21 december 2012 i Mayakalendern handlade inte alls om att världen skulle gå under. Efter det datumet började en ny era och med nystarten ska vi lämna det gamla och ge oss in i något annat, något mer givande. Ungefär som ett nyårsskifte alltså. Bara det att i Mayakalendern var det femtusen år sedan förra gången det var ett skifte.
2012 har varit slitigt, intensivt och krävande, men även utvecklande och intressant. Jag hoppas att 2013 blir bättre inom alla områden i mitt liv - och i ditt liv! Mer givande och mer glädje, tack!
måndag 31 december 2012
Dreaming on
Rensar och bär ned saker till källaren. Städar och rensar i Elvaåringens rum. Ska borra upp en whiteboardtavla hon fick i julklapp (ja, hon önskade sig det). Tar i från tårna, men det går inte att borra i den stenhårda väggen. Ger upp när det börjar lukta bränt från väggen av borrens nötande. Placerar tavlan strategiskt tillgänglig istället. Hjälper till att möblera om i hennes bokhylla. Överlycklig ställer hon in alla nya böcker och sorterar dem i lästa och icke-lästa. Sedan kläcker hon guldkornet:
- Mamma, du borde satsa på Semic.
- Vad då?
- För din bok. Du borde satsa på Semic. Kolla. Jag har ju den här och den här från Semic och de är ju liksom ungefär som din bok.
- Mhm.
- Ja, eller Bonniers. Jag har den här boken därifrån och det är ju också ungefär som din.
- Samma stil menar du?
- Ja, precis.
- Mamma, du borde satsa på Semic.
- Vad då?
- För din bok. Du borde satsa på Semic. Kolla. Jag har ju den här och den här från Semic och de är ju liksom ungefär som din bok.
- Mhm.
- Ja, eller Bonniers. Jag har den här boken därifrån och det är ju också ungefär som din.
- Samma stil menar du?
- Ja, precis.
söndag 30 december 2012
Att kränka eller inte kränka
En kollega berättar om sitt barnbarn. En pojke på tre år som har varit blöjfri i ett halvår. Plötsligt har det börjat komma hem nedkissade kläder från förskolan och pojken visar tydligt att han mår dåligt över det. Det visar sig att personalen på pojkens förskola har gått en kurs och där fått lära sig att inte insistera på att barnen ska gå på toaletten, utan de ska fråga dem om de vill gå. Säger barnen nej, ska de inte tvinga dem, då det är förnedrande.
Jag är lika paff som mina kollegor på förskolan. Hur förnedrande är det då inte att få gå omkring med nedkissade kläder? I så fall är det väl bättre att erbjuda barnen att få dra på en blöja. Om barnen inte själva lärt sig att gå och sätta sig på toaletten så faller det på oss i personalen att leda barnet dit och hjälpa dem att sitta på toaletten. Det är inte ett val barn kan göra i livet. Det är en lärdom för livet att börja klara sig själv på toaletten. Det är inte en lärdom som barnen kan välja bort. Det är något vi måste insistera på att de lär sig, men naturligtvis alltid i deras egen takt. Olyckor händer, ja, men det ska inte få bli rutin. Barn kan vägra, ja, men det ska inte bli rutin. Då gäller det för oss att hitta andra lösningar. Lösningar som inte alltid innebär att barnen har valfrihet. Vissa saker måste man göra. Som att t ex byta blöja.
Lika förvånad blev jag när en kollega från en annan förskola berättade att de låter barnen vara delaktiga genom att fråga dem om de får byta blöja på dem. Jaha, skrattade jag, och vad händer när de säger nej? Som små barn gärna gör på pin kiv för att testa gränser. Ja, då frågar någon annan i personalen. Jaha, och när de säger nej till alla? Struntar ni i att byta blöjan då? Nej, då får vi lirka oss fram till att ändå byta den. Så egentligen är det ju inte delaktighet eller demokrati, för det är inte ett val de har rätt att göra. Det är en lärdom de behöver ta till sig; blöjan måste bytas. Inte skulle jag som förälder låta mitt barn gå omkring med en smutsig blöja. Det är vår uppgift som vuxna att lära barnen att så här går det till i livet. Blöjan ska bytas, sedan fungerar toaletten på det här sättet. Jag kommer vara med dig och hjälpa dig. Det betyder inte att jag kommer kränka dig.
Jag är lika paff som mina kollegor på förskolan. Hur förnedrande är det då inte att få gå omkring med nedkissade kläder? I så fall är det väl bättre att erbjuda barnen att få dra på en blöja. Om barnen inte själva lärt sig att gå och sätta sig på toaletten så faller det på oss i personalen att leda barnet dit och hjälpa dem att sitta på toaletten. Det är inte ett val barn kan göra i livet. Det är en lärdom för livet att börja klara sig själv på toaletten. Det är inte en lärdom som barnen kan välja bort. Det är något vi måste insistera på att de lär sig, men naturligtvis alltid i deras egen takt. Olyckor händer, ja, men det ska inte få bli rutin. Barn kan vägra, ja, men det ska inte bli rutin. Då gäller det för oss att hitta andra lösningar. Lösningar som inte alltid innebär att barnen har valfrihet. Vissa saker måste man göra. Som att t ex byta blöja.
Lika förvånad blev jag när en kollega från en annan förskola berättade att de låter barnen vara delaktiga genom att fråga dem om de får byta blöja på dem. Jaha, skrattade jag, och vad händer när de säger nej? Som små barn gärna gör på pin kiv för att testa gränser. Ja, då frågar någon annan i personalen. Jaha, och när de säger nej till alla? Struntar ni i att byta blöjan då? Nej, då får vi lirka oss fram till att ändå byta den. Så egentligen är det ju inte delaktighet eller demokrati, för det är inte ett val de har rätt att göra. Det är en lärdom de behöver ta till sig; blöjan måste bytas. Inte skulle jag som förälder låta mitt barn gå omkring med en smutsig blöja. Det är vår uppgift som vuxna att lära barnen att så här går det till i livet. Blöjan ska bytas, sedan fungerar toaletten på det här sättet. Jag kommer vara med dig och hjälpa dig. Det betyder inte att jag kommer kränka dig.
Du måste vara som jag
Julfika hos min mamma med min brors barn Peppar (5 år) och Kanel (8 år). Vi börjar prata om pirater och jag frågar om Peppar och Kanel har sett någon av Pirates of caribbean-filmerna. Nej, för de finns inte med svenskt tal och barnen kan inte läsa textremsorna ännu, får jag veta. Däremot har barnen sett Harry Potter filmerna 1-4, för de kan man välja svenskt tal på. Min elvaåring vill inte se mer än två av Harry Potter för hon tycker att de är för läskiga.
Min bror Pingu ringer och undrar vilken ordning Potterfilmerna kommer i. Jag kan inte svara, jag har ingen koll på dem. Han vill visa de sista filmerna för Peppar och Kanel. Jag undrar varför, är de inte för små för dem? Har de sett Sagan om ringen-filmerna också? Nej, för de kan man inte heller välja svenskt tal på. Så det är alltså det som sätter åldersgränsen.
- Fast jag har visat dem klipp med orcher på youtube, lägger han till.
- Jaha.
- Det skrämde dem inte, som när jag visade Hajen.
- Har de fått se Hajen??
- Nej, bara klipp på youtube.
- Det var väl onödigt. Måste du förstöra dem som du själv blev förstörd?
- Ja, de ska också bli helt fucked-up! Fan, vad den där filmen har förstört mitt liv alltså. Jag var väl åtta när jag såg den. Jag vill ju inte ens bada i en insjö i Sverige. Kanel ville aldrig mer bada.
- Nä, det är därför det finns åldersgränser. Så varför visa Potterfilmerna då? De är ju också läskiga.
- Ja, men de första var ju okej, sedan blev de bara mörkare och mörkare.
- Ja, precis...
Sedan tänker jag på mig själv och min elvaåring och hur jag tycker att det är okej att hon ser vissa filmer som har 15-årsgräns. Idag har vi t ex sett Indiana Jones. Ändå är jag VÄLDIGT restriktiv och låter inte henne se vad som helst. Jag tittar alltid på filmen själv först och gör en bedömning om filmen är lämplig eller inte.
Min bror Pingu ringer och undrar vilken ordning Potterfilmerna kommer i. Jag kan inte svara, jag har ingen koll på dem. Han vill visa de sista filmerna för Peppar och Kanel. Jag undrar varför, är de inte för små för dem? Har de sett Sagan om ringen-filmerna också? Nej, för de kan man inte heller välja svenskt tal på. Så det är alltså det som sätter åldersgränsen.
- Fast jag har visat dem klipp med orcher på youtube, lägger han till.
- Jaha.
- Det skrämde dem inte, som när jag visade Hajen.
- Har de fått se Hajen??
- Nej, bara klipp på youtube.
- Det var väl onödigt. Måste du förstöra dem som du själv blev förstörd?
- Ja, de ska också bli helt fucked-up! Fan, vad den där filmen har förstört mitt liv alltså. Jag var väl åtta när jag såg den. Jag vill ju inte ens bada i en insjö i Sverige. Kanel ville aldrig mer bada.
- Nä, det är därför det finns åldersgränser. Så varför visa Potterfilmerna då? De är ju också läskiga.
- Ja, men de första var ju okej, sedan blev de bara mörkare och mörkare.
- Ja, precis...
Sedan tänker jag på mig själv och min elvaåring och hur jag tycker att det är okej att hon ser vissa filmer som har 15-årsgräns. Idag har vi t ex sett Indiana Jones. Ändå är jag VÄLDIGT restriktiv och låter inte henne se vad som helst. Jag tittar alltid på filmen själv först och gör en bedömning om filmen är lämplig eller inte.
tisdag 25 december 2012
Ambiguous
Jo visst var den svarta dockan bortplockad ur scenen med tomten i Kalle på julafton. Jag fattar inte riktigt motiveringen till att göra det? Och mannen som kickar åsnan för att gå i leksaksparaden som går in i tomtens säck? För att han var en jude. Vem tusan har sagt att han var en jude??
Är det nedvärderande när vi drar ett folkslag över samma kam och en enda person får spegla det folket? Kan inte någon fälla Comviqs reklam med "kioskturken" då? Den är inte bara störande och jobbig, den är också enormt nedvärderande.
När jag tänker på reklam så fastnar jag också vid den där reklamen (är det Telias?) där en kille säger att han ska köpa något till "pappa....och pappas bonusgrabbar....och bonusgrabbarnas snygga morsa". Är det han själv som är pappan? Jag uppfattar det inte så, utan som att han pratar om SIN pappa - och alltså tycker att pappans fru är snygg, vilket inte låter så bra...
Är det nedvärderande när vi drar ett folkslag över samma kam och en enda person får spegla det folket? Kan inte någon fälla Comviqs reklam med "kioskturken" då? Den är inte bara störande och jobbig, den är också enormt nedvärderande.
När jag tänker på reklam så fastnar jag också vid den där reklamen (är det Telias?) där en kille säger att han ska köpa något till "pappa....och pappas bonusgrabbar....och bonusgrabbarnas snygga morsa". Är det han själv som är pappan? Jag uppfattar det inte så, utan som att han pratar om SIN pappa - och alltså tycker att pappans fru är snygg, vilket inte låter så bra...
måndag 24 december 2012
Merry, merry
Nu ska vi se Kalle och undrar om det verkligen kan vara sant att de klippt bort vissa saker bara för att vara pk.
God jul allesammans!
God jul allesammans!
I´ve been a good girl
Julmat och klappar avklarade. Jag fick en julklapp från tomten där det stod:
"Kära C,
du har varit en duktig flicka i år. Min present till dig är ett uppgiftshäfte.
Jag har programmerat Elvaåringens hjärna. Så så fort du vill ha en uppgift gjord
måste hon göra den. Min mirakelmagi är rätt så fantastisk. Fortsätt med det du gör!!
God jul,
Tomten "
Klappen var från Elvaåringen. Very nice.
"Kära C,
du har varit en duktig flicka i år. Min present till dig är ett uppgiftshäfte.
Jag har programmerat Elvaåringens hjärna. Så så fort du vill ha en uppgift gjord
måste hon göra den. Min mirakelmagi är rätt så fantastisk. Fortsätt med det du gör!!
God jul,
Tomten "
Klappen var från Elvaåringen. Very nice.
lördag 15 december 2012
Så kloka
Elvaåringen har haft bakdag med sin kompis Aniara. Kokostoppar, knäck, kokosbollar, muffins. De avslutade med fattiga riddare och satt vid bordet och pratade när de åt. Aniara satt med korslagda ben de såg ut som att de satt på ett café. De diskuterade kärlek och killar. Nu diskar de allt och pratar om att de ska lära sina barn att baka.
Aniara: Fast jag ska nog inte lära mina barn att göra knäck det första jag gör, då lär de inte vilja baka något mer sedan.
Elvaåringen: Nä, så klart.
Aniara: Fast jag ska nog inte lära mina barn att göra knäck det första jag gör, då lär de inte vilja baka något mer sedan.
Elvaåringen: Nä, så klart.
Your wish is my command
Elvaåringen nämnde för morfar att hon vill se James Bond för att se vad det är för filmer. Jag påpekade att de flesta filmerna nog är från 15 år, men vi kanske kunde se någon tillsammans. Morfar har nu köpt en box med varenda Bondfilm som finns, till Elvaåringen i julklapp.
Never say never
Inte så trevligt att avsluta gårdagen med ännu en massaker i USA. Fascinerad läser jag att lärare och annan personal har genomgått utbildning för att upptäcka tecken på störningar hos äldre skolelever, av den typ som ledde till massakern i Columbine High School. Kanske föräldrar borde utbildas i det också? Och ha en anmälningsskyldighet av någon sort? Jag har aldrig förstått mig på deras vapenlagar. Visst, det är hur lätt som helst att skaffa ett vapen på "gatan" i Stockholm, men jag hoppas att det inte finns någon mamma som har vapen liggande tillgängliga hemma. I det här landet hoppas jag att det är vapenskåp som gäller i alla hem med vapen. Kommer det att ske fler massaker?
Envy much?
När jag tittat på lägenheten på Valhallavägen frågar Kära E med skepsis i rösten om jag verkligen vill bo där. För nästan precis där har hon bott, och flyttade snabbt till förorten. Och, nej, det är ju så jag känner. Vem VILL bo mitt i smeten i city? Jo, den som är ung och vill vara där det händer. Så jag tänker på Elvaåringens framtid. Troligtvis vill hon komma närmare stan när hon blir äldre. Eller så har jag helt fel. Det kanske bara är jag som känner något för det där med läget, läget, läget.
En kompis bytte sin lägenhet i Brandbergen mot sin mormors lägenhet vid Hornstull för flera år sedan och nu berättar en vfu-student att hon ska byta sin mammas lägenhet i söderförort mot sin mosters vid Odenplan. Ja, det är väl en av de få gånger i livet som jag känner ett litet sting av avundsjuka. Sedan tänker jag på vad jag har för jobb och hur gammal jag är och då släpper det en aning.
Sedan ser jag sånt här och då väcker det något till liv igen...
En kompis bytte sin lägenhet i Brandbergen mot sin mormors lägenhet vid Hornstull för flera år sedan och nu berättar en vfu-student att hon ska byta sin mammas lägenhet i söderförort mot sin mosters vid Odenplan. Ja, det är väl en av de få gånger i livet som jag känner ett litet sting av avundsjuka. Sedan tänker jag på vad jag har för jobb och hur gammal jag är och då släpper det en aning.
Sedan ser jag sånt här och då väcker det något till liv igen...
torsdag 13 december 2012
The one and only
I samtal med Elvaåringens lärare säger läraren:
- Det är tydligt att ni pratar mycket hemma, om allt. Ibland fattar jag inte hur ni hinner prata om allt. Vi kan ju prata om något här i skolan och nästa dag har ni pratat en massa om det hemma. Hur orkar du?
Vad svarar man på det? Jag är intresserad av min dotters vardag. Vi samtalar när vi äter middag tillsammans. Jag har bara ett barn.
- Det är tydligt att ni pratar mycket hemma, om allt. Ibland fattar jag inte hur ni hinner prata om allt. Vi kan ju prata om något här i skolan och nästa dag har ni pratat en massa om det hemma. Hur orkar du?
Vad svarar man på det? Jag är intresserad av min dotters vardag. Vi samtalar när vi äter middag tillsammans. Jag har bara ett barn.
Släcker vi stjärnljuset eller tänder vi det?
Vad säger vi till ett barn som älskar att gå i trappor? Sluta med det där nu eller letar vi efter fler trappor för barnet att bestiga?
Vad säger vi till ett barn som konstant vill sätta på kranen i handfatet, tvätta händerna och blöta ned sina kläder? Sluta med det där nu eller erbjuder vi möjligheten till att utforska vatten oftare?
Vad säger vi till ett barn som vägrar sitta på en specifik stol vid maten? Lägg av annars får du ingen mat eller erbjuder vi en annan stol?
Vad säger vi till ett barn som vill springa över alla madrasser och skrika när vi bäddar för vilan? Sluta med det där nu och stänger barnet ute eller låter det springa av sig en stund?
Våga se möjligheter istället för begränsningar.
Vad säger vi till ett barn som konstant vill sätta på kranen i handfatet, tvätta händerna och blöta ned sina kläder? Sluta med det där nu eller erbjuder vi möjligheten till att utforska vatten oftare?
Vad säger vi till ett barn som vägrar sitta på en specifik stol vid maten? Lägg av annars får du ingen mat eller erbjuder vi en annan stol?
Vad säger vi till ett barn som vill springa över alla madrasser och skrika när vi bäddar för vilan? Sluta med det där nu och stänger barnet ute eller låter det springa av sig en stund?
Våga se möjligheter istället för begränsningar.
onsdag 12 december 2012
Mardrömsscenario
Morgonmöte på jobbet. Elvaåringen ringer hysteriskt gråtande och piper fram att hon inte kommer ut, hon får inte upp ytterdörren. Hon ringer fem gånger. På mitt mobilsvar. Och låter ynkligare och mer övergiven för varje samtal. När jag senare lyssnar av svararen gör det ont i hjärtat. Det värker hela dagen. Jag vill bara krama henne och vara med henne, vara nära, som när hon var liten. Jag brukar alltid ha ljudet på innan hon gått till skolan, men inte just idag. Och just idag kärvade ytterdörren och hon kom inte till skolan. Tur att hon har en klasskompis som kommer förbi på morgonen för att gå med henne, som kunde meddela skolan. Sedan fick jag ringa oroliga lärare. Efter att Elvaåringen, som hon själv uttryckte sig "tagit sig samman" och ringt morfar och med hjälp av honom hittat numret till där jag var och kunde ringa mig där. Slutet gott, allting gott.
Sedan kom Elvaåringen hem och var ensam på den mörka eftermiddagen, som hon brukar. Då försvann strömmen igen. En gång var fjärde dag i två veckor har det varit strömavbrott. Panik.
Stackars min lilla fina, duktiga, stora, tjej. Ändå var det inte fredag den trettonde. Bara 12-12-12.
Sedan kom Elvaåringen hem och var ensam på den mörka eftermiddagen, som hon brukar. Då försvann strömmen igen. En gång var fjärde dag i två veckor har det varit strömavbrott. Panik.
Stackars min lilla fina, duktiga, stora, tjej. Ändå var det inte fredag den trettonde. Bara 12-12-12.
lördag 8 december 2012
Passa på
När jag ändå var i city tidigt passade jag på att shoppa några saker. Kom billigt undan på Kappahl. Köpte 15 plagg för under tusenlappen. Hade kupong med pengar från bonuspoäng och sedan fick medlemmar 30 % rabatt. I like. Det blev flera julklappar till Elvaåringen. Det är en äldre dam som alltid står i kassan på mittenvåningen på Kappahl vid Sergels torg de få gånger jag handlar där. Jag gillar henne. Hon är noggrann och effektiv.
När jag gick runt och kånkade på min hög med kläder var jag tacksam för att de hade kassar att bära sakerna i.
När jag gick runt och kånkade på min hög med kläder var jag tacksam för att de hade kassar att bära sakerna i.
Undrar om Kappahl i Farsta har införskaffat det nu, eftersom de inte hade det tidigare.
På t-banan på väg ut mot förorten igen sitter jag intill en vuxen kvinna och en (cirka) sexårig flicka, som inte är mor och dotter. Flickan berättar om när hon var i Thailand och träffade en elefant och de fick mata elefanten med stora bananer. Fickan säger med häpen röst: "Elefanten åt upp hela bananen med skalet!"
Och jag förundras över vad barn upplever idag. Visst hade jag någon enstaka kamrat från Bangladesh eller något liknande avlägset land som barn, men ingen av mina svenska kamrater åkte längre än utanför norden på loven.
Drömmar är gratis
En vecka kvar till min hyresvärd blir en privatägd istället för en kommunalt ägd. Trots protester. En vecka kvar till jag inte längre står i den kommunla byteskön och kan byta till lägenheter mellan de tre stora kommunala hyresbolagen. Vilket var den största anledningen till att jag valde att ha den hyresvärd jag nu har haft i 15 år.
Jag behåller förstås min kö i Sthlms bostadsförmedling, och jag tittar efter lägenheter då och då. Men jag vill inte ge upp min kötid för vilken lägenhet som helst. Och så tänker väl alla, särskilt de som har kötid sedan 70-talet och kan få vilken lägenhet de vill.
Häromdagen hittade jag en 3:a på Valhallavägen. Kändes som en drömlägenhet. Jag såg framför mig hur den var inredd och hur jag kunde bo där. Om jag hade råd med hyran, vilket jag inte har. Idag var det visning. Lägenheten var inte färdigställd ännu. Hela kåken höll på och renoverades fortfarande. Det fanns 2:or i huset också. Hyra för 2:a 8500 kr. Hyra för 3:a 12000 kr.
Jag behåller förstås min kö i Sthlms bostadsförmedling, och jag tittar efter lägenheter då och då. Men jag vill inte ge upp min kötid för vilken lägenhet som helst. Och så tänker väl alla, särskilt de som har kötid sedan 70-talet och kan få vilken lägenhet de vill.
Häromdagen hittade jag en 3:a på Valhallavägen. Kändes som en drömlägenhet. Jag såg framför mig hur den var inredd och hur jag kunde bo där. Om jag hade råd med hyran, vilket jag inte har. Idag var det visning. Lägenheten var inte färdigställd ännu. Hela kåken höll på och renoverades fortfarande. Det fanns 2:or i huset också. Hyra för 2:a 8500 kr. Hyra för 3:a 12000 kr.
Vardagsrummet.
Utsikt mot Valhallavägen på ena sidan.
Utsikt mot Roslagsbanans bangård på andra sidan.
Fast det slår väl inte utsikten där jag bor nu...?
Hellre träd och grönt än asfalt och avgaser.
Eller?
onsdag 5 december 2012
Lovely
Det började snöa under natten och har hållt på hela dagen. Helt underbart. Nästan en meter djupt på sina ställen, där det har bildats drivor. Imorgon är det jag som öppnar på jobbet, så jag gissar att jag får börja med att skotta.
Saker jag känner mig tacksam över idag:
att pappas operation gick bra och han verkar pigg
att Elvaåringen och jag mår bättre
att jag inte har någon bil som jag behöver köra idag, eller hitta parkering till
att jag slipper åka kollektivtrafik
Saker jag känner mig tacksam över idag:
att pappas operation gick bra och han verkar pigg
att Elvaåringen och jag mår bättre
att jag inte har någon bil som jag behöver köra idag, eller hitta parkering till
att jag slipper åka kollektivtrafik
Uppmuntrande
Jag tänker inte att den berättelse jag nu skrivit första delen av ska bli en bästsäljare, men jag tänker att det skulle bli kul om det blev en riktig bok av den. Jag klurar över några ändringar i texten och några vändningar som jag vill ändra. Det är ganska nedslående arbete. Jag vill ändra mycket när jag väl börjar. Sedan läser jag inlägg som Kajsas och jag blir nästan gråtfärdig av tacksamhet. Det finns alltså riktiga författare som sitter och klurar med samma sak?
tisdag 4 december 2012
Tjolahopp tjolahej
Jag skulle precis börja med middagen igår när hela lägenheten - och hela södra Stockholm - mörklades. Jag tyckte synd om dem som satt fast på t-banan. Vi hade många ljus, så vi klarade oss rätt bra och det blev en Dagobert sandwich till middag. När jag satt där och åt och spelade sällskapsspel med Elvaåringen konstaterade vi att det var väldigt skönt med tystnaden. När även elstationen för vattnet i källaren stannat så var det helt stilla i huset. Elen kom åter precis innan vi gick till sängs.
Sedan följde en orolig natt. Jag undrade om det berodde på att jag tänkte på min pappa som idag skulle genomgå en omfattande operation, men det visade sig vara något annat. Redan när jag vaknade vid fyra - och igen när Elvaåringen väckte mig vid femsnåret - kände jag att det nog inte skulle bli något jobb den här dagen. Sedan har jag sprungit på toa hela dagen och sovit sex av dagens timmar. Elvaåringen har kräkts efter minsta lilla brödbit eller vatten.
Nicht gut.
Sedan följde en orolig natt. Jag undrade om det berodde på att jag tänkte på min pappa som idag skulle genomgå en omfattande operation, men det visade sig vara något annat. Redan när jag vaknade vid fyra - och igen när Elvaåringen väckte mig vid femsnåret - kände jag att det nog inte skulle bli något jobb den här dagen. Sedan har jag sprungit på toa hela dagen och sovit sex av dagens timmar. Elvaåringen har kräkts efter minsta lilla brödbit eller vatten.
