Jättekonstigt. Verkligen.

Susar genom Åhléns i Farsta på väg mot bussen. Plockar ett spel till datorn från hyllan. Tioåringen vill ha ett spel till sin Nintendo dsi, men det finns inget pris på spelet hon plockar från hyllan (hon ska betala med egna pengar). Väl vid kassan lämnar jag fram Nintendospelet till damen i kassan och frågar:
- Vad kostar det här spelet?
- Vi ska se.
Hon drar EAN-koden framför den röda strålen för att läsa av priset.
- Vad konstigt... Det finns inget pris på den.
Hon läser av koden igen.
- Nähä, men du kanske vet ändå? Vi tog den i den där hyllan.
Hon läser av koden igen, och fortsätter stirra på kassaskärmen istället för att titta på mig.
- Jaa...alltså...jag kan inte hitta den alls...
- Nähä, så...hur ska du göra för att jag ska kunna köpa den då...?
Hon vänder sig till sin kollega:
- Alltså, har du sett det här?
Hon läser av koden igen, och står länge och tittar på skärmen. (Jag betvivlar att bilden har förändrats sedan första gången.)
- Ja, ojdå, den finns inte ens inlagd. Du får knappa in den här koden, som står här.
Säger kollegan och pekar på ett ställe på omslaget till spelet.
Kassörskan börjar knappa. Långsamt, en siffra i taget. Det ger ändå ingenting.
- Nej, alltså...jag vet inte...
- Nä, men strunt i det då, vi ska inte ha det spelet, bara det här.
- Ja, okej. Det där var ju jättekonstigt.
- Mm.
- Verkligen jättekonstigt.

Tack och hej leverpastej.