Går på kurs genom jobbet och träffar en stor grupp pedagoger som arbetar i förskolor inom samma stadsdel som jag. Vi är alla kvinnor. När nästan alla har delat med sig av en personlig reflektion kring sitt val av arbete slår det mig att en man säkert inte skulle berättat de saker vi har gjort - och att vi kvinnor säkert inte skulle ha berättat på samma sätt ifall det hade varit män med i gruppen. Eller så bär jag på förutfattade meningar.
En av pedagogerna är en brittisk kvinna. Hon har bara bott i Sverige i några månader och pratar mest engelska. Under lunchen diskuterar vi skillnaderna mellan pedagoger i Sverige och i England (London). Hon ler åt att vi vill ha högre löner. Jämför hon med England så är det milsvid skillnad, både lönemässigt och utbildningsmässigt. Ingen i England skulle få så hög lön som vi får i Sverige, men ingen i England har heller den utbildningsnivå som krävs för att arbeta med barn i Sverige. Att arbeta med barn på förskola i England är något man bara gör, som ett extraarbete på McDonalds ungefär. Det var något hon och hennes vänner gjorde när de var yngre och inte hade något annat för sig, eller stod arbetslösa mellan olika jobb. Hon hävdar att det är mer en förvaringsplats för barn, än en pedagogisk bas att börja livet på. Jag påpekar att det ungefär var så det såg ut i Sveige för ca 40 år sedan, eller mer. Hon nickar instämmande. Så hon såg sig om var i världen det fanns ett land med bra förskolepedagogik och sedan tog hon sikte på det landet. Hon är helt tagen av hur bra vi i Sverige är på att uppmärksamma barnens kompetens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar