Too much makes not enough

Tre elvaåringar och jag på bio för att se Journey 2. Ja, och en hel salong full med folk förstås. Ganska skönt att det är på engelska, och att inte de minsta barnen är här för att titta på filmen. Filmen är bra, det finns några 3D-wow-ögonblick, och det finns några whoa-ögonblick i handlingen också. Flera händelser ser nästan ut som att de är inkastade i historien enbart för att det ska ge 3D-effekt, vilket det också gör. Det är en ganska harmlös och söt film. Dwayne Johnson förvånar mig. Vilket leende, som jag inte direkt tänkt på förut.

När filmen börjar med en nedräkning av siffror som kommer emot oss så är jag nästan redan mättad på äventyr. Och tanken slår mig att det lätt blir en avslagen känsla. Och då menar jag avslagen som en cola som stått utan kork för länge. Varför? För att innan filmen ser vi en reklamsnutt för ett spel (tror jag att det är, även om vi efter filmen har en livlig diskussion om det är en film eller ett spel, men när det handlar om Playstation så måste det ju ha handlat om ett spel), sedan kommer tre trailers (jag vill minas att det var ytterligare en, men det är här mättnadskänslan kommer in; det går inte att lagra allt i minnet, liksom. Tillslut blir det för många intryck och jag kan inte njuta och suga på karamellen som jag skulle vilja, utan tvingas på ännu fler intryck och bilder. De tre trailer vi ser är Hugo och John Carter, som jag sett tidigare - och jag lär vilja se hela filmen. Sedan kommer Wrath of the Titans, och först tänker jag att det är Clash of the Titans, för det är väldigt likt, men det är det tydligen inte. Det är så storartade scener, det är så mäktigt, det är så....mycket. Jag tänker att vi blir avtrubbade, våra barn blir avtrubbade, och det blir svårt att uppskatta de små sakerna i livet. Eller...?

Efter bion tar jag med mig ungarna till isbaren för lite dricka i isglas. Det var en udda upplevelse för dem...

Movie magic

Jag hyrde äntligen Crazy, stupid, love igår genom boxen hemma. Det var en skön rulle. Jag skrattade högt flera gånger. Jag njöt av Ryan Gosling, på alla sätt. Att han har en snygg kropp är aldrig ett minus, men när hans ena öga skelar en aning är han ju ännu charmigare. Jag visste faktiskt inte att det var Gosling som spelade huvudrollen i Lars and the real girl. Den rullen var ju underbar. My type of wierd. I mitt huvud var det Jason Lee från My name is Earl som spelade Lars. Emma Stone är en av mina absoluta favoriter. Jag gillade henne i EasyA och i Niceville. Hon gjorde sig bra på Oscarsgalan också. Hon är så avslappnad.

Idag blir det Journey 2 på bio, med tre 11-åringar. Jag hoppas att den inte skrämmer skiten ur dem.

Blivande storhet

Så den nya lilla sessan ska döpas till Estelle. Ganska snyggt namn, tycker jag. Det får mig osökt att tänka på Joey Tribiani och hans agent Estelle Leonard.

Dubbelt utsatt

När jag läser artiklar om att det är dyrt för föräldrar som måste betala sina barn glasögon, så brukar jag tänka på det skolarbete jag skrev för 6-7 år sedan. Då skrev jag om hur orättvist jag tyckte det var att de som behövde glasögon var tvungna att punga ut med så otroligt mycket pengar. Det tycker jag fortfarande. De blir ju på ett sätt diskriminerade. Då skrev jag också om kvinnor som behöver glasögon, som även - till skillnad från män - behöver köpa sanitetsprodukter (bindor m m); en kostnad män slipper (troligtvis) hela livet.

Felia

På eftermiddagen upptäcker Tioåringen att TV, internet och telefon inte fungerar, vilket hon meddelar mig via mobilen. När jag kommer hem kvarstår problemet, men jag finner inget problem med någon utrustning. Jag startar om allt, tutti, modem, el, allt jag kan hitta, men problemet kvarstår. På TVn visas ett meddelande att något är fel på modemet, TVn saknar någon sorts signal. Så jag ringer supporten från min mobil. 40 minuters väntetid!! I think not. Jag bidar min tid. Någon timme senare kommer allt igång, som om ingenting har hänt. Jag kontaktar supporten för att fråga vad tusan hände. Eftersom det är tredje gången detta sker - och supporten inte kommit med något vettigt svar de andra gångerna - så vill jag veta om de märkt något. Näpp, de har de inte. Jag chattar med Johan och han tycker nog att jag är riktigt puckad som hör av mig.
Johan: Det har inte varit någon känd driftstörning i ditt område i alla fall. Vi kan inte se tillbaka i tiden så jag kan aldrig svara på vad som hänt dig vid just detta tillfälle. Roligt att höra att det fungerar för dig nu i alla fall. Då var det förmodligen något som hände hemma hos dig bara med din utrustning. Digitalboxen förlorade uppenbarligen kontakten mot TV-servern av någon anledning. Jag kan sitta och spekulera i det oändliga.
Man kan nå supporten via telefon (både fast telefon och mobil), chatt eller e-post. Man kan ringa till supoorten från en mobil. det gör ju alla våra kunder som har pronblem med sin hemtelefoni eller internet.
För att kunna hitta orsaken til ditt problem måste du och vi först felsöka tillsammans. Då måste du kontakta oss när problem uppstår så att vi kan hjälpa dig med detta. Så här i efterhand är det inget vbi kan göra. Och nu fungerar det ju dessutom så då är det heller inget som behövs göras längre. Ditt problem kan som sagt ha berott på vad som helst. Jag har ingen aning tyvärr. Hade jag varit synsk hade jag kunnat hjälpa dig. Men vi behöver felsöka tillsammans med dig när fel uppstår för att kunna se vad som är problem. Ditt problem kan ha berott på en så enkel sak som en kabel hemma hos dig som glappat. Du kanske gick emot något.
 
Kände jag att jag fick hjälp med mitt problem? Eeh, nej. Vilket jag väl kan acceptera. Kände jag att jag blev väl bemött? Eeh, nej. Vilket jag inte kan acceptera. Ville jag göra en kundundersökning efteråt? Eh, ja.
Chatten är avslutad. Vi jobbar ständigt för att bli bättre. Vill du medverka i vår kundundersökning så klicka på länken http:// ......
Funkade länken? Eh, nej. De väljer kanske vilka de vill ska svara på undersökningen, så att statistiken ser bättre ut... 

Multitasking

Tioåringen sitter just nu med hörlurar och ser på "Chowder" på TV, samtidigt som hon spelar ett spel som hon har laddat ned i mobilen OCH försöker minnas texten till ABBAs "Gimme, gimme, gimme", som hon sjunger högt.

Och så säger jag åt henne att inte ha musik i öronen eller se på TV samtidigt som hon gör läxorna...

Lost in transition

Pratar med min bror Pingu. Han är bekymrad över att hans barn Kanel (6 år) och Peppar (5 år) har kommit så långt i sin läs- och skrivförståelse. Kanel är helt uttråkad i skolan när de håller på och går igenom varje bokstav för sig. Hon kan redan läsa och uttala bokstäverna. Precis som Tioåringen när det begav sig. Nu hade Kanels lärare meddelat att det var Kanel och fyra tjejer (så klart inga killar) till som låg på samma (höga) nivå, så nu skulle de få en extragrupp och gå iväg och läsa mer. Vilket ju är bra. Nästa år kommer Peppar att börja sexårs, och han ligger nästan redan på samma nivå som Kanel. Vilket är fantastiskt, särskilt för en kille. Hoppas att han också kan särbehandlas.

Många gånger har jag annars hört lärare beklaga sig över att det kommer barn från förskolan som redan kan läsa och till viss del skriva, sånt behöver vi inte lära dem i förskolan, det är ju lärarnas jobb. Men halledudande då. Kanske lärarna kan höja nivån istället? Eller mäta nivån på barnens kunnande innan de startar skolan, så att skolan kan möta barnen där de är kunskapsmässigt.

To be somebody

Youngblood var på Tioåringens skola och spelade för någon vecka sedan. Med målet att ungdomarna ska rösta på dem ikväll, förstås. Vilket den här Tioåringen nu gör.

"Om kvinnan avstår från mannens säd i mer än 60 år så dör mänskligheten ut." säger Björn Ranelid. WTF? Snacka om pinsamt. Går han vidare? Så klart han gör. Only in Sweden.

Not stuck between a rock and a hard place

När jag diskuterar etik, moral och värdegrund i förskolans värld med den 20-åriga studenten som jag handleder så tänker jag att jag ska försöka få med sånt som jag mött sedan jag började jobba för snart två år sedan, och sånt jag tycker att jag saknade när jag gick förskollärarutbildningen.

De som ska bli terapeuter får själv gå i terapi. De som ska bli förskollärare och möta föräldrar med barn (och bekymmer) borde nog rannsaka sig själva och se på sina egna åsikter kring föräldraskap. Inte så mycket för att förändra sig själv, men för att vara på det klara med hur man själv förhåller sig när man möter föräldrar som man kanske egentligen har svårt för, men ändå måste bemöta professionellt.

Så plötsligt slås jag av insikten att jag inte längre är runt 25 år, fastän jag ofta känner mig så ung. Jag spelar inte på samma planhalva som studenten, så att säga. Jag fyller snart 40, och skulle kunna vara förälder till den här studenten. Den insikten gör lite ont, men gör inte att jag känner mig gammal.

Mina pengar är dina pengar

Chefen meddelar att Stadsdelen klarade förra året med ett litet överskott. Förskolan har alltid gått runt, men ibland lånar förskolan ut sina pengar. Jo, så är det. Stadsdelen lägger en del av förskolans pengar på hög, så att det finns ifall det skulle behövas, men väldigt sällan utnyttjas dessa från förskolans håll, så då kan de pengarna läggas på andra delar av stadsdelens verksamhet. Men, vad tusan? Om det är pengar som är avsatta för förskolans verksamhet så ska de väl gå dit också. Det är inte som att vi drunknar i bra material, arbetskläder, teaterbesök m m. Det finns nog säkert något vi kan använda pengarna till, det kan jag lova, istället för att snåla och bli nekade sånt som vi tycker att barnen har behov av.

Same, same, but different

Jag visste inte ens att det fanns en film med Taylor Lautner som heter Abduction. Har det verkligen gått på bio, eller hoppade den direkt till uthyrningsfilmerna? Funderar på att hyra den via boxen hemma. Tioåringen tittar på trailern och fascineras över att TL är sig lik från Twilightfilmerna. Hur kan han röra sig och prata precis som Jake? Tja, det är ju samma (i Tioåringens ögon fantastiska, underbara) person, så det är väl inte så märkligt. Från 15 år. Måste se den själv först för att kunna avgöra om Tioåringen kan se den. Knight and day var också 15 år, men det gick ju bra för henne att se.

Vanans makt är stor

För några dagar sedan ringde det en kille hem till mig klockan 21 på kvällen. Han ville ställa några frågor om mina bankvanor. Ja ja, så jag svarade så gott jag kunde. Flera av frågorna kändes som att de inte ens var applicerbara på mig. Undersökningen som presenteras i dagens DN är nog inte densamma som jag blev tillfrågad om, även om frågorna ter sig rätt lika. Jag tänker att det är väl som de flesta branscher där det går att skapa konkurrens: varför göra det - alltså byta bank/elbolag/telefonbolag el dyl - om det man har fungerar bra, uppfyller ens behov och har rimliga priser?

Music to my eyes

Jag tycker Sarah Dawn Finer är riktigt läcker i årets Mello. Hon gör det bra. Min bror Pingu reagerade starkt redan förra helgen och ringde och beklagade sig och tyckte att SDF inte borde vara med. Om hon skulle vara med på TV så skulle hon vara med i Biggest loser. Tyckte han. Jag tyckte att han borde titta på sig själv och själv söka till Biggest loser. I kvällens öppningsnummer märks SDFs storlek särskilt tydligt när hon sitter på stolen precis i början. Jag är nog ganska exakt hennes storlek, tänker jag. Jag önskar att jag hade hennes garderob!

För övrigt är det Ulrik Munther och David Lindgren som gäller. David Lindgren får gärna vinna hela konkarongen. Idag i alla fall.

I like

Hyrde filmen New York, I love you. Den staden är skön. Den rullen var skön. Jag gillar verkligen filmer där jag blir nedsläppt en kort stund i "någons" liv. På sina ställen var filmen en aning seg, men ändå nästan hela tiden vacker. Jag gillade framför allt sekvensen med Natalie Portman, samt den med Orlando Bloom.

I väntans tider

Ja, det var nog bra att Skolverket kom fram till att det var komplicerat att avgöra vilka som ska få lärarlegitimation, och för vad, så att utdelandet av legitimationer får vänta. Det låter som en sund slutsats. Kanske kom de fram till att det hela tar för lång tid, eller så beror det på personalen som ska göra bedömningen, som jag tidigare ifrågasatt.

Förvaring eller utbildning

Jag har en tjugoårig student och en tjugoårig arbetskollega på jobbet. Tillsammans diskuterar vi för- och nackdelar med att små barn börjar tidigt på förskolan. Det har nyligen börjat ett barn på förskolan som är ett år och två månader. (Min dotter var ett år och några veckor när hon började på förskolan.) Tjugoåringarna förfasas över att det inte var så länge sedan barn kunde börja på förskolan redan när de var sex månader. Jag påpekar att min bror började när han var sex månader. Fast då kallades det daghem som han började på. Min mamma har berättat hur hon lämnat in honom och det var hemskt, han var så liten och kunde inte gå. Och det är väl lite där jag tänker tat det borde gå någon form av gräns. Inte en åldersgräns, men en gräns för hur kapabel barnet är för att klara med att vara på förskolan. Kan barnet gå? Kan barnet orka med att vara utomhus en timme (utan att skrika för att vi inte konstant bär på barnet)? O s v, o s v. Annars blir det lätt att vi faller tillbaka till 70-talets förvaring.

Lassie i vardagen

I söndags stod jag intill Ewa Fröling vid ett övergångsställe när jag skulle gå över på Folkungagatan. Under fredagseftermiddagen var jag på ett möte på Söder. På väg ifrån mötet stod jag intill Olle Waller på Medis t-bana. Det är det sköna med den här stan.

Prassel

Om jag ber att få en påse på ett bibliotek i Stockholm så får jag en stel kasse med brett handtag. PÅsen är halvt genomskinlig och har (just nu) blå färg med bibliotekslogo på. Den är styv och prasslar enormt mycket när man hålle rpå med den. Vilket man (jag) ju gör. Packar upp och lägge ri böcker. Det är störande. Hur kommer det sig att biblioteket av alla ställen väljer att (till en kostnad) tillhandahålla just den här sortens påsar?

Kontentan är alltid kärlek

Tioåringen kommer hem från skolan.
- På gympan idag fick vi dansa till en jättebra låt! Den heter Nossa. Jag ska kolla youtube om jag hittar den.
Vilket hon gör, med text, som hon försöker sjunga med i. Portugisiska är svårt. Vi försöker översätta texten med hjälp av Google, men det är väldigt svårt att få till riktiga meningar. Man fattar ändå vad det hela handlar om.

Börja ana oråd

Var hos specialisttandvården med Tioåringen idag. Det visade sig att det är sex mjölktänder som måste dras ut/tas bort, då dessa inte kommer ut självmant, eftersom de nya tänderna bakom inte trycker på mjölktänderna. Så nu blir det operation, med sövning. Tandläkaren påpekade att jag måste skriva under hälsoundersökningen och bekräfta att jag ger dem rätt att söva Tioåringen. Tandläkaren påpekade detta fyra gånger. Är det något jag borde oroa mig för? Sedan påpekade tandläkaren att även den andre vårdnadshavaren måste skriva på. Jahapp, tänkte jag. Går det att låtsas som att Pappan inte finns? Han har ju ingen aning om vad som pågår i Tioåringens liv, och han är inte intresserad.

Sweet 16

Spelade in Superbowl och såg matchen igår kväll med Tioåringen. Hon frågade mycket - och undrade hur det kom sig att jag kunde så mycket. Joe Montana, nr 16, (och Jerry Rice) är allt jag kan säga. 1988 var jag 16 år och avgudade honom. (Ja, han är 16 år äldre än mig.) Så, Tioåringen lärde sig lite nya regler och började uppskatta spelet, men mest av allt började hon uppskatta NE Patriots quarterback Brady (utseendemässigt). Jag började också uppskatta honom, förra gången han spelade i superbowl. Så ytliga vi är.

Moderna tider

En kollega från en annan förskola berättar om en tvååring på avdelningen som står vid en låg hylla och leker. Plötsligt börjar flickan att låta enormt mycket, hon väser och fräser och nästan ylar. Kollegan går fram och frågar nyfiket:
- Vad gör du?
- Jag kokar kaffe.

Espresso, någon?

Antingen eller, eller både och

Mina äldre kollegor på jobbet insistierar på att kalla förskolan för dagis. Några barn/föräldrar säger dagis, några säger förskola, några säger skola. Tyvärr faller jag lätt in i samma fålla som mina kollegor, fastän jag försöker att säga förskola. Personalen då, vad kallas vi? Fröknar, säger mina äldre kollegor. Men, om vi får en manlig kollega då? I grundskolan är det ofta fröknar och lärare. Fast vi är ju alla lärare. Eller pedagoger då. Så träffar jag en kompis som pratar om sin dotter. Han och hans sambo säger att dottern går i skolan och att hon har lärare, fast det är förskola hon går i.
- Hon lär sig ju saker där, då är det ju en skola, säger han.
Helt makalöst underbart. Visst vi kan kalla det både och, men då kommer det aldrig att fastna i barnen och föräldrarnas medvetande och statusen kommer inte att höjas.

Hur är det då med det här med ipad/dator eller böcker/skriva i skolan (som nu är på tapeten)? Jag diskuterar det med min ex-svägerska, som också är lärare, och vi är eniga om att båda delarna behövs, men det gäller ju att se till barnets behov. Hur kan vi möta barnet? Vi ska inte tänka "vad är normalt?", för alla är olika. Vi ska tänka "hur kan vi anpassa oss till det här barnets behov, så att även detta barn kan ta till sig och förstå saker?".

Den med banan

Häromdagen såg jag på American Funniest Homevideos på Kanla 5 en stund med Tioåringen. Det var en sekvens med flera (ca 10) klipp där människor kastar/släpper iväg modellflygplan och planen kraschar på olika sätt, antingen in i de som kastar dem, eller in i något/någon annan. När sekvensen är slut och reklamen tar vid kommenterar Tioåringen det hela med:
- Vet du, mamma, i varje klipp så var det en man som skickade iväg de där planen. Ibland stod en tjej och tittade på, men inte en enda gång var det en kvinna som kastade iväg planet.
- Mmm, vi är smartare än så, eller hur?

Det är det där med könsroller igen, or what ya may call it.

Jag har insett att Tioåringen nog tänker att killar är ganska puckade, eller blåsta eller icke-tänkade personer (och, ja, visst, hon har väl fått det från mig), men de är också ganska gulliga och behövs. Vilket låter helt åt pipan.

Sedan ser vi trailern till Sean Banan i Afrika, Seanfrika, och jag bara skäms. Tioåringen rynkar på näsan och säger att hon tycker att den verkar töntig. Då känner jag ändå att jag inte har gjort något helt galet när jag har påverkat hennes åsikter.

Not my cup of tea

En bekant från Göteborg kommer till Sthlm om en vecka. Hon har med sig sina barn; en 15-årig tjej och en 10-årig pojke. Vad kan vi hitta på, en vardagseftermiddag? Bara träffas hemma hos mig? Ja, det lär nog bli så. Fast först funderar Tioåringen och jag på om det finns något roligt vi kan föreslå för dem att vi kan hitta på. Nästan samtidigt kommer vi på Eriksdalsbadet. Sedan ser jag framför mig att vi byter om, och är nakna tillsammans. Det känns inte helt PK i vår relation, liksom.

Välförtjänt

Idag blev det lunch på McDonalds vid Medis. Vid bordet intill sitter en lärare och rättar elevers skoluppgifter. Vilket får mig att tänka på min bror Pingu och hans kommentar om sin exfru under gårdagen. Exfrun är också lärare och jag frågade vilka dagar hon var ledig under sportlovet, varpå Pingu säger cyniskt:
- Så hög lön, och så mycket ledighet.
Både exfrun och jag protesterar och säger att det ju inte handlar om att jobba 40 timmar i veckan. Det är så mycket mer än det. Vilket otippat även får mig att tänka på de lärare jag flankerade under mina praktikperioder under lärarutbildningen. Alla hade alltid arbete hemma. Sällan var de helt bortkopplade från arbetet. Vilket var något som fick mig att avstå från att jobba i grundskolan, och istället välja förskolan. Inte lika mycket långvarig ledighet, men inte heller lika långvarig stressnivå.

Under all kritik

Seriöst. De som sköter möbleringen på SF Söder måste tänka om. (Även på Sergel, kan jag tycka.) Vi lär köpa godis ändå, även om inte godishyllorna trycks upp i ansiktet på oss när vi står i kö till kassan. Ställ de förbaskade hyllorna längre bort från kassan, så att det finns plats att bilda kö, och att sedan vända sig om och kliva ur kön när vi har betalat. Hellre en glad kund, än en irriterad.

På väg till bion kommer jag från Åhléns vid Skanstull och ska passera spärren ned till t-banan. Jag har en redan stämplad remsa som det är 15 minuter kvar på. Jag ska åka en station. Precis innan mig klämmer sig ett sällskap på nio personer in. Alla ska köpa (med kontanter) ett eget färdbevis av tjejen i spärren. Jag härdar ut när den första handlar, och inbillar mig att hon ska handla till alla, men icke. När person nr två börjar prata (engelska, tror jag) och det har gått flera minuter orkar jag inte härda ut, utan klämmer mig fram (och förbannar mig själv för att jag inte har månadskort längre). Jag håller upp min stämplade remsa mot fönstret och ber tjejen öppna spärren. Varpå den SL-anställda tjejen i spärren säger:
- Men, vad GÖR du, nu störde du ju henne (som handlar).
- Ja, ursäkta, men kan du bara öppna, så att jag kan gå in? (Hade gått mycket snabbare om hon bara öppnat)
- Ja, (stor hög suck) okeej daa.
Sedan för hon fingret lååååångsamt mot musen och klickar försiktigt och ovilligt på den så att jag kan gå igenom. Det är i såna lägen jag fattar att folk kan behöva anger management.

Movie magic

När jag var barn fanns det en attraktion på Gröna Lund som hette Cinema 2000. Det var ungefär som Cosmonova, fast man stod på golvet och tittade på film. Jag minns tydligt någon snabb bilfärd där det kändes som att sitta i bilen. Vi i publiken stod samlade i en klunga och klungan lutade sig unisont när bilen i filmen svängde. SÅ vill jag känna när jag ser film i 3D-glasögon, men det händer väldigt sällan. Idag, i inledningen av Mästerkatten, hände det. När "kameran" sveper över ett ökenlandskap och följer landskapet och väjer för berg. Då, då var vi flera som lutade oss en aning.

Pussypussypusspuss

Har sett "Mästerkatten" med Tioåringen idag. Varför blir det ett P när katten viftar med sin värja som Zorro? Jo, för att på engelska heter han ju Puss. Sedan är det en hel radda med sagor inblandade (ungefär som i Shrek); Humpty Dumpty (lille Trille?), Jack och bönstjälken, Jack och Jill, små grisar, gåsen som värpte guldägg... Jag har inte läst någon av dem för Tioåringen under hennes uppväxt. Fast vi snackade om Äggskallen innan filmen.

Salongen på Söder var knökfull med barnfamiljer. Den SF-anställde som snackade med oss i publiken innan filmen påpekade (första gången jag hört det) att vi inte skulle störa varandra. Efter det hörde jag flera vuxna som sa till sina barn att vara tysta. Fantastiskt. Och det var verkligen knäpptyst under filmen. Däremot hade jag en (ca) tolvårdig tjej bakom mig som konstant sparkade mig i ryggen. Jag fick säga till henne två gånger och ändå kunde hon inte sitta still. Funderade på att hålla upp min jacka så att hon inte såg något, för att gå henne att fatta vitsen, men jag gjorde det inte.

Filmen var bra, bättre än jag trott. Som vanligt innehöll den många hintar och lustigheter som bara barn över (minst) sju år kan ta till sig, så vad barn runt fyra år gör på dessa filmer vet jag inte, det måste vara alldeles för mycket intryck för dem. Det jag fortfarande hakar upp mig på, och som jag även tänkte på när vi såg Tintin i höstas, är hur 3D-bilderna i periferin/bakgrunden ser ut. När filmmakarna nu ändå blivit så duktiga på att göra dessa filmer, datoranimerade och i 3D och allt vad det är, så borde de ju kunna fixa till varje del av varje bild. Två exempel från kattfilmen är när månen är i bakgrunden, den har extra ringar runt sig (som om jag tittade på den utan 3D-glasögon) och i baren så är det extra mönster kring en av gubbarna bakom den som pratar.

Giganterna mot Patrioterna

Idag är det superbowl. Jag tror inte att jag kommer att kolla, jag har inte följt matcherna senaste säsongen. T o m Dagens Nyheter har en notis om reklamen med Honda och Ferris Bueller (Matthew Broderick). Så kul parodi.

Små bokstäver, stora ord

Idag har vi firat Pingus dotter Kanel som fyllde sju år. Hon fick flera presenter från mig och Tioåringen. En av dem var en halvlätt bok. Kanel bläddrade lite i den och sa förvånat:
- Det är SMÅ bokstäver i den! Det är en stor bok med små bokstäver i!

Kanels lilla kusin Blomma, snart ett år var på golvet. Hon ålade runt, hasade sig fram. Så tog hon sig fram. Vilket fick mig att tänka på en rörelsepedagog som jag träffade i veckan. Hon sa att barn som inte kryper "ordentligt" (på alla fyra) utan tar sig fram som en hasande kräfta (vilket Tioåringen gjorde som liten) inte lär sig att läsa och skriva lika bra som dem som kryper på alla fyra. Eftersom jag vet att det inte är sant, så sjönk mitt förtroende för den pedagogen en aning.

Copycat

Marie Serneholts låt i Mello låter precis som en blandning av två andra låtar. Jag blir galen, jag har det på tungan, vad det heter de...? Den ena är väl i närheten av Puttin´ on the Ritz, och den andra är någon soullåt eller...åh, jag blir knasig. Jag ser framför mig en kvinna som sjunger något med "No, no no..." rätt peppigt... Hmm...

Kön på tapeten

Ibland går inte verkligheten riktigt att förstå. När vi sjunger att tomten kommer på förskolan och benämner tomten som "han" i sången, men den utklädda tomten är liten flicka så är det många som blir förvirrade, både i personalstyrkan och bland föräldrarna. Några sjunger hon och andra håller sig till texten och sjunger han. Ingen sjunger, och sannolikt kommer ingen någonsin att sjunga, hen. Upp till tre års ålder är det många barn som fortfarande säger "han" om flickor/kvinnor och det är inget konstigt. Vi rättar dem inte alltid. När så en kollega sjunger ett gäng låtar med en barngrupp och en annan kollega frågar hur hon tänkte ur ett genusperspektiv, så  gäller det att stanna upp och fundera. Hur tänker du själv när du säger genusperspektiv? Ja, alla låtarna innehöll bara "han". Fast kan imse vimse verkligen inte vara en hon också? Imse vimse är väl verkligen genusneutal så det heter duga, kan jag tycka. Blev barnen glada av att sjunga? Jepp. Tänkte barnen på om det var flickor eller pojkar i sångerna? Skulle inte tro det.

Under lärarutbildningen intervjuade jag en vältalig tvåring efter att vi läst en bok om några djur. Det var en liten pipig kycklig och stor stark anka. Vilken är en flicka? Tvååringen funderade en väldigt lång stund och tittade grundligt på bilderna. Sedan sattes ett litet pekfinger mot kycklingen. Vilken är en pojke? Något snabbare denna gång; ett finger på ankan. Det var ett inbyggt mönster som fanns där innan jag träffade tvååringen.

Bubbles

Hittade en länk till en gammal favorit. Jag vet inte om han fortfarande har affären öppen, men jag hoppas det. Jag fascineras av dem som klarar att hålla en dröm levande, och inte trycks ned av stora firmor. Jag är inte särskilt förtjust i bubblor, men bara för att en sån där butik skulle överleva, så skulle jag handla där ändå!

Men, vänta lite nu

Jag läser inlägget signerat Johannes Åman i DN. Sedan tänker jag; har jag missuppfattat? Menar Björklund att lärarstudenterna ska gå i "övningsskolorna" redan under sin studietid? Jag trodde att han menade att övningsskolorna skulle vara till för att lärarna skulle gå där under sitt första år som utbildad lärare och ha vettiga mentorer. Nähä, han menar alltså att det är den verksamhetsförlagda utbildningen/praktiken som ska ske på övningsskolorna. Vilket ju är nästan ännu värre. Studenterna ska alltså inte möta "verkligheten" förrän de har gått på universitetet på ca fyra år. Det är väl under studietiden man ska möta verkligheten, så att man vet vad man har att förvänta sig? Och vem ska då sköta administrationen kring allt som rör "övningsskolorna"? Universiteten? That should be a fine mess.