Jag väntar på bussen med en annan mamma. Hennes son har precis börjat i första klass i den lokala kommunala skolan. Jag berättar att min elvaåring går i samma skola, men att vi ska byta till nästa läsår. Mamman suckar besviket och säger att det är ju precis det som gör att skolan fått dåligt rykte. Allt är bra upp till högstadiet och det är klasserna i högstadiet som gör att skolan har sitt dåliga rykte. Jag kontrar med att jag har funderat på att byta skola till Elvaåringen i tre år. Den här kommunala skolan har noll utmaningar för henne och för att utvecklas får hon alltid göra extrauppgifter, istället för att verkligen utvecklas vidare. Mamman säger:
- Men om alla vi svenskar stannade kvar i skolan så skulle ju högstadiet vara bra och skolan vara bra.
Bussen kommer och jag säger inget mer. Delvis håller jag med henne, för det är min starka tro på den kommunala skolan som läroform som behåller sitt grepp om mig, men för mig privat fungerar det inte så. Det skulle behövas en elitklass i den kommunala skolan för att kunna bemöta min dotter, och det har inte den kommunala skolan kapacitet till. De lägger allt sitt krut på att hjälpa dem som behöver hjälp, inte att att lyfta dem som redan svävar ovanför alla andra i kunskapsnivå. Jag vet ju att det är så. I alla kommunala skolor jag någonsin hört talas om.
Elvaåringens huvudlärare får nys om att Elvaåringen ska byta skola nästa läsår. Hon suckar och säger besviket att det alltid är de bästa eleverna som slutar. Som lärare sympatiserar jag med hennes besvikelse, men som förälder måste jag se till Elvaåringens bästa. Jag kan känna skuld över att jag väntat så här länge med att byta skola, men det har inte funnits något tillräckligt bra alternativ tidigare. Nu hoppas jag att vi har hittat ett. Vi har varit på studiebesök och Elvaåringen är exalterad och övertygad. Det ser ut att vara ett vinnande koncept. Ja, det är en friskola och jag är väääldigt skeptisk, men jag försöker hålla det för mig själv och behålla min kritiska blick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar