På Universitetet frågade grammatikläraren i engelska om vi kunde säga något särskilt om 22 november 1963. Ingen utom jag räckte upp handen. Vilket förvånade mig, och fick mig att undra över om jag lägger just tragedier lättare på minnet än andra saker.
Ikväll tänkte jag se en film när Tioåringen gick och la sig. Valde mellan Dear John, Remember me och Water for Elephants. Såg att Lasse Hallström regisserat Dear John, det lät lovande. Ville dock gärna se Pattinson i någon annan roll än en vampyr - för att ta mig ur vampyrträsket - så jag valde mellan de sista två. Trailern till Remember me verkade en aning gladare än den andra, så jag valde att se Remember me. (Lustigt nog var Lena Olin med i den rullen. Like her a lot.) Filmen började utspela sig 1991 och några minuter senare stod det "Tio år senare" vilket direkt fick mig att tänka ödesdigra tankar. Men vems öde skulle påverkas? Fram till slutscenen gillade jag filmen enormt mycket. Den satte sig. Pattinson gör rollen bra. Han övertygar. Och hans röst är underskön.
Inte det slut jag hade hoppats på. Illa, illa, orkar inte med så där stora känslor just nu. Nästan för stora för att kunna andas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar