Morgonmöte på jobbet. Elvaåringen ringer hysteriskt gråtande och piper fram att hon inte kommer ut, hon får inte upp ytterdörren. Hon ringer fem gånger. På mitt mobilsvar. Och låter ynkligare och mer övergiven för varje samtal. När jag senare lyssnar av svararen gör det ont i hjärtat. Det värker hela dagen. Jag vill bara krama henne och vara med henne, vara nära, som när hon var liten. Jag brukar alltid ha ljudet på innan hon gått till skolan, men inte just idag. Och just idag kärvade ytterdörren och hon kom inte till skolan. Tur att hon har en klasskompis som kommer förbi på morgonen för att gå med henne, som kunde meddela skolan. Sedan fick jag ringa oroliga lärare. Efter att Elvaåringen, som hon själv uttryckte sig "tagit sig samman" och ringt morfar och med hjälp av honom hittat numret till där jag var och kunde ringa mig där. Slutet gott, allting gott.
Sedan kom Elvaåringen hem och var ensam på den mörka eftermiddagen, som hon brukar. Då försvann strömmen igen. En gång var fjärde dag i två veckor har det varit strömavbrott. Panik.
Stackars min lilla fina, duktiga, stora, tjej. Ändå var det inte fredag den trettonde. Bara 12-12-12.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar