lördag 31 december 2011

The concept of love. Not unconditional, but true.

Tioåringen håller på och avslutar boken "Breaking dawn". Hon läser med samma frenesi som jag. Hon skrattar högt emellanåt, precis som jag. Hon kvider, åmar sig och vänder sig bort från boken emellanåt. Vilket inte jag gör. Vilket får mig att fundera över om det är dåligt för henne att uppleva alla dessa kärleksscener i så tidig ålder. Jag pratar med väninnan M om det hela, men hon tycker inte att det är så illa, det är ju inte direkt några riktiga sexscener. Nä, det ju anspelningarna på sexet som gör att historien lever vidare. Konceptet att sexet på något sätt är målet för kärleken (även om väl kärleken ska bestå). Melisa säger krasst:
- Kommer du ihåg när vi var typ 13 år och läste Sagan om Isfolket?
- Så klart. Det är ju lite liknande historia. Fast vi var ju som sagt lite äldre.
(Och jag hade ALLA böckerna i serien innan jag fyllt 18. Sedan reste jag till USA och lämnade böckerna i mammas källare, där en tjuv satte tänderna i dem. Det var nog min andra riktigt stora materiella förlust. Smurfarna var min första.  Jag började lära mig att inte fästa mig vid ting...)
- De hade ju sex precis överallt.
- Va? DET minns inte jag. Jag minns deras kärlek och några av karaktärerna. Det övernaturliga - och mitt tonårsberoende.
Heike var min favorit. Jag hade till och med ett Alrunesmycke.
- Sorry, om jag förstörde din världsbild, men de hade sex överallt...på hästryggar...överallt. Hur skulle det annars kunna bli fler barn i släkten...?
- Mhm... Ja, och hur kan vampyrerna i Twilight ha sex egentligen? När de inte har något blod i kroppen, hur kan då en lem fungera...?
För att inte tala om hjärnan, hur kan den fortfarande fungera...? Övernaturligt och lite magi, I guess, huh?
- Tänk om de hade gjort film av Isfolket.
- Ja, tänk.
Om någon gör film om en Hobbitt, så borde någon göra film om Isfolket. Fast det verkar ju redan vara gjort. Även om någon säkert skulle kunna göra det bättre.

När jag var tonåring och läste Isfolket så blev jag så inspirerad att jag skrev en egen liten saga. Om en mörk man förstås. Som jag skickade till Margit Sandemo. Hon svarade (visst, det kanske var hennes assistent, men det kändes äkta) att den var bra, men att jag skulle fortsätta öva och skriva. Diplomatiskt svarat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar