Jag tycker att användandet av "hen" mest är fånigt. Inte på internet kanske, i mail m m, men på jobbet, på förskolan, i konversationer med barnen. Inte tusan kommer jag att läsa en bok och referera till en björn/fågel eller ett barn som hen. Barnen skulle ju påpeka att jag då sa fel. De mest talföra treåringarna säger också han om människor som är av kvinnligt kön (t ex kompisar eller vi i personalen). I deras ögon är det inte så märkvärdigt, det har ännu inte befästs, men de VILL säga rätt. De VILL tala som vuxna gör. Så skulle vi säga hen, så skulle de också börja göra det.
Läser jag en saga och på bilden syns en liten figur så blir det ofta att man/jag/vi säger "titta, en liten guube", för det är automatiskt manliga figurer vi ser. Det är väl något inpräntat. Sedan kan jag ju alternera och säga gubben/gummar, flickan/pojken om figurer och djur i böcker. Jag tycker att det är extra roligt att gå emot traditionella könsroller och kalla de som har rosa på sig för killar.
Däremot är det i mina ögon värre att tilltala flickor med en avsiktligt ljusare röst, "sötare" tonläge och benämna dem som små och söta och att tala med pojkar med en normal/djupare röst och bekräfta deras styrka och storhet, än att bekräfta barnens könstillhörighet.
När jag intervjuade en talför tvååring för några år sedan för att se hur hon såg på en bok om två fåglar, så ställde jag frågan: Är ankan en pojke eller en flicka, så funderade flickan en lång stund. Hon hade nog aldrig ens tänkt i de banorna. Det var oväsentligt för henne. Det var en saga om empati och hon hade lärt sig att man kunde hjälpa andra, oavsett kön. När jag dock uppmärksammade henne på frågan så kom hon fram till (helt på egen hand) att den större och starkare var en pojke och den mindre och svagare var en flicka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar