Det var två år sedan Elvaåringen hörde av Pappan. Vi har inte något nummer eller adress till honom. Hans namn kommer på tal ibland i mina konversationer med Elvaåringen, men aldrig i några djupare sammanhang. Elvaåringen har själv börjat nämna honom som en lustig detalj; någon hon har sina olater ifrån. Through no fault of my own.
Pappans svägerska hör av sig och undrar om vi vill ses. Kusinerna vill ses. Så vi träffas. Det visar sig att svägerskan fått Elvaåringens mobilnummer från Pappan. Han har alltså Elvaåringens nummer, men väljer att aldrig, aldrig höra av sig. Det känns skönt att höra att svägerskan tycker som jag; det måste ligga på den vuxne att ta ansvaret att visa att det finns ett intresse. Jag kan bara uppmuntra och peppa Elvaåringen så långt. Jag kan (tyvärr) inte själv ta kontakten med Pappan. Vill hon inte, så vill hon inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar