Min mamma ringer och pratar på om diverse saker. Så kläcker hon ur sig att hon och hennes man har vältrat sig i hur tråkigt det var på långfredagen som barn, sånt som inte jag kan minnas. Vilket jag hävdar att jag visst kan minnas. Det var väl inte förrän jag var i sena tonåren som affärer började ha öppet på helgdagarna. (Jag minns f ö en vanlig söndag när jag som 15-åring skulle gå och handla mat, och de vanliga mataffärerna var stängda.) Långfredagen var den längsta och tråkigaste dagen på året. Säkert spelade vi spel, läste böcker och umgicks med vänner, men jag minns bara ledan, jag minns inget annat. Det fanns inte mycket på TV och godisäggen skulle inte dyka upp förrän dagen efter. Allt var en enda lång väntan, så kristet som det bör vara. Och ändå var vi inte särskilt kristna av oss. Eller som min mamma uttrycker sig: din mormor var kristen, men din morfar var ateist. Och jag tänker: språket kunde han tvinga av henne, men inte tron. Och vad gjorde det min mamma? Någon mitt emellan, någon ambivalent.
Ändå sitter det i, det där med att hedra helgdagarna och att respektera vilodagen. Jag inser det när jag står i tvättstugan och ska boka tid och ett av valen är långfredagen. Något tar emot i sinnet att boka en tid på långfredagen. Vilket ju är löjligt.
Något jag och mamma dock är rörande överens om är idag kommer det inga påskkärringar. Påskkärringarna flög igår (landar de då imorgon?), men ingen kom tiggandes vid dörren varken hos mamma eller hos mig igår. Så när det kommer barn och ringer på min dörr idag vill jag först lära dem hur det ska vara - don´t come knocking today - men istället skickar jag iväg dem med godis... Who cares what day it is, let us be merry!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar