En liten tid vi leva här

Jag önskar alla en skön nyårsafton och ett
GOTT NYTT ÅR!

Jantelagen

Vid frukosten berättar Tioåringen om multiplikationstesten i skolan.
- Vet du vad jag är mest nöjd med?
- Nej, vad då?
- Att jag alltid var snabbast, jag lämnde alltid in först, på alla fem proven.
- Ja, det är bra gjort.
- Det var bara på det näst sista provet som jag hade två fel.
- Mm, men sånt händer, det är superbra gjort.
- När jag pratade med Sabina (Tioåringens klasskompis) så var hon helt strålande superglad över att hon hade haft alla rätt på ett av proven. Sen frågade hon mig hur många gånger jag hade haft alla rätt. Jag kunde inte gärna säga 4 av 5 prov. Då hade hon blivit lite ledsen, tror jag.
- Mjoo, kanske det, men ändå...
- Ja, men jag sa; "jag vet inte riktigt"...och pratade vi om något annat.
- Okej.
- Fast jag hade alla rätt på fyra av fem prov.
- Mm, jag vet. Jag ska komma ihåg det.

Och jag tänker på den förbannade jantelagen.

En era i graven?

Äntligen har jag registrerat mig på lovefilm. Får se hur jag tycker att funkar. Annars brukar jag hyra film via boxen hemma. Hur länge sedan var det jag hyrde en film i videobutiken i centrum? Fem år sedan? Hur kan en sån butik överleva i dagens samhälle, undrar jag.

I told you so

Tioåringen är galet nöjd med sin nya mobbe. Me, not so much. Tioåringen pratar med sin morfar och berättar vad jag tycker, varpå han säger:
- Jag varnade ju henne för att köpa en mobil med touchskärm.
Ja, ja, pappa lilla. Bara för att du inte orkar med din egen. Jag tror att jag kanske kommer vänja mig. När väninnan M beskriver hur lätt det var med hennes iphone, och hur hon kan gå in på apstore för appar, så ångrar jag mig en aning.

Jättekonstigt. Verkligen.

Susar genom Åhléns i Farsta på väg mot bussen. Plockar ett spel till datorn från hyllan. Tioåringen vill ha ett spel till sin Nintendo dsi, men det finns inget pris på spelet hon plockar från hyllan (hon ska betala med egna pengar). Väl vid kassan lämnar jag fram Nintendospelet till damen i kassan och frågar:
- Vad kostar det här spelet?
- Vi ska se.
Hon drar EAN-koden framför den röda strålen för att läsa av priset.
- Vad konstigt... Det finns inget pris på den.
Hon läser av koden igen.
- Nähä, men du kanske vet ändå? Vi tog den i den där hyllan.
Hon läser av koden igen, och fortsätter stirra på kassaskärmen istället för att titta på mig.
- Jaa...alltså...jag kan inte hitta den alls...
- Nähä, så...hur ska du göra för att jag ska kunna köpa den då...?
Hon vänder sig till sin kollega:
- Alltså, har du sett det här?
Hon läser av koden igen, och står länge och tittar på skärmen. (Jag betvivlar att bilden har förändrats sedan första gången.)
- Ja, ojdå, den finns inte ens inlagd. Du får knappa in den här koden, som står här.
Säger kollegan och pekar på ett ställe på omslaget till spelet.
Kassörskan börjar knappa. Långsamt, en siffra i taget. Det ger ändå ingenting.
- Nej, alltså...jag vet inte...
- Nä, men strunt i det då, vi ska inte ha det spelet, bara det här.
- Ja, okej. Det där var ju jättekonstigt.
- Mm.
- Verkligen jättekonstigt.

Tack och hej leverpastej.

The concept of love. Not unconditional, but true.

Tioåringen håller på och avslutar boken "Breaking dawn". Hon läser med samma frenesi som jag. Hon skrattar högt emellanåt, precis som jag. Hon kvider, åmar sig och vänder sig bort från boken emellanåt. Vilket inte jag gör. Vilket får mig att fundera över om det är dåligt för henne att uppleva alla dessa kärleksscener i så tidig ålder. Jag pratar med väninnan M om det hela, men hon tycker inte att det är så illa, det är ju inte direkt några riktiga sexscener. Nä, det ju anspelningarna på sexet som gör att historien lever vidare. Konceptet att sexet på något sätt är målet för kärleken (även om väl kärleken ska bestå). Melisa säger krasst:
- Kommer du ihåg när vi var typ 13 år och läste Sagan om Isfolket?
- Så klart. Det är ju lite liknande historia. Fast vi var ju som sagt lite äldre.
(Och jag hade ALLA böckerna i serien innan jag fyllt 18. Sedan reste jag till USA och lämnade böckerna i mammas källare, där en tjuv satte tänderna i dem. Det var nog min andra riktigt stora materiella förlust. Smurfarna var min första.  Jag började lära mig att inte fästa mig vid ting...)
- De hade ju sex precis överallt.
- Va? DET minns inte jag. Jag minns deras kärlek och några av karaktärerna. Det övernaturliga - och mitt tonårsberoende.
Heike var min favorit. Jag hade till och med ett Alrunesmycke.
- Sorry, om jag förstörde din världsbild, men de hade sex överallt...på hästryggar...överallt. Hur skulle det annars kunna bli fler barn i släkten...?
- Mhm... Ja, och hur kan vampyrerna i Twilight ha sex egentligen? När de inte har något blod i kroppen, hur kan då en lem fungera...?
För att inte tala om hjärnan, hur kan den fortfarande fungera...? Övernaturligt och lite magi, I guess, huh?
- Tänk om de hade gjort film av Isfolket.
- Ja, tänk.
Om någon gör film om en Hobbitt, så borde någon göra film om Isfolket. Fast det verkar ju redan vara gjort. Även om någon säkert skulle kunna göra det bättre.

När jag var tonåring och läste Isfolket så blev jag så inspirerad att jag skrev en egen liten saga. Om en mörk man förstås. Som jag skickade till Margit Sandemo. Hon svarade (visst, det kanske var hennes assistent, men det kändes äkta) att den var bra, men att jag skulle fortsätta öva och skriva. Diplomatiskt svarat.

Such a perfect day...

...to end the year.

Sol som strålar från ljusblå himmel. Nollgradigt ute, frosten täcker marken. Det bådar gott.

Not the same.

Ibland undrar jag om inte alla människor har några kopior av sig själv som vandrar på jordens yta. Två gånger i mitt liv (när jag var 17 år, och när jag var 38 år) har jag mött människor som har tilltalat mig och pratat en stund, men sedan tittat undrande. Nej, de kände ju inte mig, det var någon annan de kände, någon som jag liknade på pricken.

Är inte Jessie J ganska lik Cameron Diaz...?

Living under a rock. No more.

Min bror Pingu ringer och frågar pillemariskt, tvekande, skeptiskt:
- Vet du vem Jimmy Hoffa är?
- Jimmy Hoffa? Ja.
- Mhm, vem är det då? testandes min sanningshalt.
- Var. Han var en amerikansk facksnubbe, som väl också hade länkar till maffian. Försvann spårlöst.
- Mm, ja, precis.
Pingu har läst om Hoffa i tidningen, där någon anger var Hoffa ligger begravd. Jag undrar just hur många personer som ligger inbäddade i cement världen över.
- Jag visade artikeln för en kollega på jobbet. Han hade ingen aning om vem Jimmy Hoffa var.
- Nähä. Hur gammal är kollegan då?
- Typ 55 år.
- Oj då. Okej om man är 20 år, så kanske man inte har koll...
- Nä, precis. Fast det här är samma snubbe på jobbet som jag pratade med för sex månader sedan och berättade om ett klipp på youtube. Han svar var: "Youtube, vad är det?"
- Hoppsan hejsan.
Värre än jag alltså, tänker jag. Jag måste nog ändå prenumera på en morgontidning så att jag håller mer koll på omvärlden...

Tioåringen frågar mig vad filmen "Remember me" handlade om. Jag tänker att jag vill se om hennes slutledningsförmåga fungerar som min.
- Alltså...filmen började utspela sig 1991, då skedde ett mord. Några minuter senare stod det "Tio år senare".
- Jaha...
- Och vad hände tio år senare från 1991?
Kanske skulle hon säga: "Jag föddes då", kanske inte. Jag blir absolut inte besviken.
- Aha...de där två höghusen i New York exploderade...
- Ja...
Sedan berättar jag hela filmen för henne.

I like

Jag köpte sju filmer i julklapp till mig och Tioåringen. De flesta från Studio Ghibli. Hälften hade vi redan sett, men ville se flera gånger. Ponyo hade bara Tioåringen sett (med sin morfar), men igår såg vi den tillsammans. Sheer pleasure. Jag skrattade och häpnade om vart annat.

Even more wiser

Så lärde jag mig ytterligare något idag.

Jag trodde att texten i "We wish you a merry Christmas..."  löd
"good tiding we bring to you and your kind", men det ska tydligen vara "kin" på slutet av den meningen. What do you know.

Nostalgi

Det var bättre förr...
Kroppen
Från A-Ö
Vilse i pannkakan
Cellen Ellen
Boktipset
Fablernas värld
Ville, Valle och Viktor
Kapten Zoom

Sköna tider.

I´m trying very hard not to think evil thoughts

Det var exakt ett år sedan Tioåringen träffade sin pappa förra gången. I somras försökte Tioåringen febrilt få tag i Pappan. Mail, samtal, sms. Futile efforts. No respons. För några veckor sedan skickade Tioåringen mail igen, men har inte fått något svar. Vi har inga telefonnummer alls att nå honom på. Så tog jag en chansning och sökte överallt på nätet. Inga spår av honom. Lyckades hitta hans fru, på en annan adress än deras tidigare. Kollade upp det hela genom Skatteverket. Frugan och barnen är skrivna på den nya adressen. Pappan är skriven hemma hos sina föräldrar. Så de har alltså flyttat. Från hus till lägenhet. Utan ett ord. Kanske även skilt sig?  Nä, jag tror att det handlar om ekonomi. När frugan är skriven ensam på en lägenhet så kan hon få fler bidrag. Gissar jag. Eftersom Pappan pratade om det redan för åtta år sedan.

Tänk om jag åkt med Tioåringen för att besöka Pappan och vi upptäckt att det bott främlingar i hans hus. Hur hade Tioåringen tänkt då? Hur hade jag tänkt om jag varit tio? Förkrossad.

Jag slits mellan en undran över hur mycket jag borde framhärda, och hur mycket jag vill framhärda. Ska jag fortsätta påminna Tioåringen om sin pappa och bidra till att hon försöker få kontakt med honom? Gör det saken bättre eller sämre för henne? Pappan lär vi ju aldrig kunna förändra. Kanske sårar jag bara Tioåringen mer än vad jag hjälper henne. Det är nog dags att lägga ned.

Naturligtvis har det funnits en ynka liten förhoppning hos mig själv att få några enstaka dagar av egentid emellanåt, när Tioåringen skulle kunna vara hos Pappan, men de tankarna har jag helt slopat. I´m in this for life, and I knew it from the start.

One of the toughest moments in life is deciding when to give up and when to try harder...

Skilda världar

Tioåringens jämnåriga kompis Heaven är på besök hos oss. De sitter och jobbar med bindeez. Tioåringen frågar oskyldigt:
- Har du sett Twilight...?
- Vad är det för nåt?
- En vampyrfilm.
- Ahaa, den har jag sett.
Sedan börjar en konversation där jag hör att de pratar helt vid sidan av varandra. Tillslut har jag svårt att hålla mig för skratt. Tioåringen håller fast vid sitt spår och berättar om olika scener ur Twilight-filmen och börjar sedan berätta om New moon, den andra filmen. Heaven plockar bilder ur minnet, för att försöka få ihop samtalet. Jag hör att vissa saker hon nämner är från TV-serier, men inget passar riktigt ihop med det Tioåringen pratar om. Tillslut tystar de en stund och Heaven säger (out of the blue):

- Vem har regisserat den?
- En man...jag vet inte...
- Boys, boys...
- Ja....
- Har du sett slutet av filmen?
- Nä...
- Den där killen som är Bellas kompis.
- Han som har kort hår?
- Nä, han har jättelångt hår.
- Men, jag HAR sett honom, han har kort hår.
- Ja, i den andra filmen.
Tioåringen berättar vidare, hon berättar nästan exakt hela filmerna, fast små axplock ur dem. Heaven har svårt att följa med i tankarna. Jag hör henne gapa stort ibland. Tioåringen fortsätter:

- Typ alla i Cullenfamiljen har varit döende...
- De kanske har sett GUD?
- Nä, de blev vampyrer. För typ två hundra år sedan.
- Så länge lever man inte...
- Men, de är VAMPYRER, de lever hur länge som helst...
Tioåringen drar några scener till, och Heaven fortsätter att häpna. Sedan börjar Heaven att prata om pärlorna och Tioåringen släpper vampyrsnacket.

Pöbel och adel

I november tog jag med mig Tioåringen hennes kusin Anna (båda har celiaki) för att gå på Mat för livet - mässan. Mässan var i Kista, i något som heter Victoria tower. Never heard of. Hittade det dock lätt, eftersom det skulle ligga intill en av mina tidigare arbetsplatser. Huset fanns inte på plats senast jag var i Kista. Det var många år sedan jag var i Kista senast...

Mässan var uppdelad i två hallar. Den ena hallen höll Mat för livet. I den andra hallen huserade Attitude; en mässa för mode. Det var tydlig skillnad på folk och folk, kan jag lugnt säga. Utanför den andra mässan fann jag en flicka bärandes en onepiece - the bane of my existence.

Jag tycker att de ser ut som Cellen Ellen.

(Lustigt. Jag trodde att det var Claire WIkholm som spelade cellen Ellen... Där lärde jag mig något.)

Addictions

Det värker i munnen. Tandköttet längst in håller på att ge vika för en visdomstand som är på väg upp ur sin gömma. 39 år och visdomständerna har inte slutat växa. I must be a very, very wise person. Jag funderar på att ta en värktablett, men kommer fram till att det inte egentligen gör ONT, så jag låter bli. Vilket får mig att tänka på tabletter. Jag äter inga som helst tabletter.  Jag äter inga mediciner what so ever on a regular basis. Väldigt sällan tar jag ens en mild värktablett. Under det senaste decenniet har jag bara druckit alkohol en handfull gånger per år, even if it is something I enjoy doing. Jag röker aldrig, varken tobak eller annat. Jag dricker för tusan inte ens kaffe, never ever, och ganska sällan te. I am clean of addictions. Or am I? Maten är det som håller mig fast. Visst, jag motionerar inte närheten av så mycket som jag borde, men sockret. Sockret. Sockret som tar mig till oanade höjder och skrämmande dalar. Jag måste frigöra mig ur greppet. Det får bli mitt nyårslöfte.

Living in a snowglobe

Månde det vara Katja kaj och Bente bent som jag hittade i affären?

Energikick

Nä, nu måste jag bli lite piggare, får köra igång lite David Guetta på hög volym. That should get me moving.

Vädret, yet again

Igår kunde vi gå i skogen, det var runt +10 grader, och leta vackra tickor.

Idag är det nära nollan och mulet.

The deed is done

Så har jag då äntligen bestämt mig för en ny mobil, efter att ha tittat runt i ett halvår. Ny och ny förresten, det är ju ingen ny modell. Egentligen hittar jag inte någon som jag verkligen, verkligen vill ha, men jag valde en som jag tror ska funka bra. I stay true to tre korvar (Ericsson). Både Tioåringen och jag får en Xperia, men olika modeller.

Kvalitetsarbete

Pratar med min bror Pingu om att gå på bio med Tioåringen och Pingus barn Kanel och Peppar. Jag föreslår Arthur, den vill Tioåringen se.
- Nä, den har vi redan sett. Peppar somnade under filmen. Väl spenderade pengar.
- Jaha...
- Och 3D, vad är det för mening med det egentligen? Det kostar bara pengar, men det är ju inte så himla märkvärdigt. Peppar sitter mest och leker med glasögonen och flyttar omkring dem, klagar på att de kliar...
- Okej, men då kanske inte bio är direkt något för honom...?
- Jag vet inte...de är ju ändå rätt små, minns du när vi var på bio när vi var barn? Det hände ju nästan aldrig.
- Nä...
- Minns du hur gammal du var när du såg din första film på bio?
- Njaa, jag var väl sju eller åtta år, tror jag. Jag minns att jag sparade biljetten i flera år. Inte såg jag någon långfilm när jag var tre år i alla fall...
- Nä, och vad var det för film du såg då?
- Det var någon film med indianer, och cowboys tror jag, något amerikanskt. Pappa var med, och du. Det var på Rigoletto, största salongen. Det var en ganska stor grej. Nästa film jag minns är "Sopor" med Lena Nyman. Då var jag med mamma, på Draken. Lika ENORM salong.
- Hahaha, ja, precis. Så är det ju inte idag.
- Nä, idag ser jag så många filmer att jag knappt kan lägga alla på minnet. Måste börja sikta på kvalitet istället för kvantitet.

Ett minne slår mig, är det månde från "The seventh sign"? Jag minns någon scen i en film för länge sedan, en apokalyptisk filmscen där en av karaktärerna uppmanas vara vittne, och minnas vad som sker, så att det kan återberättas för eftervärlden. Många år av mitt liv tänkte jag att jag skulle vara så; alltid minnas för att kunna återge. I am not that person anymore, am I...

Whatever you do in life will be insignificant...

På Universitetet frågade grammatikläraren i engelska om vi kunde säga något särskilt om 22 november 1963. Ingen utom jag räckte upp handen. Vilket förvånade mig, och fick mig att undra över om jag lägger just tragedier lättare på minnet än andra saker.

Ikväll tänkte jag se en film när Tioåringen gick och la sig. Valde mellan Dear John, Remember me och Water for Elephants. Såg att Lasse Hallström regisserat Dear John, det lät lovande. Ville dock gärna se Pattinson i någon annan roll än en vampyr - för att ta mig ur vampyrträsket - så jag valde mellan de sista två. Trailern till Remember me verkade en aning gladare än den andra, så jag valde att se Remember me. (Lustigt nog var Lena Olin med i den rullen. Like her a lot.) Filmen började utspela sig 1991 och några minuter senare stod det "Tio år senare" vilket direkt fick mig att tänka ödesdigra tankar. Men vems öde skulle påverkas? Fram till slutscenen gillade jag filmen enormt mycket. Den satte sig. Pattinson gör rollen bra. Han övertygar. Och hans röst är underskön.

Inte det slut jag hade hoppats på. Illa, illa, orkar inte med så där stora känslor just nu. Nästan för stora för att kunna andas.

Livet är hårt

Antingen eller. Eller både och?

Jag vill köpa en sån där liten plånka, som jag kan ha bara några kort i. Jag tittar igenom ett ställ med plånkor och hittar en fin med Barbapapa på. Jag tar den glatt, men ångrar mig sedan och tittar på Tioåringen:
- Kan jag ha en som ser ut så här? Vad säger det om mig liksom...?
- Det säger att du är en förskollärare.
- Jaså?
- Eller en...psykopat...
- Trevligt.
Jag tittar vidare och hittar en fin lila/svart variant. Mycket sofistikerad. Men, nää, jag håller mig till mitt förstahandsval.

Årets julklapp

Bättre än att beställa min egen hem till mig...

Lovecrave

Filmen "Breaking dawn" var bra. Återspeglade (halva) boken på ett bra sätt tycker jag. Både väninnan M och min bror Pingu berättade (utan att ha sett filmen) att det var varning för epilepsi när Bella skulle föda barn, men varken min kompis Smilla eller jag tyckte att det var något märkvärdigt med ljuset i den scenen. Kan Tioåringen se filmen? Tjaa, jag tror det. Jag tror, och hoppas, att den andra filmen blir väldigt mycket bättre, och det ska bli intressant att se hur de lyckas göra bilder av det som sker i andra halvan av boken.

(Intill mig i biomörkret satt en ensam man i min egen ålder, med vigselring, och NJÖT av filmen. Han andades som högt och ljudligt som en blåsbälg och småskrattade för si själv. That was kinda strange.)

När jag läser böckerna så tänker jag inte på karaktären Bella like a weak, naïve, feeble, clumpsy and awkward young girl. Jag ser henne som stark. Ja, hon blir omhändertagen, men det är ju för att hon är så värdefull - och förtjänar att bli omhändertagen. Sort of. Böckerna är ju SÅ mycket bättre än filmerna. I böckerna gillar jag verkligen Edward, men i filmerna föredrar jag Jasper (Jackson Rathbone). Tioåringen föredrar Emmett (Kellan Lutz), eller Jacob (Taylor Lautner) i filmerna. I böckerna, framför allt i Ecplise, tycker jag att Stephenie Meyer visar hur påverkad/inspirerad av Wuthering heights hon är. Smart drag att presentera dagens unga genertaion för en äldre klassiker, dock.


Jag har aldrig varit på en premiär där det sitter tonårstjejer och skriker Eeeedward/Robeeert eller Jaaacooob/Tayloor, men när den sista filmen kommer om ett år så ska jag nog också sitta där och skratta när väninnan M skriker Chaaarliieee...

Lonely, alone or on your own

Jag minns när jag var ca 20 år och min pappa bodde i sin barndoms trakter i Norrland igen. Han skulle vara helt ensam över jul och nyår och det kändes inte rätt. Jag oroade mig för honom, jag ringde flera gånger och hörde mig för hur han hade det. Jag hörde på honom att jag mest störde, men jag trodde jag gjorde det för hans skull. Jag insåg senare, många år senare, att det nog mer var för min egen skull. Någon skuldkänsla från barndomen som dröjde kvar. Ändå åkte jag upp för att stanna några dagar och hålla honom sällskap. Visst, jag hade också varit solokvist om jag stannat i Stockholm, men jag hade många runtomkring mig som gärna kom på besök eller som jag var välkommen hem till. Som att jag trodde att min pappa inte hade det, efter ett liv dubbelt så långt som mitt. Väl på plats spenderade jag mest tid med andra människor, och han satt kvar hemma. Sån var jag ju då; sällskapssökande, mer outgoing, och underhållande. Sån är jag inte alls nu. Jag har blivit mer och mer som honom. Jag vänder mig inåt, jag söker svar och jag funderar, men mest av allt söker jag lugnet. Ändå längtar jag efter stunderna av kaos, galna skratt och tokerier. Någon skulle väl säga att det är tvillingen i mig, min schizofena sida, och så kanske det är.

Som Tioåring lämnade jag huset när det blev för mycket; när brorsan bråkade med mig, när morsan var arg, eller när jag inte längre kunde andas av instängdheten i lägenheten. Morsan vande sig. Jag gick, men jag kom tillbaka. Jag kunde vara borta i timmar, men jag kom tillbaka. Var gick jag? Jag bara gick. Jag gick av mig ilskan, frustrationen, funderingarna. Ofta cyklade jag, ibland ganska långt bort. Till okända områden, och fann mina egna smultronställen. Alltid ensam, men aldrig rädd. Nu för tiden vill jag kunna göra detsamma. Jag vill kunna resa mig och bara gå ut, trötta ut kroppen så att tankarna inte orkar dröja sig kvar. Men jag kan inte. De senaste tio åren har jag fått svälja min önskan att lämna hemmet en längre stund, då jag inte kunnat - eller viljat - lämna dottern ensam hemma. Nu är det dags, nu kan jag. Och jag ska. 

Skevt är vädret

27:e december. Solen skiner från ljusblå himmel. +10c grader ute. Tittar jag på enbart himlen och står hyfsat skyddad, från blåsten, på balkongen så kunde det lika gärna vara september. Marken är bar, inte en snöflinga fläckar den. Det är brunt och grönt överallt. Men blåser gör det, nästan så jag blåser omkull. I två dagar nu. Dagmar är inte långt borta. Kan vi tänkas få vinter lagom till våren?

Who you gonna call?

Väninnan M gav mig spelet Postkodmiljonären i julklapp. Det är väldigt bra upplagt. Man kan spela flera, eller på egen hand. Tioåringen och jag åker med min bror Pingu och hans två barn Kanel och Peppar till Kungens kurva för att handla. Jag nämner spelet för Pingu. Han tänker två sekunder och säger:
- Men, vem ska man ringa när man behöver hjälp da?
- Nä, det går ju inte, men det finns en 50/50-knapp. Och så kan man ju fråga publiken.

Handpåläggning

Nästan två veckors ledighet från jobbet på förskolan. Jag håller på och varvar ned nu. Hade jag varit hyperstressad innan ledigheten så hade jag nog legat sjuk nu, då kroppen äntligen får slappna av. Jag strävar dock varje dag efter att inte nå de där riktigt höga stressnivåerna, som gör mig så illa. Det verkar löna sig. Veckorna innan jul hade jag flera svåra samtal att hålla i på jobbet, med både föräldrar och personal. Samtalen gick bra, jag tar dem på allvar, och jag är alldeles tom i huvudet efteråt. Då, när jag kommit hem och lagt mig en stund på soffan, brukar jag tänka att de snart kommer märka att jag är en bluff, att jag inte vet vad jag snackar om. Fast jag vet ju flera lärarkollegor som tänker så. Det betyder inte att vi inte kan göra vårt jobb. Det betyder snarare att vi ifrågasätter ifall vi gör ett tillräckligt bra jobb.

Jag träffade en vän på bussen för några månader sedan. Vännen är präst. Han hade precis varit på kurs med förskollärare inom Svenska kyrkan och diskuterat hur de skulle hålla i svåra samtal, eller samtal med föräldrar över huvudtaget. Min vän menade att det handlar ju ganska mycket om psykologi. Vilket jag håller med om. Personalen i kykans förskolor fick också möjlighet att ha samtal med präst eller annan personal, så att de skulle kunna lufta sina tankar kring samtalen, och vilka svårigheter de såg. Något sånt har jag alrig hört talas om inom Stockholms stads förskolor. Då handlar det om ett evigt ältande för egen del, alternativt några få ord som delas med en kollega. Inom lärarutbildningen hade vi en enda dag då vi diskuterade samtal som vi skulle behöva ha med föräldrar. Believe you me, that´s not enough by far.

Vampyrmani

Tioåringen har kommit halvvägs i boken "Breaking dawn". Hon vill inte se filmen förrän hon har läst klart boken. Det fanns så mycket info i "Twilight"-boken som vi missade innan vi såg filmen. (Äntligen hittade jag en bok som fick igång hennes läsande igen. Det har varit alltför simpla böcker (och väldigt mycket Kalle Anka) de senaste månaderna.) När jag sett Breaking dawn idag ska jag avvgöra om Tioåringen kan se den på bio - istället för hemma - och då har jag lovat att se den igen, med henne, de närmaste dagarna. Väninnan M tycker att hela historen ballade ur lite i sista boken. Själv tycker jag att det började balla ur lite så snart Volturi började nämnas (i andra boken/filmen), men det var väl i o f s hela vitsen. Otherwise there would be no story...

Sista boken är på svenska, så att Tioåringen kan läsa den, de andra läser jag på engelska. De är hyfsat lättlästa, men jag stöter ändå (givetvis) på ord som jag inte vet vad de innebär. Texten flyter ändå på, eftersom jag förstår innebörden genom övrig kontext. Jag fastnar på ord som scowled, ostentatious, impish, chagrin, wryly, aloof och obsidian. Det sista ordet hittar jag inte i ordlistan, men antar att det handlar om färgen på en vulkanisk sten.

Baka, baka liten kaka

Vi ger oss på att göra Struvor, Tioåringen och jag.
- Vad heter det nu igen?
- Struvor.
Det är något som min finska mormor brukade göra, jag har hennes järn kvar. Jag undrar om det fungerar med Tioåringens glutenfria mjöl. Smeten får inte den där kletiga substansen som suger sig fast så bra på järnen.
- Vad hette det här nu igen?
- Struvor.
Jag får inte riktigt till det, men de blir någorlunda ätbara (even more so sedan Tioåringen har doppat dem i socker otaliga gånger).
- Vad hette det nu igen, våfflor?
- Nej, Struvor!
- Ahaa, men jag kommer att kalla det Svåfflor, för det ser lite ut som våfflor...

Peppar, peppar

De senaste dagarna har jag tittat på flera av mina saker: bl a diskstället (det underligt formade, men fantastiskt stabila) - inköpt i slutet av 90-talet, vattenkokaren (den lojala) - en gåva i början av 2000-talet och ryggkliaren (den underbara) - inköpt i mitten av 90-talet och undrat hur länge de kan tänkas hålla. Jag kanske inte borde undra. Då kommer snart alla mina saker att falla i bitar.

Svallande känslor

Julafton var avslappnad. Väninnan M var på besök - och hade med sig hemgjord rödbetssallad (jag vill aldrig äta någon annan sort nu!) och delikata mandelfrikadeller. Jag är tacksam att du finns M! Fejkbrasan på storbilden gjorde dagen. Klapp- och papperskaos över hela golvet i vardagsrummet. Absurt många sällskapsspel. Jag förstår inte vad Tioåringen ser i Monopol. Så himla roligt är det inte. (Nu var det "bankomatapparaten" som tillhörde spelet som lockade.) Nu har hon fyra varianter av spelet.

Nu är juldagen avklarad. Min kära moder har varit på besök. Not so relaxed, men det gick. Imorgon ska hon vara hemma hos oss med Tioåringen. Vi får se hur det går. Första gången de är ensamma tillsammans på nästan två år. My fingers are crossed.

Imorgon ska jag se första delen av "Breaking dawn" på bio. Ser fram emot det, även om den väl omöjligt kan vara lika bra som boken. Ser fram emot Kristen Stewart. Hon är skön. Gillade henne redan i "Panic room" och i "Zathura", även om jag knappt kände igen henne i Twilight-filmerna. (Hon har verkligen blivit en vuxen kvinna mellan första och sista av filmerna i sagan.) Jag ser fram emot Stewart i Snow White.

Jag läste ut Breaking dawn idag. Hela kroppen är fylld av upplyftande känslor. Det går långsamt att läsa. Tidskrävande. Det stör mig. När jag var tonåring läste jag mycket, mycket snabbare. Visst, jag har blivit äldre och läser inte lika mycket/ofta som då, men jag vet att det egentligen inte handlar om det. Det handlar om min hjärnkapacitet. Sedan jag smällde in i väggen för sju år sedan kan inte hjärnan hänga med på samma nivå som innan. Det är läskigt, och jag glömmer bort det ibland.

Svengelskt julklappsrim

What a bliss!
Tre av något är en...