyttat hemifrån.
Sedan tar jag fram dammsugaren för att städa och tänker direkt `var är kaninen?´. Nej, just det, jag behöver inte ta hänsyn till något litet storögt djur som kan bli rädd längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar