Smack your behind

Under fredagen på jobbet på förskolan blir jag arg på två treåringar. De skriker och springer runt, de trissar upp varandra och de flinar mig rakt i ansiktet när jag säger åt dem. Tillslut når jag min gräns (efter lite mer än en timme av deras påhitt) och när jag ryter till för att överrösta dem blir det dödstyst och även de andra fyra treåringarna i samma rum blir tysta och ser storögt på mig. Dessa fyra kommer fram till mig och klappar på mig och frågar om jag är arg på de andra två. Alla har de stora ögon, men de är inte rädda för mig. Jag pratar lugnt och vänligt med de andra fyra och ursäktar att även jag skriker (för det är ju det jag inte vill att någon ska göra), men mot de andra två är jag nu som en huggorm. Minsta rörelse och de åker tillbaka på rumpan på golvet, där de snällt får sitta och vänta i några minuter. Jag bekräftar för de övriga fyra att, ja, jag är arg på dessa två. Då går de andra fyra fram till dessa två, hytter med fingret och "skäller ut" dem, men utan riktiga ord. Det låter jätteroligt, men jag håller mig från att skratta och hindrar dem istället. Jag har ju redan sagt åt dessa två, och det är mitt jobb, inte de andra fyras sak att göra. Då går en av de fyra barnen fram till mig och säger att jag ska slå de två barnen. Detta kräver ett djupare samtal och en tydlig förklaring. Aldrig, aldrig, skulle jag ens komma på tanken att slå någon av dem. Även om det finns kollegor som tycker att jag borde...