Jag tackar för de värmande orden och den hyllning du ger mig i berusat svammel. Jag förstår att du öser ur dig saker du aldrig nämnt tidigare i vår 42-åriga relation. Ja, det är helt enkelt värmande att höra att du tycker att jag är som du: social, kapabel att hålla låda och underhålla, bidrar till att lyfta en fest och har potential att möta min framtida partner om jag bara kommer på ännu en skiva. För tydligen har du bjudit in inte bara en, utan två, som saknar sällskap vid sin sida och säkert skulle gilla mig. Det gör mig förstås glad att du tror det.
Dessvärre tror jag inte det.
Jag tror inte att någon skulle gilla att ha mig vid sin sida. Inte i det långa loppet. Inte för att jag inte kan vara älskvärd, för det kan jag, men jag orkar så sällan vara det längre, utan för att jag inte tycker om mig själv. Och jag lever i tron att vi först måste tycka om och vara tillfreds med oss själva, innan vi kan tycka om och vara tillfreds med någon annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar