När jag var 17 år tågluffade jag i Europa första gången, med en arbetskamrat till min mamma och kamratens 12-åring. Delar av resorna gjorde jag helt allena, men mötte upp folk jag kände sedan innan. Jag kände mig vuxen, världen låg för mina fötter och jag klarade allt.
Innan resan nämnde jag för min mamma och hennes sambo att om jag hade haft pengar skulle jag ha rest redan sommaren innan, när jag var 16. Sambon fnös och sa att det hade jag aldrig fått göra. Jag minns föraktet jag kände då. Sambon hade nog gjort bäst i att bara hålla tyst om den åsikten.
Jag tänker på det nu, när Trettonåringen kläcker ur sig att hon och klasskompisen Amelia tänker tågluffa efter 9:an och jag vill bara fnysa åt galenskapen och säga "Det kan du glömma". Istället föreslår jag att de kan resa i gymnasiet.
"Meh! DU tågluffade ju, med din kompis, hon vad heter hon...!"
"Ja, men vi var 18 då."
Trettonåringen undrar vad det EGENTLIGEN är för skillnad på att vara 16 och 18 när man åker iväg.
Jag försöker febrilt komma på något mer än att man är myndig, men allt jag kan säga är erfarenhetsbaserat. "Vid 18 eller 19 har du förhoppningsvis ännu mer skinn på näsan och kan se kritiskt på både människor och situationer. Du har förhoppningsvis upplevt mer saker och har mer erfarenhet av livet och du kan andra språk bättre."
Vad jag egentligen tänker vill jag inte säga högt. Det är knappt att jag vill tänka det ens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar