Annan nivå

Under utvecklingssamtalet med Elvaåringens lärare ställer sig läraren högt frågan:
- Hur mycket kan man lära sig egentligen?
Det kommer som ett svar på att jag uttrycker att jag tycker att det inte varit så mycket utmaningar för Elvaåringen de sista 1½ året. Läraren tycker inte att det går att maximera utvecklingen så mycket mer än Elvaåringen redan har. Läraren anser att hon skulle sätta ett betyg i engelska på en nivå som vissa 9:or redan har, om Elvaåringen skulle få betyg idag. Jag inser att vi inte ser på saken på samma sätt. Så jag låter bli att argumentera emot läraren. Jag tycker att det är underbart att läraren tycker att Elvaåringen är en mönsterelev. Däremot anser jag att läraren jämför Elvaåringens utveckling med elever som ligger på en lägre nivå. Skulle Elvaåringen jämföras med elever på hennes egen nivå så kanske de inte skulel nå toppbetyg, utan ha ytterligare något att jobba mot (förhoppningsvis). Det jag är ute efter är att Elvaåringen får gå vidare inom de områden där hon inte har tillräckliga kunskaper, som t ex svensk grammatik, men det anser inte läraren är nödvändigt. När vi föreslår att Elvaåringen kan läsa mer engelskaböcker då hon är färdig med uppgifter i skolan säger läraren att det ju går bra. "Istället för att jag ger dig en massa korsord som du ska sitta med". Och det är precis det där som är kärnan i det hela. Varför ska Elvaåringen sitta med en massa (i mina ögon värdelösa) korsord när hon skulle kunna gå vidare och jobba med nästa kapitel i boken eller ta till sig en högre nivå av språket? Jo, för att det är bara så långt som läraren har planerat. Det går inte att ha elever som ligger på olika stadier i boken eller i en uppgift. Hela massan (klassen) måste med samtidigt. Jag är inte anklagande eller missnöjd, jag har själv varit där och vet att det är en i princip omöjlig uppgift att få med hela gruppen samtidigt. Jag bara konstaterar att då vill jag något annat för min dotter. Jag vill ge henne möjligheten att utvidga sitt lärande.

Sedan tittar jag på alla dessa barn som får diagnoser och har resurspersoner som jobbar med dem, som ofta får gå ifrån gruppen och kanske åka pulka istället för att vara med en stor grupp på fritids, eller sitta i ett klassrum. Dessa barn verkar bara öka i antal och det borde ju visa oss att något är galet i stort. Upplägget i (kommunal) skola behöver förändras.