Vid frukosten berättar Tioåringen om multiplikationstesten i skolan.
- Vet du vad jag är mest nöjd med?
- Nej, vad då?
- Att jag alltid var snabbast, jag lämnde alltid in först, på alla fem proven.
- Ja, det är bra gjort.
- Det var bara på det näst sista provet som jag hade två fel.
- Mm, men sånt händer, det är superbra gjort.
- När jag pratade med Sabina (Tioåringens klasskompis) så var hon helt strålande superglad över att hon hade haft alla rätt på ett av proven. Sen frågade hon mig hur många gånger jag hade haft alla rätt. Jag kunde inte gärna säga 4 av 5 prov. Då hade hon blivit lite ledsen, tror jag.
- Mjoo, kanske det, men ändå...
- Ja, men jag sa; "jag vet inte riktigt"...och pratade vi om något annat.
- Okej.
- Fast jag hade alla rätt på fyra av fem prov.
- Mm, jag vet. Jag ska komma ihåg det.
Och jag tänker på den förbannade jantelagen.
Jag förstår, men hon kanske bara inte vill ta bort kompisens lycka? Bra gjort, hur som.
SvaraRaderaNej, precis, jag har lärt henne väl, antar jag. Man ska ta hänsyn till andras känslor. Så klart. Ibland gör hon det i alltför stor utsträckning bara, kan jag tycka. Man ska inte förringa sig själv heller...
SvaraRadera