Elvaåringen kommer ut från toaletten och tittar allvarligt på mig:
- Om du dör, ska pappa ta hand om mig då?
- Ja, det är ju så...
- Jag vill hellre att morfar eller Melisa tar hand om mig då.
- Jo, jag vet, du har ju sagt det tidigare. Morfar kan ju ansöka om vårdnaden då, och meningen är ju att de som beslutar ska lyssna på det som barnet vill...men hur kom du att tänka på det här just nu?
- Jag tänkte på Titanic.
- Jaha...?
- Och då tänkte jag på när vi åkte på kryssning.
- Mhm...?
- Och då tänkte jag på sjunkande skepp...
- Jaha, då förstår jag. Hur kommer det sig att du inte vill vara hos pappa då?
- Jag är helt less på honom.
- Okej.
Sedan drar hon på sig lurarna och lyssnar på musik medan hon klär på sig.
Jag tänker att det är något av en försvarsmekanism, hon sparkar bakut över sin besvikelse att Pappan är en sån skitstövel och aldrig hör av sig. Jag får se till att hålla mig vid god hälsa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar