Läsandet kommer hemifrån

Hälsar på hos en kollega som har det stilrent och snyggt inrett. Det finns inte en endaste prydnadssak i lägenheten. Det finns inget vitrinskåp för det heller, inte ens för t ex fina glas. Paret som bor där är unga, och ännu inte hunnit samla på sig så mycket saker, tänker jag, och försöker minnas hur mitt första egna hem såg ut. Jo, det fanns ett fåtal prydnadssaker, och, nej, det var inte alls lika stilrent. Jag har aldrig riktigt gillat vitt och svart, jag dras mer till trä och de flesta möbler jag har är bruna. Det känns mer naturligt, mer naturlikt liksom.

Väl hemma igen slår det mig att förutom att det kändes fattigt, tömt på saker, men ändå lyxigt med enorm soffa och TV så var det något annat som saknades, men jag kan inte sätta fingret på vad. Någon dag senare slår det mig: Böcker. Det fanns inte en bok någonstans och absolut ingen bokhylla att rymma eventuella böcker. Det fanns det definitivt i min första lägenhet. Jag hade t o m flyttlådor med böcker i källaren.

Så jag frågar min unga kollega: read much? Nä, aldrig. Jag erbjuder några böcker som ska testas.

I wonder

Är med Trettonåringen hos en tandläkare för tandreglering och det hela tar max 20 minuter. Under nästa besök blir vi avbrutna två gånger, då tandläkaren verkar ha andra patienter SAMTIDIGT som vi är där och h*n försvinner iväg. På datorskärmen framför våra ögon finns Trettonåringens patienthistoria. Där står angivet att vi var där en timme under förra besöket och att det var oerhört svårt och att ungen grät hela tiden.
"Jag är förolämpad", säger Trettonåringen.
Jag förstår henne.
Själv funderar jag dock på vad det innebär i längden. Om tandläkaren dokumenterar en lögn, och skriver en längre tid än besöket faktiskt var, betyder det att Tandvården, alltså Sthlm landsting, och i slutänden skattebetalarna, måste betala kliniken mer pengar än om det var en kortare tid angiven...?

Joy

Om jag inte vore aptrött just nu, så skulle jag sitta i Vita bergen och titta på parkteatern. Först den danska dansteatern och sedan Cirkus Cirkör. Åh, som jag har sett fram emot den kvällen. Det går dock inte när huvudet snurrar av trötthet.

Under semestern kunde jag har hyfsat långa naglar, målade i fina färger, men efter en vecka på jobbet på förskolan så går de sönder och bryts av en efter en. Igår kom jag dessutom hem med snor och färg på kläderna. Not so funny. Men attans vad jag gillar mitt jobb.

Stage-phoning, typ

Jag fattar inte de som sitter på tunnelbanan eller bussen och pratar högt i telefon om diverse problem eller andra människor. Det är inte som att vi runt omkring kan stänga öronen. Värst är skvallret.

Idag satt en ung kvinna och pratade med mjuk röst med en tjejkompis och avslutade samtalet med "Okej, men ta hand om din lilla son nu, så hörs vi sen." I nästa andetag har kvinnan ringt upp en annan kompis och berättar om den första: Fem dagar innan hennes lilla son föddes hittade hon en massa meddelanden i telefonen som visade att hennes kille (pappan till det ofödda barnet) hade haft ett förhållande med en av deras bekanta i flera månader. Utan att knussel nämns barnets och mammans namn. Tänk om någon släkting eller annan kompis satt och lyssnade?

Just don´t do it.

I R L

Hemköp vid Skanstull fredag eftermiddag. Jag passerar frukten på min väg genom butiken.

En kvinna, ca 25 år, tittar på några exotiska frukter, suckar ljudligt och säger beklagande till en man (sin pojkvän?): "Alltså, jag kan inte köpa det här med frakt från Peru, det gåår inte! Jag får ta en sån här istället."

Vid brödkorgarna står ett medelålders par och ser fundersamma ut. Mannen tittar på kvinnan och säger: "Ska vi göra en rotfruktslåda då?"

Det märks att jag är på Söder.

 

Inte kasta sten i glashus

När jag var 17 år tågluffade jag i Europa första gången, med en arbetskamrat till min mamma och kamratens 12-åring. Delar av resorna gjorde jag helt allena, men mötte upp folk jag kände sedan innan. Jag kände mig vuxen, världen låg för mina fötter och jag klarade allt.

Innan resan nämnde jag för min mamma och hennes sambo att om jag hade haft pengar skulle jag ha rest redan sommaren innan, när jag var 16. Sambon fnös och sa att det hade jag aldrig fått göra. Jag minns föraktet jag kände då. Sambon hade nog gjort bäst i att bara hålla tyst om den åsikten.

Jag tänker på det nu, när Trettonåringen kläcker ur sig att hon och klasskompisen Amelia tänker tågluffa efter 9:an och jag vill bara fnysa åt galenskapen och säga "Det kan du glömma". Istället föreslår jag att de kan resa i gymnasiet.

"Meh! DU tågluffade ju, med din kompis, hon vad heter hon...!"
"Ja, men vi var 18 då."

Trettonåringen undrar vad det EGENTLIGEN är för skillnad på att vara 16 och 18 när man åker iväg.
Jag försöker febrilt komma på något mer än att man är myndig, men allt jag kan säga är erfarenhetsbaserat. "Vid 18 eller 19 har du förhoppningsvis ännu mer skinn på näsan och kan se kritiskt på både människor och situationer. Du har förhoppningsvis upplevt mer saker och har mer erfarenhet av livet och du kan andra språk bättre."

Vad jag egentligen tänker vill jag inte säga högt. Det är knappt att jag vill tänka det ens.

Det känns inte okej

Jag: Vad ska du hitta på idag när jag är på jobbet?
Trettonåringen: Jag ska träffa Amelia och vi ska hoppa på tunnelbanan och åka någonstans.
- Hur menar du då?
- Ja, åka till något ställe där vi inte har varit.
- Jaha, men alla ställen i stan kanske inte är så bra ställen att åka till.
- Då lär vi väl märka det. Jag lovar att skicka ett mess om var jag tar vägen.

Jag oroar mig mest över att de ska hamna i en sits där de inte ens KAN skicka ett sms.

Mindre ilandsproblem

Vara glad över att Trettonåringen klarar sig själv hela dagen medan jag jobbar eller bli galen när jag kommer hem och hela diskbänken är belamrad med diverse köksredskap och kladd som tillkommit sedan morgonen, och vardagsrummet ser ut som ett bombnedslag med skålar, glas och bestick över hela bordet och soffan full av saker?

Jag väljer mina strider och plockar tyst undan.

Käre broder

Jag tackar för de värmande orden och den hyllning du ger mig i berusat svammel. Jag förstår att du öser ur dig saker du aldrig nämnt tidigare i vår 42-åriga relation. Ja, det är helt enkelt värmande att höra att du tycker att jag är som du: social, kapabel att hålla låda och underhålla, bidrar till att lyfta en fest och har potential att möta min framtida partner om jag bara kommer på ännu en skiva. För tydligen har du bjudit in inte bara en, utan två, som saknar sällskap vid sin sida och säkert skulle gilla mig. Det gör mig förstås glad att du tror det.

Dessvärre tror jag inte det.

Jag tror inte att någon skulle gilla att ha mig vid sin sida. Inte i det långa loppet. Inte för att jag inte kan vara älskvärd, för det kan jag, men jag orkar så sällan vara det längre, utan för att jag inte tycker om mig själv. Och jag lever i tron att vi först måste tycka om och vara tillfreds med oss själva, innan vi kan tycka om och vara tillfreds med någon annan.

Framtidsvision

Fem veckor betald semester på raken. Har jag någonsin tidigare i livet haft det? Tror inte det.

- Nu har jag haft ledigt i TVÅ MÅNADER! Och vad har jag gjort under den tiden?? säger Trettonåringen.

Tänk vilken lyx, när jag hade sommarlov och knappast något alls som bekymrade.

Okej, den långa, sköna semestern är slut. Jag har ingen ångest för det. Längtar till hösten, min favoritårstid.

Tänkte också att det är skönt att slippa slösa mer pengar, det går inte åt lika mycket när vi jobbar/går i skolan helt enkelt. Fast en långhelg på Gotland hägrar, om en månad, när väninnan M ska gifta sig, och efter det en långhelg i Göteborg då jag och Trettonåringen ska göra bokmässan för första gången, så det lär nog fortsätta rulla pengar några månader till.

En barskrapad höst. Det ska nog gå det med.

The perks of being me

Det jobbiga med att vara ansvarsfull är att semestern inte blir riktigt så arbetsfrånvänd som det är meningen att den ska vara.

Jag vill inte att mina kollegor ska stå där på måndag morgon och inte ha fungerande telefoner för att de har laddat ur under semestern och jag vill veta att det finns folk på plats redan när vi öppnar så att eventuella frånvarande p g a sjukdom och semester blir ersatta.

Hur många gånger chefen än säger att jag bör njuta mer av semestern (trust me, jag har njutit i fulla drag) och inte bör skämma bort mina kollegor så mycket, så ser jag det som planering och framförhållning. Sån är jag.

Och, okej, jag får väl ta det på min fritid då, jag accepterar det, för det ger mig frid i sinnet att inte behöva stressa på måndag morgon istället.

Sound the alarm

När de renoverar och rustar upp lägenheterna på gården där jag bor så sätter de också in nya brandvarnare. De är större och mer högljudda än någon varnare jag någonsin stött på.

Den i hallen fick slut på batteriet mitt i natten för några månader sedan och den väckte säkert även grannen ovanpå mig. Eftersom jag bara bott i lägenheten ett år så var det första bytet, och jag insåg då att det behövdes FYRA batterier, mot de "vanliga" som har ETT. Senare samma dag började grannens varnare ovanför mig att larma för batteribrist och tanten ringde sin son för hjälp att byta. Detta kunde jag uppfatta genom golvet. (Förstå då vad mycket alla andra måste höra från oss! Särskilt mannen som delar (papp)vägg med vårt vardagsrum.)

När sedan varnaren i vardagsrummet lade av för några veckor sedan var det snabbt kirrat, då jag varit förutseende och inhandlat batterier.

Så igår började något ljuda på gården, ut över nejden, som jag först uppfattade som ett billarm och stängde fönstren. Efter två timmar stod jag inte ut och öppnade igen, men det ljöd fortfarande. Vi var många som letade oss ut för att ta reda på vad det var som pågick. Det visade sig vara en brandvarnare i en lägenhet på andra sidan gården. Stackars de som bodde granne med den! Hyresgästen var inte hemma, men det var ändå falskt alarm. Det känns dock skönt att veta att när det väl gäller så lär ingen undgå att höra ett brandlarm.

Jag är bara en okunnig kvinna

En man som ofta står på sin balkong och dricker öl, och emellanåt fäller en icke så putslustig kommentar till personalen på förskolans gård nedanför balkongen, fick av bostadsrättsföreingen - som förskolan hyr lokaler av - i uppdrag att måla ett par rum inne på förskolan under sommaren.

När jobbet var klart fungerade inte två av fyra lampknappar som de skulle. Målaren/grannen gick dit för att fixa dem igen.

En kollega ringer mig för att säga att det efter skyfallen blivit översvämning på halva förskolans gård, så jag behöver anmäla det till bostadsrättsföreningen och hoppas att de kan åtgärda det innan vi ska börja jobba och förskolan öppnar igen. Jag går ned för att kolla läget innan jag anmäler något.

Gården är mycket riktigt översvämmad (nedanför målargrannen) - och lampknapparna fungerar fortfarande inte.

Jag anmäler översvämningen till den kontaktperson jag ska anmäla sånt till. Sedan ringer jag målaren.

- Hej. Du, jag ser att du har varit här och fixat med knapparna, men de fungerar fortfarande inte, så du behöver kolla på dem igen.
(Det låter som han sitter i bilen.) - Jaså? Men, alltså, då fattar jag inte vad som är fel, vad menar du inte funkar?
- De har en dimmerfunktion som inte fungerar nu och dessutom står ju lamporna bara och blinkar när jag trycker på knappen.
- Ja, men en målare kan inte förstöra ett elektroniksystem.
- Men om du inte kan fixa det, så får ju du ta hit en elektriker eftersom det fungerade innan du var här och nu fungerar det inte.

Sedan pågår flera meningsutbyten om vilka knappar jag menar och på vilket sätt de inte funkar. EXAKT samma beskrivning jag givit honom tidigare.

- Jaha, ja, men jag får väl komma in och kolla igen då, på vägen hem, nu när jag kommer.
- Okej.

Så jag inväntar ankomsten, som sker ca fyra minuter senare.

- Hej, jag väntade på dig, så blir det enklare om jag kan visa vad som är fel.
- Jaha, ja. Ja, och om det luktar öl så är det för att jag har tagit några när jag kom hem.
(Han STINKER som en hel öltunna. Kan tyvärr inte hålla mig.) - Jaha, men du var ju PÅ VÄG hem.
- Öh, ja, jo, ehm, men jag tog dom på parkeringen.

(Eller i bilen då? Men jag avhåller mig från att säga det.) Jag visar knapparna, funktionerna och påpekar att de som inte funkar också verkar sakna något på insidan, någon liten sak som är annorlunda, en fjädring eller så, vad vet jag, det är inte jag som är varken elektriker eller målare.

- Jaha, FJÄDER säger du, men vänta lite här nu....
Sedan börjar han leta i soffan intill lampknappen. (I mina ögon betyder det att han vid något tillfälle när han målat har sett en fjäder flyga iväg till soffan.)

Det knackar på dörren och jag öppnar åt ordföranden i brf, som vill kolla vad som står på. Då har målaren kommit på att det saknas fjädrar inuti lampknapparna.
- En liten sak, säger du, ja du är ju tjej så du kan ju inte säga annat.

För att hålla mig från att säga något riktigt dumt vänder jag mig istället till ordföranden och berättar om översvämningen. Den har han inte sett. Varpå målaren säger:
- Men den har jag sett från min balkong.
Och sedan, med en ton som dryper av överförmynderi och nedvärdering:
- Jag kan ta det med honom.
(Jag förväntade mig nästan, bara näästan ett "lilla gumman" i slutet, men det kom inte.)
- Nej, du behöver verkligen inte ta någonting med någon, jag har redan anmält det till rätt person, jag vill bara informera om läget.

Det hela slutar med att målaren säger att han ska "skaffa fram" två fjädrar och sedan går de två och jag kan gå hem från mitt jobb, mitt i en av mina semesterveckor.

What´s wrong with this picture?

Idag kände jag mig som Michael Douglas i "Falling down" när jag köpte en hamburgare på Eriksdalsbadet. På bilden var det en hög fin burgare med bröd, kött, ost, inlagd gurka, röd lök, sallad, tomat och dressing. Vad får vi som beställer? Bröd, hamburgare, lite sallad och en klick dressing. WTF? Var är resten? Svaret jag får är: "Vi har alltid serverat den så". Jaha? Kanske borde informera om det då? Hade jag vetat hade jag nog köpt en sallad istället...

Halleluja!

Citerar Jan Björklunds nyhetsbrev:

"Det ska vara tillåtet att ha skolavslutningar i kyrkan och det ska också vara tillåtet att sjunga psalmer, till exempel Den blomstertid nu kommer. Regeringen föreslår i dag att skollagen ändras för att tillåta detta.

Förslaget innebär att det i utbildningen ska få finnas enstaka konfessionella inslag, om skolan väljer det. Till skolans uppdrag hör att överföra och utveckla traditioner som är en del av samhällets kulturarv och det är konfessionella inslag som syftar till det som ska få förekomma. Det betyder att julavslutningar i kyrkan kan fortsätta och barnen kan sjunga våra traditionella sommarpsalmer när vårterminen slutar.

Jag menar att tolerans är att respektera andras kulturella identitet lika mycket som vi vill att andra ska respektera vår. Sverige måste vara ett land där vi både är toleranta mot de människor som kommer hit och där vi vårdar det kulturella arvet. Som imamen vid Aisha-moskén i Stockholm säger till Ekot om förslaget: ”Jag tycker det är en del i vår svenska kultur och varför ska vi ta död på den?” "

Vem var det då som genomförde att det skulle tas bort....?

Dyk i

Hur undkomma dagens hetta? Med favoritsysselsättningen förstås! Ser (äntligen) "Guardians of the galaxy" tillsammans med Trettonåringen. Och även om jag hade höga förväntningar så överstiger filmen alla förväntningar. Det är så pass mycket action att det ett par gånger känns som att jag kommer upp ur vatten och måste ta ett djupt andetag, för jag har inte andats på ett tag. Och rolig som tusan är den!

Idag höll biografen inte släckt medan eftertexterna rullade, men vi väntade ändå på scenen i slutet. Har lärt oss att det brukar Marvel ha med.

Var det bra med 3D? Återkommer i ärendet när jag sett filmen utan glasögon.


Trailers i början att hålla utkik efter: "Into the storm" och "Sin city - a dame to kill for".

Vinn ett förtroende

Jag har aldrig haft tandställning. Jag känner ingen som har haft tandställning. Jag har en aning om hur en tandställning kan se ut, men jag har aldrig ägnat några djupare tankegångar åt hur en tandställning sätts fast i munnen och hur det sedan är att leva med den.

När nu Trettonåringen behöver ha en så är jag helt novis. Efter insättandet av tandställningen uppstår blåsor i munnen och vi kämpar hela helgen för att försöka lösa problemet. Vi fick med oss lite vax som ska tryckas fast på ställningen där det gör ont. Vaxet vill inte fastna, och när det väl sitter en stund så lossnar det så snart ungen ska äta något. Dessutom stramar det så mycket i de tänder som ska dras ihop att hon inte vill tugga med dem. Dilemma.

Idag fick vi en akuttid och tandläkaren säger: "Jo, men du vet, det kommer ju att göra ont och bli skavsår. Det är normalt. Det är som nya skor, först gör det ont, man får blåsor och sen blir det bra."

Öhm. Först och främst: varför köper du skor du får skavsår av? Gå in dem pö om pö människa.

Och dessutom: kunde inte någon ha FÖRKLARAT hela processen för oss INNAN ungen fick tandställningen? Tre tandläkare som jobbat med Trettonåringen och ingen har förklarat fullt ut hur det hela ska gå till. Helt opedagogiskt. Vi har träffat EN sköterska som var rak, tydlig och sa EXAKT vad som behövdes göras. Henne litade t o m den spruträdda Trettonåringen på så pass mycket att hon fick ge en bedövningsspruta.

En ovälkommen trio

Semestern började med att en arbetskollegas man dog.

Sedan dog bästa väninnan Ms pappa några veckor senare.

"Döden kommer alltid i tre", säger matte till katten jag nu vaktar.

Idag träffade Trettonåringen sin bästis efter ett uppehåll på nästan två månader.
Bästisens morfar hade dött under semestern, just när de var där och hälsade på.

Mucka inte

När jag tittar på en kille som jobbar på McDonalds, men inte har så mycket att göra just då bortsett från att torka bänkar och väggar så påminns jag om jobbet jag lämnade efter två månader förra året.

Vi var tre personal på en förskola på morgonen, med få barn, och jag hade bara jobbat någon dag, så jag höll mig med barnen för det var vad jag visste var mitt jobb. Då kommer min "handledare" och skäller ut mig och säger att vi inte bara får "slappa" när det är så få barn, utan då ska vi städa lokalerna och hålla snyggt.

Fine, inga problem, men ingen hade informerat mig om det. Så jag får reda på att det minsann finns ett papper där vi ska fylla i vem som gjort vilka ytor och när (exakt som det ark som brukar hänga på McDonalds toaletter).

Jag har inga problem att städa, men sån attityd tänker jag inte ta. Och den incidenten tillsammans med några till gjorde att jag lämnade stället. Det var dock en bra erfarenhet och ytterligare en påminnelse om hur jag själv vill agera. Jag är inte konflikträdd (som chefen på det stället var). Ibland kan jag tänka: jobbar du med barn så kan du baske mig inte vara konflikträdd och du FÅR inte prata illa om folk bakom ryggen, det är tjänstefel i mina ögon.

När jag så ansvarar för två sommarbetare i ett par veckor innan semestern och får ta de konflikter som uppstår mellan personal och sommarjobbare så gör jag det. Det är mitt jobb. Jag tar skiten och snackar till det löser sig på endera sättet.

Sommarjobbarnas sista dag tackar de för att jag varit rak och tydlig mot dem och bemött dem med respekt och fått dem att trivas. Det visar vägen.

Helt sant

På tuben till city från förorten tidig förmiddag idag: en hel familj på tio personer kliver på. En kille som bär på en krycka (med rör sig HELT obehindrat) känner jag igen. Han har stått inne i city och tiggt pengar, hängandes över sin krycka, skakandes i kroppen och sett allmänt miserabel ut, som om han led av någon sjukdom. Det gjorde han definitivt inte idag i alla fall.
Inte någon i hans sällskap heller, som jag snabbt insåg var fler tiggare jag tidigare sett. Jag undrar så hur de kommer in på tunnelbanan? Har de råd att köpa en biljett, alla dessa som tigger eller är de såna som jag skulle bromsa för...?

Dansa, pausa

Undrar om det är någon annan än jag som blir en aning irriterad på de som tar sig in genom spärren till tunnelbanan på det kort som de inte har betalat för. Jag menar de där som klämmer sig igenom spärrdörrarna efter att vi som har betalat har dragit vårt kort och gått igenom. Idag var det en kille som kastade sig fram när Trettonåringen skulle gå in och tog tag i dörrarna innan hon ens kommit igenom själv. Hon blev jätterädd. Själv blir jag förbannad. Varför ska jag betala för någon annan? Jag sliter hårt nog som det är för att betala för mig själv.

Under semestern har jag börjat med ett system, när jag kommer ihåg det: bromsa, stirra.
Jag öppnar, kliver in preciiis på andra sidan av spärrdörrarna, bromsar någon sekund och om någon försöker klämma sig in får de inte plats och jag glor på dem. Har funkat ett par gånger och de (killarna) garvar generat. Ja visst, sedan tar de bara ett nytt "offer" och kommer in med, men det är ju på deras samvete.

Vad menas?

"Naturlig arom (innehåller vetegluten)".
Naturlig arom för cheddar borde väl bli....komjölk? Hur kom MJÖL in i det hela?

Big summer blow out

Första gången jag såg Niklas Wahlgren i reklamen för något piller tyckte jag att den var skön, nej, att han var skön. Det var så HAN liksom. Sedan fastnade jag för den tjejen i slutet som säger "Yohoo" (eller hur det nu stavas), för jag tyckte det var så likt den enorma (norska?) killen i den lilla hyddan i "Frost" som hälsar när prinsessan kommer in från snön.

När jag såg reklamen nästa gång tyckte jag väl likadant, fast att den var rätt fånig i övrigt, med alla som verkade beundra Niklas bara för att han blev...piggare?

Konsten att ha låga förväntningar

För några år sedan insåg jag att allt i mitt liv (och säkert de flesta andras) handlar om förväntningar. Vad jag förväntar mig av någon/något påverkar hur besviken/glad/irriterad/tacksam jag blir. Innan dess hade det inte slagit mig. Vilket beteende jag möts av eller hur någonting fungerar påverkar mitt allmäntillstånd. Så om jag försöker att inte ha några förväntningar så borde jag aldrig behöva ställas inför negativa känslor, utan bara positiva. Kanske. Det är dock VÄLDIGT svårt att inte ha några förväntningar.

Förväntar jag mig att hyresvärden ska låta mig betala för att få golvmattan utbytt i ett av rummen i lägenheten? Ja. Blir jag besviken när de säger nej? Ja.

Förväntar jag mig att hyresvärden ska göra så att porttelefonen fungerar så att alla i huset kan släppa in folk utan att springa ned till porten varje gång? Ja. Blir jag irriterad när de inte har något svar på varför det inte har fungerat på fyra månader trots fyra felanmälningar? Ja.

Förväntar jag mig att om min tonåring frågar tandläkaren vad som ska hända så ska tandläkaren informera om vad som ska ske? Ja. Blir jag arg när tandläkaren svarar "vi ska göra en...grej"? Ja.

Förväntar jag mig att när tandregleraren säger till min tonåring att det "inte kommer göra ont" så får h*n äta upp sina ord? Ja. Blir jag upprörd när det sker? Ja.

Förväntar jag mig att bostadrättsföreningen som ska måla på jobbet håller sig till de dagar de sagt? Ja. Blir jag enormt irriterad när de inte gör det, så jag måste ägna mer än en semesterdag åt att ha kontakt med dem samt gå till jobbet? Ja.

Förväntar jag mig att tonåringen ska plocka upp sina saker efter sig hemma och inte lämna spår i varje rum? Dumt nog, ja. Blir jag irriterad varje dag när inte så sker? Dumt nog, ja.

Djupt andetag, sänk förväntningarna, lev lyckligare.

Dålig ekvation

+28 grader klockan 8.00 på morgonen, pms och kattvakt så det går inte att öppna fönster på vid gavel.

Kalimera

Vaknade 04.30 till dundrande åska, blixtar och härligt mycket regn. Igår var det "bara" +25 och sol, just nu är det "bara" +22 och sol. Ska bli +27 idag. Känns som att vara i Grekland.

Välkommen augusti

Det märks att alla ungar är tillbaka från kollo, utlandsresor, lantställe, läger, you name it. Gården på varje sida av lägenheten är full av ungar från tidig morgon till sen kväll och kompisar hör äntligen av sig som Trettonåringen inte har sett på flera veckor.

En vecka kvar av semestern. Borde rensa källarförrådet (som vi använder alldeles för mycket) och städa balkongen (som vi aldrig använder), plantera om blommor och komma igång med den där träningen jag skulle ägna sommaren åt. Mjaa, jag lär nog försöka sova så mycket som möjligt.

Har i alla fall lyckas med uppdraget att hitta kläder till bröllopet vi ska på om några veckor.
Var tar dagarna vägen?

Nästa The Fooo

På väg mot tuben stannar vi och lyssnar på dessa gossar spela:

De gör ett grymt bra jobb.

Trettonåringens kompis tycker att de (med lite övning) kan vara stjärnor.

Parad!

Sedan kommer musikdunk, sambatoner och en hel massa glädje.

Sossarnas logo har fått passande färger.

 

 

Kamera? Eller vad har du i fickan Jan, e de en jättebanan...?

 

Tonåringarna får solsting och vi härdar bara ut ungefär halva paraden.

 

 

SL kör KORTA tåg hela dagen. Vad är vitsen med det?

Det är KNÖKfullt i vagnarna.

Pride to be

Inväntar Prideparaden. En handfull tjejer går förbi. De har uppenbart möhippa, då en bär en skylt som  lyder: Bride to be.

På gatan går tiggare från sydligare länder och passar på innan det hela börjar.

 

Sedan kommer början av paraden.

Ridande polis först och efter dem

en tjej och en kille

med en skottkärra full av hästbajs och en stor spade.

Najs job.

 

En av de första grupperna tigger också pengar, till utsatta i Ryssland och Palestina.

 

Många grupper tar upp Palestina, men även utsatta grupper i andra länder.

Som sig bör, då temat är vardag.

 

Love is in the air

När jag pluggade till lärare hade vi under ett seminarium en diskussion om hur man som lärare ska bemöta frågor om sex som eleverna har. I slutänden kommenterade vår lärare det hela med att ingen, absolut ingen av oss i hela klassen hade nämnt ordet kärlek. Vi får inte glömma bort kärleken!

Jag tänker på det när jag ser filmen "I married who?" tillsammans med Trettonåringen och hela filmen är härligt befriad från sex. Den är fin och rolig och bra ändå. Det går att göra filmer utan att blanda in sex!

När paret i filmen ska få sitt giftermål i Vegas annullerat säger Trettonåringen: "Men de fullbordade ju ändå inte giftermålet, så det kan ju inte räknas som ett riktigt giftermål".
"Öh, man MÅSTE inte ha sex när man gift sig."
"Måste man inte?"
"Nej, det är valfritt."
"Jaha, jag trodde alla hade det."
"Ja, de flesta har det väl, men det finns ju inget tvång." (Orkar inte dra in andra religioner m m i diskussionen.)

Då tänker jag också: var är kärleken? Tror Trettonåringen att sex är målet så är det sorgligt, för det är ju kärleken som är det finaste...

När jag mötte Lassie

För ett par veckor sedan klev "kioskkillen Karim", från Comviqs reklamfilm, på tunnelbanan där jag bor.

Idag passerade jag "Sören" från Telenors reklamfilm, där han satt på en bänk i Ringens centrum. Väntan var inte över för hans del.