Konsten att ha låga förväntningar

För några år sedan insåg jag att allt i mitt liv (och säkert de flesta andras) handlar om förväntningar. Vad jag förväntar mig av någon/något påverkar hur besviken/glad/irriterad/tacksam jag blir. Innan dess hade det inte slagit mig. Vilket beteende jag möts av eller hur någonting fungerar påverkar mitt allmäntillstånd. Så om jag försöker att inte ha några förväntningar så borde jag aldrig behöva ställas inför negativa känslor, utan bara positiva. Kanske. Det är dock VÄLDIGT svårt att inte ha några förväntningar.

Förväntar jag mig att hyresvärden ska låta mig betala för att få golvmattan utbytt i ett av rummen i lägenheten? Ja. Blir jag besviken när de säger nej? Ja.

Förväntar jag mig att hyresvärden ska göra så att porttelefonen fungerar så att alla i huset kan släppa in folk utan att springa ned till porten varje gång? Ja. Blir jag irriterad när de inte har något svar på varför det inte har fungerat på fyra månader trots fyra felanmälningar? Ja.

Förväntar jag mig att om min tonåring frågar tandläkaren vad som ska hända så ska tandläkaren informera om vad som ska ske? Ja. Blir jag arg när tandläkaren svarar "vi ska göra en...grej"? Ja.

Förväntar jag mig att när tandregleraren säger till min tonåring att det "inte kommer göra ont" så får h*n äta upp sina ord? Ja. Blir jag upprörd när det sker? Ja.

Förväntar jag mig att bostadrättsföreningen som ska måla på jobbet håller sig till de dagar de sagt? Ja. Blir jag enormt irriterad när de inte gör det, så jag måste ägna mer än en semesterdag åt att ha kontakt med dem samt gå till jobbet? Ja.

Förväntar jag mig att tonåringen ska plocka upp sina saker efter sig hemma och inte lämna spår i varje rum? Dumt nog, ja. Blir jag irriterad varje dag när inte så sker? Dumt nog, ja.

Djupt andetag, sänk förväntningarna, lev lyckligare.