Nicht gut.
måndag 3 december 2012
Annan nivå
Under utvecklingssamtalet med Elvaåringens lärare ställer sig läraren högt frågan:
- Hur mycket kan man lära sig egentligen?
Det kommer som ett svar på att jag uttrycker att jag tycker att det inte varit så mycket utmaningar för Elvaåringen de sista 1½ året. Läraren tycker inte att det går att maximera utvecklingen så mycket mer än Elvaåringen redan har. Läraren anser att hon skulle sätta ett betyg i engelska på en nivå som vissa 9:or redan har, om Elvaåringen skulle få betyg idag. Jag inser att vi inte ser på saken på samma sätt. Så jag låter bli att argumentera emot läraren. Jag tycker att det är underbart att läraren tycker att Elvaåringen är en mönsterelev. Däremot anser jag att läraren jämför Elvaåringens utveckling med elever som ligger på en lägre nivå. Skulle Elvaåringen jämföras med elever på hennes egen nivå så kanske de inte skulel nå toppbetyg, utan ha ytterligare något att jobba mot (förhoppningsvis). Det jag är ute efter är att Elvaåringen får gå vidare inom de områden där hon inte har tillräckliga kunskaper, som t ex svensk grammatik, men det anser inte läraren är nödvändigt. När vi föreslår att Elvaåringen kan läsa mer engelskaböcker då hon är färdig med uppgifter i skolan säger läraren att det ju går bra. "Istället för att jag ger dig en massa korsord som du ska sitta med". Och det är precis det där som är kärnan i det hela. Varför ska Elvaåringen sitta med en massa (i mina ögon värdelösa) korsord när hon skulle kunna gå vidare och jobba med nästa kapitel i boken eller ta till sig en högre nivå av språket? Jo, för att det är bara så långt som läraren har planerat. Det går inte att ha elever som ligger på olika stadier i boken eller i en uppgift. Hela massan (klassen) måste med samtidigt. Jag är inte anklagande eller missnöjd, jag har själv varit där och vet att det är en i princip omöjlig uppgift att få med hela gruppen samtidigt. Jag bara konstaterar att då vill jag något annat för min dotter. Jag vill ge henne möjligheten att utvidga sitt lärande.
Sedan tittar jag på alla dessa barn som får diagnoser och har resurspersoner som jobbar med dem, som ofta får gå ifrån gruppen och kanske åka pulka istället för att vara med en stor grupp på fritids, eller sitta i ett klassrum. Dessa barn verkar bara öka i antal och det borde ju visa oss att något är galet i stort. Upplägget i (kommunal) skola behöver förändras.
- Hur mycket kan man lära sig egentligen?
Det kommer som ett svar på att jag uttrycker att jag tycker att det inte varit så mycket utmaningar för Elvaåringen de sista 1½ året. Läraren tycker inte att det går att maximera utvecklingen så mycket mer än Elvaåringen redan har. Läraren anser att hon skulle sätta ett betyg i engelska på en nivå som vissa 9:or redan har, om Elvaåringen skulle få betyg idag. Jag inser att vi inte ser på saken på samma sätt. Så jag låter bli att argumentera emot läraren. Jag tycker att det är underbart att läraren tycker att Elvaåringen är en mönsterelev. Däremot anser jag att läraren jämför Elvaåringens utveckling med elever som ligger på en lägre nivå. Skulle Elvaåringen jämföras med elever på hennes egen nivå så kanske de inte skulel nå toppbetyg, utan ha ytterligare något att jobba mot (förhoppningsvis). Det jag är ute efter är att Elvaåringen får gå vidare inom de områden där hon inte har tillräckliga kunskaper, som t ex svensk grammatik, men det anser inte läraren är nödvändigt. När vi föreslår att Elvaåringen kan läsa mer engelskaböcker då hon är färdig med uppgifter i skolan säger läraren att det ju går bra. "Istället för att jag ger dig en massa korsord som du ska sitta med". Och det är precis det där som är kärnan i det hela. Varför ska Elvaåringen sitta med en massa (i mina ögon värdelösa) korsord när hon skulle kunna gå vidare och jobba med nästa kapitel i boken eller ta till sig en högre nivå av språket? Jo, för att det är bara så långt som läraren har planerat. Det går inte att ha elever som ligger på olika stadier i boken eller i en uppgift. Hela massan (klassen) måste med samtidigt. Jag är inte anklagande eller missnöjd, jag har själv varit där och vet att det är en i princip omöjlig uppgift att få med hela gruppen samtidigt. Jag bara konstaterar att då vill jag något annat för min dotter. Jag vill ge henne möjligheten att utvidga sitt lärande.
Sedan tittar jag på alla dessa barn som får diagnoser och har resurspersoner som jobbar med dem, som ofta får gå ifrån gruppen och kanske åka pulka istället för att vara med en stor grupp på fritids, eller sitta i ett klassrum. Dessa barn verkar bara öka i antal och det borde ju visa oss att något är galet i stort. Upplägget i (kommunal) skola behöver förändras.
Tabu
Är på Elvaåringens skola för utvecklingssamtal. Står i korridoren och inväntar läraren. Ett gäng biffiga killar passerar. Hormonstinna, supercoola. 9:or, tänker jag och ser sedan en kille som utmärker sig. Jösses, han måste ju vara närmare 20 år! Skulle kunna äta upp honom. Så himla söt. Elvaåringen ser min förbluffade min.
- Jag vet. Snygg, va?
- Går han i nian??
- Nä, han måste praktisera eller nåt.
Ah, en student! Sedan ger jag mitt inre jag bastning. Inte tusan ska jag bli en sån som suktar efter min dotters kompisar. Tänk när Elvaåringen närmar sig 20 och har killkompisar i samma ålder. Inte för att jag är MILF-material, men ändå. Skärpning.
- Jag vet. Snygg, va?
- Går han i nian??
- Nä, han måste praktisera eller nåt.
Ah, en student! Sedan ger jag mitt inre jag bastning. Inte tusan ska jag bli en sån som suktar efter min dotters kompisar. Tänk när Elvaåringen närmar sig 20 och har killkompisar i samma ålder. Inte för att jag är MILF-material, men ändå. Skärpning.
söndag 2 december 2012
Äntligen
Först regn mörker i några dagar, sedan snö i några dagar och ljuset kommer åter och livet känns lättare. Strålande sol idag och klarblå vinterhimmel. Aj löv.
(Låt det ligga kvar i några månader nu, snälla kung Bore.)
Mums
I helgen var vi på Mat för livet-mässan i Kista igen. Fast i år var det mindre än förra året, och färre människor. Det var ändå givande och vi köpte med oss mycket gott.
Kista centrum var pimpat till max.
Kista centrum var pimpat till max.
Skam på torra land
Det var två år sedan Elvaåringen hörde av Pappan. Vi har inte något nummer eller adress till honom. Hans namn kommer på tal ibland i mina konversationer med Elvaåringen, men aldrig i några djupare sammanhang. Elvaåringen har själv börjat nämna honom som en lustig detalj; någon hon har sina olater ifrån. Through no fault of my own.
Pappans svägerska hör av sig och undrar om vi vill ses. Kusinerna vill ses. Så vi träffas. Det visar sig att svägerskan fått Elvaåringens mobilnummer från Pappan. Han har alltså Elvaåringens nummer, men väljer att aldrig, aldrig höra av sig. Det känns skönt att höra att svägerskan tycker som jag; det måste ligga på den vuxne att ta ansvaret att visa att det finns ett intresse. Jag kan bara uppmuntra och peppa Elvaåringen så långt. Jag kan (tyvärr) inte själv ta kontakten med Pappan. Vill hon inte, så vill hon inte.
Pappans svägerska hör av sig och undrar om vi vill ses. Kusinerna vill ses. Så vi träffas. Det visar sig att svägerskan fått Elvaåringens mobilnummer från Pappan. Han har alltså Elvaåringens nummer, men väljer att aldrig, aldrig höra av sig. Det känns skönt att höra att svägerskan tycker som jag; det måste ligga på den vuxne att ta ansvaret att visa att det finns ett intresse. Jag kan bara uppmuntra och peppa Elvaåringen så långt. Jag kan (tyvärr) inte själv ta kontakten med Pappan. Vill hon inte, så vill hon inte.
Visor och inga ord
Enligt fackavtalet om lärarlönerna ska våra löner höjas med 4,2%. Vackra ord. Stockholms stad valde att dela upp den procenten, så att lärare på vissa skolor får 3,7% och andra mer än 4,2%. Lärare protesterar mot detta. Samtidigt hörde jag genom vänner om skolor där rektorer lagt sammanträde under just klockslaget för protesten - och om lärarna valde att avvika från mötet och gå ut och protestera, så riskerade de löneavdrag. Vad är det för maffiafasoner?
Själv vet jag ännu inte vad jag får i höjning. Det är tydligen klart på stadsdelsnivå, men chefen kan inte kläcka ur sig det. Och att få chefen att prata siffror överhuvudtaget är i princip omöjligt. Slingrande som en mask. Varför?
Den enda chef jag haft som snackade pengar med mig var den chef som också var en vän privat. Alla andra chefer har skytt lönesnack som elden. Så snart pengar kommer på tal börjar chefernas blick att flacka. Varför fattar jag inte riktigt. Det är väl bara att vara tydlig. Jag förväntar mig att få veta vad jag behöver göra i mitt arbete för att få en högre lön. Kanske det är just där det hela ligger. Om chefen är vag med vad jag behöver göra för att få högre lön, så får jag heller aldrig högre lön eftersom jag inte kan leva upp till det. Som ett sorts moment 22.
Själv vet jag ännu inte vad jag får i höjning. Det är tydligen klart på stadsdelsnivå, men chefen kan inte kläcka ur sig det. Och att få chefen att prata siffror överhuvudtaget är i princip omöjligt. Slingrande som en mask. Varför?
Den enda chef jag haft som snackade pengar med mig var den chef som också var en vän privat. Alla andra chefer har skytt lönesnack som elden. Så snart pengar kommer på tal börjar chefernas blick att flacka. Varför fattar jag inte riktigt. Det är väl bara att vara tydlig. Jag förväntar mig att få veta vad jag behöver göra i mitt arbete för att få en högre lön. Kanske det är just där det hela ligger. Om chefen är vag med vad jag behöver göra för att få högre lön, så får jag heller aldrig högre lön eftersom jag inte kan leva upp till det. Som ett sorts moment 22.
Fantisera mera
Ser på Big bang theory, det avsnittet där Penny blir beroende av online gaming, som Age of Conan. Jag nämner för Elvaåringen att jag tänker att berättelsen i min bok skulle kunna bli ett bra dataspel. Det sätter sprutt på hennes fantasi direkt. Hon börjar spåna över vilka karaktärer man skulle kunna välja att vara och vad de skulle möta i spelet och vad målet med spelet skulle vara.
lördag 1 december 2012
School´s out
Jag väntar på bussen med en annan mamma. Hennes son har precis börjat i första klass i den lokala kommunala skolan. Jag berättar att min elvaåring går i samma skola, men att vi ska byta till nästa läsår. Mamman suckar besviket och säger att det är ju precis det som gör att skolan fått dåligt rykte. Allt är bra upp till högstadiet och det är klasserna i högstadiet som gör att skolan har sitt dåliga rykte. Jag kontrar med att jag har funderat på att byta skola till Elvaåringen i tre år. Den här kommunala skolan har noll utmaningar för henne och för att utvecklas får hon alltid göra extrauppgifter, istället för att verkligen utvecklas vidare. Mamman säger:
- Men om alla vi svenskar stannade kvar i skolan så skulle ju högstadiet vara bra och skolan vara bra.
Bussen kommer och jag säger inget mer. Delvis håller jag med henne, för det är min starka tro på den kommunala skolan som läroform som behåller sitt grepp om mig, men för mig privat fungerar det inte så. Det skulle behövas en elitklass i den kommunala skolan för att kunna bemöta min dotter, och det har inte den kommunala skolan kapacitet till. De lägger allt sitt krut på att hjälpa dem som behöver hjälp, inte att att lyfta dem som redan svävar ovanför alla andra i kunskapsnivå. Jag vet ju att det är så. I alla kommunala skolor jag någonsin hört talas om.
Elvaåringens huvudlärare får nys om att Elvaåringen ska byta skola nästa läsår. Hon suckar och säger besviket att det alltid är de bästa eleverna som slutar. Som lärare sympatiserar jag med hennes besvikelse, men som förälder måste jag se till Elvaåringens bästa. Jag kan känna skuld över att jag väntat så här länge med att byta skola, men det har inte funnits något tillräckligt bra alternativ tidigare. Nu hoppas jag att vi har hittat ett. Vi har varit på studiebesök och Elvaåringen är exalterad och övertygad. Det ser ut att vara ett vinnande koncept. Ja, det är en friskola och jag är väääldigt skeptisk, men jag försöker hålla det för mig själv och behålla min kritiska blick.
- Men om alla vi svenskar stannade kvar i skolan så skulle ju högstadiet vara bra och skolan vara bra.
Bussen kommer och jag säger inget mer. Delvis håller jag med henne, för det är min starka tro på den kommunala skolan som läroform som behåller sitt grepp om mig, men för mig privat fungerar det inte så. Det skulle behövas en elitklass i den kommunala skolan för att kunna bemöta min dotter, och det har inte den kommunala skolan kapacitet till. De lägger allt sitt krut på att hjälpa dem som behöver hjälp, inte att att lyfta dem som redan svävar ovanför alla andra i kunskapsnivå. Jag vet ju att det är så. I alla kommunala skolor jag någonsin hört talas om.
Elvaåringens huvudlärare får nys om att Elvaåringen ska byta skola nästa läsår. Hon suckar och säger besviket att det alltid är de bästa eleverna som slutar. Som lärare sympatiserar jag med hennes besvikelse, men som förälder måste jag se till Elvaåringens bästa. Jag kan känna skuld över att jag väntat så här länge med att byta skola, men det har inte funnits något tillräckligt bra alternativ tidigare. Nu hoppas jag att vi har hittat ett. Vi har varit på studiebesök och Elvaåringen är exalterad och övertygad. Det ser ut att vara ett vinnande koncept. Ja, det är en friskola och jag är väääldigt skeptisk, men jag försöker hålla det för mig själv och behålla min kritiska blick.
Annorlunda är väl bra
Jag fiskar tips för julklappar till Elvaåringen.
- Gillar du de där One direction?
- Nää...
- Alla verkar ju gilla dem.
- Ja, jag vet.
- De verkar vara stora.
- Ja, de är typ som nya Justin Bieber eller nåt.
- Aha. Men gillade du inte en av deras låtar?
- Jo, en är okej, men nää...
Jag har hittills köpt tio böcker. That´s it. Ungen kan ju inte få enbart böcker i julkklapp. Jag tittade på nya sängkläder också. Sedan funderade jag på vad jag ska köpa till henne de kommande tio åren...
- Gillar du de där One direction?
- Nää...
- Alla verkar ju gilla dem.
- Ja, jag vet.
- De verkar vara stora.
- Ja, de är typ som nya Justin Bieber eller nåt.
- Aha. Men gillade du inte en av deras låtar?
- Jo, en är okej, men nää...
Jag har hittills köpt tio böcker. That´s it. Ungen kan ju inte få enbart böcker i julkklapp. Jag tittade på nya sängkläder också. Sedan funderade jag på vad jag ska köpa till henne de kommande tio åren...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)