Det var exakt ett år sedan Tioåringen träffade sin pappa förra gången. I somras försökte Tioåringen febrilt få tag i Pappan. Mail, samtal, sms. Futile efforts. No respons. För några veckor sedan skickade Tioåringen mail igen, men har inte fått något svar. Vi har inga telefonnummer alls att nå honom på. Så tog jag en chansning och sökte överallt på nätet. Inga spår av honom. Lyckades hitta hans fru, på en annan adress än deras tidigare. Kollade upp det hela genom Skatteverket. Frugan och barnen är skrivna på den nya adressen. Pappan är skriven hemma hos sina föräldrar. Så de har alltså flyttat. Från hus till lägenhet. Utan ett ord. Kanske även skilt sig? Nä, jag tror att det handlar om ekonomi. När frugan är skriven ensam på en lägenhet så kan hon få fler bidrag. Gissar jag. Eftersom Pappan pratade om det redan för åtta år sedan.
Tänk om jag åkt med Tioåringen för att besöka Pappan och vi upptäckt att det bott främlingar i hans hus. Hur hade Tioåringen tänkt då? Hur hade jag tänkt om jag varit tio? Förkrossad.
Jag slits mellan en undran över hur mycket jag borde framhärda, och hur mycket jag vill framhärda. Ska jag fortsätta påminna Tioåringen om sin pappa och bidra till att hon försöker få kontakt med honom? Gör det saken bättre eller sämre för henne? Pappan lär vi ju aldrig kunna förändra. Kanske sårar jag bara Tioåringen mer än vad jag hjälper henne. Det är nog dags att lägga ned.
Naturligtvis har det funnits en ynka liten förhoppning hos mig själv att få några enstaka dagar av egentid emellanåt, när Tioåringen skulle kunna vara hos Pappan, men de tankarna har jag helt slopat. I´m in this for life, and I knew it from the start.
One of the toughest moments in life is deciding when to give up and when to try harder...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar