Mina tankar, hela jag, är bedövad av någon sorts saknad och sorg äver kaninens bortgång. Funderar på hur det kommer sig. Jag var ju inte galet fäst vid kaninen. Tänker på djursjukhusets personal som tittade konstigt på mig när tårarna föll i takt med kaninens ögonlock. Kanske handlar det just om döden, att vara närvarande när den sker. Kanske är det också länkat till min barndom, jag vet inte säkert. Säkert är dock att hjärtat värker, när tankarna vidrör ämnet.
Elvaåringen undrar om jag blivit förkyld när jag snorar. Jag vill inte skriva henne på näsan att jag snorar för att ögonen tåras p g a det lilla livet jag tagit. Själv är hon på strålande humör och har dansat omkring sjungandes både igår och idag. Jag undrar om det handlar om förnekelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar